Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Anette Sams är inte vilken dansk fackboksförfattare som helst. Hon har varit forskningschef på Novo Nordisk och var med och utvecklade Ozempic.
Nu är hon Sverigeaktuell med boken ”Kroppen kan själv – Gå ner i vikt med dina naturliga hormoner”. I mitten av januari ser jag henne orera i ”Nyhetsmorgon” på TV4.
Min blick blir dimmig, precis som när jag för första gången hörde talas om Atkinsdieten som ordinerar fett i mängder så länge intaget av kolhydrater hålls på ett minimum.
Blodomloppet kolsyrar sig, mina muskler blir al dente: Jag fantiserar om att möta sommaren med ett straight flush-leende, smal som en sardin.
Så jag släpper allt, beställer boken och tänker att nu börjar mitt nya liv.
Det är förstås inte första gången. Antalet dieter jag har avverkat överstiger såväl min body count som mina försök att sluta snusa.
Genom åren har jag skippat kolhydrater, fastat två dagar i veckan, fastat 16 timmar om dygnet, ätit som greker och japaner och grottmänniskor, inte ätit alls.
Under förra decenniet slog en kompis och jag vad om vem som kunde gå ner mest på en vår. Förloraren fick bjuda vinnaren på en fotbollsresa till England. Båda tappade mer än tio pannor, jag torskade på målsnöret. Vi åkte till Watford och Millwall och ett år senare var vi rultiga igen.
Den här gången står ingenting på spel, förutom min kroppsuppfattning.
När jag betraktar min spegelbild ser jag Kim Jong-un.
Om några månader, då ser jag den åttonde medlemmen i k-popbandet BTS.
Jag vet, jag är inte en baconplanet som räddningstjänsten behöver avlägsna med lyftkran den dag jag loggar ut. Men den som någon gång har känt ruset när jojon möter golvet, den förstår mina incitament.
Boken landar i brevlådan, 164 sidor om mirakelkosten som författaren inte ens har namngett. Blygsamheten tyder i sig på att kosten funkar. Själv dubbar jag den till Ozempicdieten.
För det är så Anette Sams kostråd fungerar. Läkemedel som Ozempic, Wegovy och Mounjaro är syntetiska varianter av hormonet GLP-1. Det reglerar aptiten och blodsockret och leder till viktminskning. Äter man rätt kan kroppen själv aktivera det hormonet.
Visst, kraften av injicerade läkemedel är mycket starkare och varar längre än det GLP-1 som kroppen kan producera, men ändå.
Ultraprocessade livsmedel är haram, läser jag. Så jag ber min föräldralediga och djupt medberoende sambo att storstäda kyl och frys, och storhandla i enlighet med min nya bibel.
GLP-1 aktiveras om jag äter saker som tas upp längre ner i matsmältningssystemet, främst oprocessad mat som grönsaker, baljväxter och fullkorn.
Sams föreslår en tallriksmodell där en fjärdedel består av kål och andra grova grönsaker. En fjärdedel består av grönsaker och frukt, med betoning på grönsaker. Hälften består av fett och protein.
När jag läser de raderna går det upp för mig: Det är ungefär så jag har ätit de senaste två decennierna. Inte bokstavstroget, men nästan. Jag käkar växtbaserat, lagar saker från grunden, har variationer av kål i allt, precis som Sams förespråkar.
Med andra ord har jag följt Ozempicdieten utan att veta om det. Och det handlar ju sällan om råden i sig. Alla dieter funkar fram till dess att suget vinner, som det så ofta gör. En kall öl i solen, en varmkorv i kylan. Trekant med chips och dipp.
Jag möter Kim Jong-un i spegeln än en gång.
Han hånler och säger: Kroppen kan själv, men inte hjärnan.




