Förslaget är lika delar populism och delikatess: Ledamöter i det walesiska parlamentet vill lagstifta mot politiska lögner, rapporterar The Guardian.
Det är vänster-mittenpartiet Plaid Cymru, som verkar för ett självständigt Wales, som driver frågan. Torypartiet samt Liberaldemokraterna står bakom förslaget.
”Allmänheten är, med all rätt, trött på att se vissa politiker ljuga ostraffat”, säger Plaid Cymru-politikern Adam Price till tidningen. ”Vi har makten att ändra reglerna så att alla politiker agerar med integritet, ärlighet och respekt.”
Träder lagen i kraft blir Wales först i världen att kriminalisera politikers falska och vilseledande uttalanden.
Nog doftar förslaget populism, men: Är det så fel?
I USA har faktagranskare på The Washington Times skapat en databas bestående av Donald Trumps falska eller vilseledande uttalanden under sina fyra år som president.
Summan: 30 573 gånger.
Trumps vanligaste osanna påstående har han, enligt tidningen, upprepat 493 gånger: Att hans styre skapade ”the greatest economy in the history of the world”.
Detta upprepade Trump i snitt varannan dag vid rodret – trots att den ekonomiska tillväxten i USA var starkare under de tre tidigare presidenterna Dwight D Eisenhower, Lyndon B Johnson och Bill Clinton.
Ska det vara olagligt att säga så?
Den uppenbara följdfrågan är också en nöt: Var går gränsen mellan en lögn och en halv sanning? Det handlar i grunden om tillit. Ett av Plaid Cymrus argument är att politikens trovärdighetsklyfta har blivit en ”gapande avgrund”.
I en värld av populism, desinformation och postsanning måste det finnas krav på att våra lagstiftare talar sanning. Vissa krav finns, om än inte i den omfattning som det walesiska förslaget förordar.
I februari i år dömdes Österrikes tidigare förbundskansler, Sebastian Kurz, till åtta månaders villkorlig dom för mened.
En nära vän till Kurz hade utsetts till ordförande för ett av Österrikes mäktigaste bolag. Detta var förbundskanslern inte inblandad i, uppgav han i en korruptionsutredning. En kommission som granskade den österrikiska regeringen kunde senare avslöja att det var en lögn.
I vintras diskuterade DN:s podd ”Älskade politik” huruvida svenska ministrar får ljuga. Där framgår att ett statsråd, enligt Regeringsformen, måste förhålla sig till ett ”saklighetskrav”.
I Sverige kan en minister i teorin, men sällsynt i praktiken, bli åtalad ”för brott i utövningen av statsrådstjänsten”.
Det är konstitutionsutskottet, KU, som kan besluta om detta och har i modern tid gjort det ungefär lika ofta som Nooshi Dadgostar har röstat på Moderaterna – det senaste åtalet av ett statsråd ägde rum år 1854.
Konstitutionsutskottet har förvisso årliga utfrågningar av politiker som blivit KU-anmälda för misstänkta snedsteg, däribland lögner, men de leder i regel inte längre än till ”kritik”.
Om den politiska lögnen hade blivit olaglig, däremot, hade det åtminstone kunnat skapa en avskräckande effekt.
Då hade vi kanske sluppit makabra ordväxlingar som i söndagens tv-sända partiledardebatt, när SD-ledaren Jimmie Åkesson angrep S-ledaren Magdalena Andersson.
”Att man har oändligt med pengar i opposition är inget nytt. Det hade vi också när vi var i opposition. Det är klart att man kan lova precis allting – men det blir inte så”, sade Åkesson.
Han var inte fel ute, även om han samtidigt var det, när han vågade säga ett par sanningens ord.
