Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Länge såg jag Sölvesborg med samma blick som de storstadsbor jag numera lever och umgås med: kommunen med blott 17 000 invånare har fostrat stjärnor.
Som Mats Knutson på SVT och Niklas Svensson på Expressen. Artisterna Jenny Wilson och Nicole Sabouné. Författaren Sara Paborn. Fotbollsspelarna Amanda Ilestedt och Otto Rosengren.
Gemensamt har de minst en sak. De bor inte kvar.
Min hemstad, en plantskola. Som folk lämnade för att bli något.
Under min uppväxt såg jag Sölvesborg i rutan en enda gång. När buskisteatern med komikerna Stefan och Krister körde en sketch där kommunen var svaret i en rebus.
I början av 1900-talet blev en del av det som i dag utgör Sölvesborg däremot en riksangelägenhet. Läkaren Herman Lundborg hade rest till Listerlandet och samlat stoff till sin avhandling. Han dömde ut invånarna som genetiskt degenererade på grund av inavel, och föreslog rashygieniska åtgärder.
Avhandlingen gjorde Lundborg till rasbiologisk superstjärna. Han blev chef för Statens institut för rasbiologi och hans metoder kom att användas av Nazityskland. Medan fördomarna om listerlänningarna dröjde sig kvar.
I Sölvesborg har man valt att göra tvärtom. Inga skrytbyggen, ingen hangar till köpcentrum. Innerstaden får leva
Jag minns när storstadslag kom till Lister för att möta Mjällby AIF. De tillresta supportrarna skanderade ”bonnjävlar”. En tidigare landslagsmålvakt tyckte att det var ”creepy med alla gamla bönder på läktarna” och jämförde bortaresan med ”Den sista färden”, filmen om en gravt inavlad by i den amerikanska obygden.
Annars skiljer sig Sölvesborgs förutsättningar inte mycket från andra lilleputtar i periferin: polishus stänger och industrijobb hotas. Människorna är kvar.
Sådana kommuner har i regel två val. Att lägga sig platt, och odla sitt offerskap. Kanske i desperation bygga en multiarena för 250 miljoner kronor eller ett badhus för en halv miljard. Kanske slå upp köplador längs motorvägen, så att centrum tynar bort.
I Sölvesborg har man valt att göra tvärtom. Inga skrytbyggen, ingen hangar till köpcentrum. Innerstaden får leva, och numera växer detaljhandeln mest i Blekinge.
Alla minns de historiska oförrätterna, inte minst ute på Lister. Alla vet att landsbygden utarmas, men det är inget argument för att ge upp. För sölvesborgarna är det tändvätska.
Sweden Rock Festival har blivit störst i Sverige, beryktad världen över, mycket tack vare alla lokala föreningar och invånare som deltar i arbetet. Iron Maiden kommer nästa sommar.
I helgen tar Mjällby AIF, poängbäst i allsvenskan genom tiderna, emot Lennart Johanssons pokal. Lagkaptenen och stommen i ledningen kommer inte bara från Sölvesborg, de bor där.
Mjällby har knäckt samma kod som rockfestivalen och det lokala näringslivet: verkar vi i en liten kommun lär ingen hjälpa oss; vill vi lyckas får vi göra det själva.
Sölvesborgsandan, kanske är termen.
Jag misstänker att Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson har resonerat likadant. Han kan bli minister efter nästa val. Det kan även Socialdemokraternas riksdagsledamot, Heléne Björklund, tillika president i Nordiska rådet.
De bor båda kvar i Sölvesborg, som på lokal nivå dessutom ligger steget före riksdag och regering. Förra mandatperioden styrde en sorts Tidögäng med SD i spetsen. I dag styr en blocköverskridande majoritet med S och M, inte olikt det styre som många experter efterfrågar på riksplan.
Och numera ser jag inte Sölvesborg som en plats folk lämnar för att bli något. Jag ser en plats där man kan leva och vara något. En plats som inte definieras av vilka som kommer därifrån utan av vilka som bor där.
Läs fler texter av Patrik Lundberg
