Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Har jag ens skrivit den här texten? Vi kan börja där. Mitt namn står bredvid en bild på mig, förvisso tagen för fem år och fem kilo sedan.
Det är min stilistik, mitt sätt att skriva. I bästa fall når texten många läsare som var och en reflekterar och når egna insikter.
Spelar det då någon roll om det är ett AI-verktyg eller jag som har skrivit de här orden?
Tänk nästa steg, om mitt fiktionaliserade jag skriver bättre än riktiga jag och når fler läsare.
Tekniken är redan här: när jag ska svara på mejl föreslår min mejlklient ett svar – som påminner om vad jag själv är på väg att skriva.
Det får mig att tänka på kulturdebatten om fiktion versus verklighet. En och annan förfasar sig över att verkligheten tar kål på fiktionen, och det ligger någonting i det.
Att filmer ska bygga på verkliga händelser, att självbiografier och true crime vinner litterär mark, att SVT:s tablå svämmar över av reality, gärna med en eller flera influerare i fokus.
Ändå undrar jag: är det egentligen tvärtom?
Samtiden är ju en cocktail av artificiell intelligens, yta och jakt på genvägar. Länge har postsanning varit rådande i samhällsdebatten: att vädja till människors känslor är minst lika effektivt som att presentera objektiva fakta.
Jag misstänker att fiktionen tar kål på verkligheten.
Storytel har redan en AI-uppläsare där Stefan Sauks röst läser ljudboken för en. Jag lyssnar på en titel och det låter precis som Stefan Sauk, trots att det inte är det.
Här är verkligheten akut hotad, om än inte nationellt utdöd.
Den fiktionaliserade verkligheten är inte avgränsad till kultur och medier. I teorin kan en lärare skapa en skoluppgift med AI, som en elev kan utföra med AI och som läraren sedan kan rätta med AI.
Det finns gott om tjänster som skapar jobbannonser med AI. En arbetssökande kan i sin tur skriva sitt personliga brev med AI, sedan kan arbetsgivaren göra ett urval av sökande och virtuella intervjuer med hjälp av AI.
Rödlistning av utbildningsväsendet och arbetsmarknaden? De är sårbara, åtminstone.
Det här handlar inte specifikt om artificiell intelligens. Människan är på väg att bli en cyborg, ett tillstånd där människa och teknik flyter ihop. Hennes faktiska utseende och handlingar är underordnade hur hennes persona på nätet ser ut och vad hon påstår sig göra.
När människan får chansen att fiktionalisera sig själv, digitalt eller fysiskt, tenderar hon att ta den. Som lockelsen att stoppa tiden och tyngdlagen genom att addera ett fotofilter eller att ge fejset en shot med hyaluronsyra.
Den som anser att SVT visar för mycket reality med influerare i fokus har därför i grunden fel. Public service ska skildra Sverige och världen, och detta skrå gestaltar vårt nya fiktiva sätt att leva, om än draget till sin spets.
Detta liv har också sitt pris. Nyligen tog en åldrad och misstänkt plastikopererad Jim Carrey emot hederspriset på Césargalan i Paris. Ryktena tog fart: Var det verkligen han?
Det faktum att skådespelarens anhöriga var på plats lugnade inte konspiratörerna. Césarakademins generalsekreterare tvingades gå och ut och bedyra att det inte rörde sig om någon dubbelgångare.
I vår fiktionaliserade samtid blir inte ens Jim Carrey i vilt tillstånd betraktad som Jim Carrey.
Det är en situation som ingen förutom möjligen nihilister kan omfamna.
För fiktionen är inte på utdöende. Den vinner mark och är snart mer livskraftig än verkligheten.
Läs fler texter av Patrik Lundberg
