Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Millennials är generationen som tillkom mellan början av 80-talet och mitten av 90-talet och som tyvärr kommer att lämna planeten precis som de föddes, levde och loggade ut.

Jag vet, eftersom jag är en del av gruppen och onekligen en del av problemet.

Egentligen ogillar jag generaliseringar kring, och jämförelser mellan, generationer. Kanske av samma anledning som förkrympta karlar ogillar att diskutera heterosexuella kvinnors preferenser vad gäller centimeter över havet.

Popartisten Josefine Jinder fick mig att fundera, när jag läste hennes senaste essä på Expressens kultursida. Varför har millennials så svårt att växa upp? frågar hon sig.

Överallt ser hon tecken på att millennials inte ”erkänner sin ålder”. Vi festar trots att vi är föräldrar, om vi ens blir föräldrar. Vi tröstshoppar och ”vaxar fittan med socker”, skriver hon. Bara det att hennes artistnamn är Little Jinder säger väl något.


När jag skriver de här raderna bär jag en grå luvtröja och rymdskepp till skor. Om tre månader blir jag lika gammal som original-farbror Melker

Essän slutar med att hon och en dejt ligger karatefulla i en buske. Tillsammans betraktar duon Polstjärnan, som vore de tweens i en indiefilm från 00-talet.

Alla millennials är förstås inte popartister. Vissa har traditionella arbetaryrken. Samtidigt känner jag ingen i min ålder som är starkare än sin egen pappa. Eller händigare.

Desto fler har blivit Disney-vuxna. Det är en grej. Myndiga millennials som är besatta av barnfilmer, företrädesvis titlar som var stora när vi var kortare. Som ”Lejonkungen”, ”Den lilla sjöjungfrun” och ”Skönheten och odjuret”.

Nostalgi är för övrigt en synonym för vemod. Tidigare generationer kanske använder begreppet som uttryck för att saker var bättre förr. Min generation använder det för att vi vill vara barn.

Jag tror att det är svaret på Jinders fråga. Kanske är det också förklaringen till att vi i så låg utsträckning blir föräldrar, att vi själva vägrar växa upp. När jag skriver de här raderna bär jag en grå luvtröja och rymdskepp till skor. Om tre månader blir jag lika gammal som original-farbror Melker.

Ryck mig i fjädern, tänker jag. Det är också vad Kråkan brukar säga till Mamma Mu i filmen jag brukar se tillsammans med min tvååriga dotter och som jag uppskattar mer än vad hon gör.


På tal om döden menar vissa att det är ungefär samma sak att vara bebis och boomer. Man behöver bli matad, man behöver bära blöja. Så som det är i livets slut och början

Jag känner medelålders män och kvinnor från alla delar av samhället som betraktar sig som ”unga vuxna”, som inte vågar svara när telefonen ringer från okänt nummer och som ger sig själva ”vuxenpoäng” bara de lyckas få med sig en matlåda till jobbet.

Om 40-talisterna är ett köttberg, vad är vi då? En liten påse mjölkchoklad?

Mot bakgrund av detta är det logiskt att årets julklapp är vuxenleksaken. I sin motivering skriver HUI Research att vi nu ”ser ett skifte där allt större del av leksakshandelns försäljning utgörs av vuxna som köper leksaker till sig själva”. De kallar det vidare för ”kidult-trenden”.

I rest my case. Eller: Let me rest in peace.

(Vi är också den generation som har gjort anglicismer till norm och som inte kan säga en rak mening utan att slänga in uttryck på engelska.)

På tal om döden menar vissa att det är ungefär samma sak att vara bebis och boomer. Man behöver bli matad, man behöver bära blöja. Så som det är i livets slut och början.

Medan vi millennials kissar i trosorna och kalsongerna så fort vi ser någon på internet som råkar vara för transsexuell eller för värdekonservativ för våra åsikter.

Medan världen brinner, och vi leker med byggsatser och målarböcker och hoppas på att mamma snart ska ropa att maten är klar.

Läs mer:

Årets julklapp är en vuxenleksak

Gabriel Zetterström: Varför vill så många vuxna människor gå i barndom?

Share.
Exit mobile version