Patrioten som trotsade Putin och fick betala med döden

I filmen ”Patrioten” från år 2000 spelar Mel Gibson en fredlig bonde som dras in i ett krig han gjort allt för att undvika. Den ensamme hjältens kamp mot övermakten.

New York Times sågade eposet som ”en fruktansvärd blandning av sentimentalitet och brutalitet” men erkände att Gibson var en idealisk skådespelare. ”Bekväm och expansiv”.

Nu kommer boken med samma namn, ”Patriot”. Den skildrar inte någon amerikansk revolution mot alla odds utan en rysk. Aleksej Navalnyj hade fysiska likheter med Mel Gibson och en ännu otroligare historia att berätta, eftersom den var sann.

Memoarernas första mening träffar som en spark i magen.

Tyvärr vet vi hur den slutade. Att beskriva Navalnyj som bekväm och expansiv i oppositionsrollen vore en underdrift. Han utmanade världens råaste diktator, i stort sett på egen hand.

Memoarernas första mening träffar som en spark i magen:

”Det gjorde faktiskt inte ont att dö.”

Navalnyj flyger till Moskva från Sibirien, där han kampanjat i lokalval sommaren 2020. Trots att Vladimir Putins propaganda varit allestädes närvarande i tjugo år är ledaren inte populär i denna del av landet. Navalnyj har folkets öra, tack vare skoningslös avklädning av korruption, och förföljs av myndigheterna.

Det som inte kan dödas med byråkrati måste dödas med våld. Den röda tråden i rysk historia löper också genom Navalnyjs liv och verk.

När inrikesflyget lyft från Tomsk får han plötsligt svårt att koncentrera sig. En ohygglig kallsvett bryter fram. ”Inget gör ont. Det känns bara som att hela systemet i kroppen håller på att stänga ner.”

Nervgift.

Han svimmar på planet, men räddas av ett medicinskt och storpolitiskt mirakel. Efter lång koma på sjukhus i Tyskland kommer livsgnistan tillbaka. Navalnyjs räddande änglar, hustrun Julia och förbundskansler Angela Merkel, finns vid sjuksängen.

Fortsättningen är heroisk på gränsen till fiktion. Navalnyj kunde ha levt gott i väst med sin familj.

Efter hallucinationerna i helvetets alla kretsar är han mer intresserad av hur valet gått i Novosibirsk än av hur han blev förgiftad. Det låter övermänskligt, men man tror honom. Den nonsensbefriade stilen är en superkraft. Såklart att Putin blev livrädd.

Fortsättningen är heroisk på gränsen till fiktion. Navalnyj kunde ha levt gott i väst med sin familj. I stället återvänder han hem vintern 2021, arresteras och döms för påhittade brott.

I fängelset fortsätter han skriva på självbiografin som påbörjats under konvalescensen. Men snart tas även pennan ifrån honom. Isolering och tortyr skruvas upp, fram till mordet i februari 2024.

Tankarna går till liknande fall, som den tyske juristen Hans Litten. Han utmanade Adolf Hitler i domstol 1931, för att tillbringa sina sista år misshandlad i nazisternas hålor.

Gangstervälde mot sanning och rätt. Förr eller senare lär anständigheten komma ikapp även KGB-agenten i Kreml.

Ett av Navalnyjs starkaste barndomsminnen är soldaterna i skyddsdräkter, utkommenderade för att hantera Tjernobylkatastrofen. Den ukrainska grenen av familjen går under i tragedin, som formar hans bild av sovjetsystemet. ”Strålningen kanske var borta, men hyckleriet och lögnerna genomsyrade hela landet.”

Det som slutgiltigt gör Navalnyj till ”en liten dissident” är rockmusiken. Memoarerna visar hur marinerad han är i västerländsk kultur. Referenserna till Tolstoj och Pusjkin är färre än de till ”Simpsons”, ”Rick and Morty”, ”Big bang theory”, ”Harry Potter”, Tolkien, Dickens, Maupassant.

Navalnyj avskyr stereotyper som ”kynne”, men medger att det finns en rysk nationalkaraktär. Stolthet över att bära umbäranden, laga efter läge. Visst gör japanerna fina bilar, men de skulle aldrig kunna bygga en av rostigt plåtskrot som vår granne Vasilij!

Patrioten själv är skoningslös mot denna mentalitet, som han skyller på det sovjetiska arvet. Samtidigt förkroppsligar han ju sitt ryska ideal. Mannen som uthärdar vad som helst med en axelryckning.

Hur kunde han, med sin förståelse för stalinismens metoder, återvända till en nästan säker död? Hans svar är att missionen, livsverket – att göra Ryssland till ett normalt land – inte fick svikas.

Det är en djupt beundransvärd attityd, djupt rysk, men med ett stråk av Mel Gibson. Hjältesagan om sanning mot lögn, godhetens triumf över dumheten, har ingen resonans i Putins Ryssland. Inte än.

Trots författarens bittra öde är ”Patriot” kemiskt ren på självömkan. Så till vida är han en förebild inte bara för kuvade ryssar, utan också för en västvärld av kverulans och narcissism.

Rent litterärt är Navalnyj kanske ingen Boris Pasternak, Vasilij Grossman eller Alexander Solzjenitsyn, men han skriver in sig i deras tradition. Kritiker må peka på nationalismen. Navalnyj är glasklar om att Rysslands framtid finns i Europa, när man väl lämnat Ukraina inom 1991 års gränser och sonat för kriget.

Att memoarerna översatts först till engelska och därefter till tredje språk som svenska är ett aber. Dock känns det som ett mindre problem vad gäller Navalnyj än till exempel Nobelpristagaren Han Kang, eftersom hans stil är så rak.

En frihetskämpes minnen, snarare än en patriots. Navalnyj visade världen att ett annat Ryssland är möjligt. Vi kommer inte att glömma honom.

Läs andra texter av Niklas Ekdal och fler av DN:s bokrecensioner

Läs mer:

Julia Navalnaja: ”Jag försökte aldrig övertala Aleksej att sluta med politiken”