Boko Yout började som ditt soloprojekt, numera är det ett band. Varför blev det så?

– Det är fortfarande jag som ansvarar för visionen och allt det visuella. Men mina musiker (basist Kevin Stierne, gitarrist Lionel Turner, trummis Joel Kiviaho, reds. anm) har varit med från start och format soundet för Boko Yout, så det kändes naturligt att utveckla det till ett grupprojekt. Samarbeten är verkligen min konstnärliga filosofi, särskilt med musiken. Jag vill vara med den här gruppen för alltid!

I musikvideorna till albumet möter vi ditt alter ego Dr Gusto, en alienliknande, blålila karaktär som folk stirrar och pekar på ute på stan. Vad skulle du säga är den övergripande berättelsen om skivan?

– Under arbetet blev jag mer och mer intresserad av drömmar och det undermedvetna, men också av mitt ursprung. Min pappa kommer från Togo där man utövar voodoo. I västvärlden representeras de här naturreligionerna fortfarande som något demoniskt och skräckinjagande. Den har exotifierats till något den inte är, i likhet med annan svart kultur. Jag ser Dr Gusto som ett förkroppsligande av allt det här.

Det måste ha varit kul att spela in?

– Det var det roligaste jag har gjort, haha. Vi hade en kurs i smink och maskering på skolan, och jag hittade en fet lila färg som jag började smeta in mig i. Det kändes kul och intuitivt. Det var så allt började.

Du är inne på ditt sista år som konststudent på Kungliga konsthögskolan. Vad är skillnaden mellan att vara musiker och att vara konstnär?

– Numera är det samma sak för mig. Skillnaden är bara i vilken kontext det visas. För mig är varje spelning en vernissage, lika mycket som om det skulle visas i ett galleri. Men i början av skoltiden var det mer separerat. För mig kommer allt det jag gör att vara konst.

Hur var det att växa upp i Örebro? Hur närvarande var konsten och musiken då?

– Jag trodde faktiskt att jag skulle bli basketspelare, jag höll på mycket med sport. Men jag hade fantastiska textil-, musik-, och bildlärare och fritidsgårdsledare som uppmuntrade mig att uttrycka mig. Innan mamma kom till Sverige jobbade hon i gallerivärlden i Moçambique, pappa höll på med musik i Togo. Men allt det har jag förstått långt senare, det var inte tydligt när jag var yngre.

Fakta.Paul Adamah

Född: I Örebro, 1998.
Bor: I Stockholm sedan sju år, nyinflyttad i Rågsved.

Gör: Konstnärlig ledare och frontperson i Boko Yout. Går femåriga programmet i fri konst på Kungliga konsthögskolan i Stockholm.

Ser fram emot kulturåret 2026: Boko Youts turné i Storbritannien i februari. Att få resa mer med musiken. Men också att få komma tillbaka till det jag saknat: att jobba i en ateljé och skapa fysiskt. Jag ser fram emot att arbeta med händerna igen.

– Jag har alltid känt mig annorlunda, inte bara på grund av min hudfärg utan också för min andliga sida, min sexualitet och så vidare. Att komma till freds med alla bitar har tagit en hel del tid och en hel del skapande. Det är genom konsten jag söker och bearbetar det.

Jag tycker mycket om den sista låten på albumet, ”Gimmie love”. Vad är det du hittar fram till där?

– Kanske att tillåta sig att vara skör? Ett omfamnande av alla de delar jag trodde var fel med mig, och ge de delarna kärlek ..? Det är en läkande låt.

Basen i låten är så snygg och får stort utrymme, i likhet med många andra av Boko Youts låtar. Vad har du för förhållande till basen?

– Jag är själv basist, det är det första instrumentet jag blev kär i. Alla låtar jag har skrivit har alltid börjat i basen och sedan utvecklats därifrån. Med basen sätts melodin, rytmen, tempot, allting.

På sistone har du gjort flera turnévändor, dels som förband åt Viagra Boys, dels med en egen turné med Boko Yout. Hur ser du tillbaka på året?

– Det har varit roligt att resa med musiken och upptäcka andra kulturer. Med Viagra Boys och vår egen turné har vi spelat på många ställen i Skandinavien och runt om i Europa. I februari åker vi tillbaka för nya spelningar i Storbritannien. Vi ser oss mycket som en internationell akt, snarare än att bara vara begränsade till Sverige.

Motivering

Med sitt gränsöverskridande projekt Boko Yout lyckas Paul Adamah förena världar och gjuta nytt liv i rocken. Glödande punkfunkig energi möter introspektiva texter och ett helt visuellt paket i form av musikvideor, mask och kostym. Live är han redan en färdig rockstjärna.

Fakta.DN:s Kulturpris

Priset instiftades 2007. Fem personer som lyst upp kulturåret nomineras inom litteratur, konst, musik, scen och film. DN:s kulturredaktion röstar sedan fram vinnaren som får 50 000 kronor och skulpturen ”Lilla regnet” av Eva Lange. Årets vinnare tillkännages den 2 februari.

Tidigare vinnare

2007 Martin Fröst, klarinettist
2008 Mikael Marcimain, filmregissör
2009 Frida Hyvönen, musiker
2010 Noomi Rapace, skådespelare
2011 Ann Petrén, skådespelare
2012 Ann-Sofi Sidén, konstnär
2013 Anna Pettersson, skådespelare
2014 Anna Odell, filmregissör
2015 Liv Strömquist, serietecknare
2016 Tom Malmquist, författare
2017 Jonas Dahlberg, konstnär
2018 Amanda Kernell, filmregissör
2019 Johanna Frid, författare
2020 Sara Parkman, musiker
2021 Lap-See Lam, konstnär
2022 Johan Ulveson, skådespelare
2023 Tarik Saleh, filmregissör
2024 Ingela Ihrman, konstnär
2025 Bruno K Öijer, författare

Foto: Evelina Attervall

Läs mer:

Gustav Lindh: ”Jag försökte vara naiv och blåögd trots att jag fyllt 30”

Maria Maunsbach: ”Tydligt hur objektifierade män inom MMA blir”

Share.
Exit mobile version