– Jag har själv nästan blivit lite förvånad över hur kul jag tycker det är för närvarande. Men när man har sysslat med det här så länge som jag har är det på något sätt hästarna som driver en framåt, och nu har vi flera lovande och spännande hästar, säger Peder Fredricson som den kommande veckan tävlar i Strawberry arena i Solna.
Det i kombination med en kropp som mår bra – vilket gör honom till en ännu bättre ryttare – gör att lusten fortsatt är stark.
– Varje dag tycker jag att det är spännande att gå ut i stallet. Vi har byggt upp något riktigt bra som har vuxit fram på ett nytt sätt.
Flera av hästarna som är på väg uppåt köpte han och hustrun Lisen Bratt Fredricson som unghästar. De har sedan fått sin utbildning hemma på gården, och paret är fortsatt ägare eller delägare av dem.
– Tidigare ägde jag aldrig hästarna, då hade vi ägare som köpte hästar, säger Peder Fredricson.
Det finns ytterligare en sak som gör att han är på en bra plats i sitt ryttarliv. Kraschen in i ett hinder under tävlingarna på Stadion sommaren 2023, då han fördes med ambulans till sjukhus efter att ha skadat nacken, ledde nämligen oväntat till något bra.
När vi svänger in på grusvägen mot Grevlundagården, som ligger högt över havet på Österlen, ger de färgsprakande löven liv åt den vädermässigt grå eftermiddagen.
Över en kopp kaffe i köket berättar Peder Fredricson att han samma dag har varit i Kivik hos sin sjukgymnast Cecilia Agnvall.
– I samband med olyckan drog jag muskler och nerver. Det gjorde att jag tappade lite av kraften på min högersida. Så även om jag inte blev allvarligt skadad, var det en väg tillbaka. Då började jag träna med Cecilia, och det har jag sedan fortsatt med. Hon är så jäkla bra.
– När man kommer upp i min ålder måste man över huvud taget ta hand om kroppen och lägga mer tid och fokus på det. Därför är jag så glad att jag hittat någon med den kompetensen som hon har.
– Mycket i livet handlar om att hitta rätt människor att jobba med, och det inkluderar även de här frågorna.
Arbetet med sjukgymnast Agnvall har inte bara hjälpt Fredricson med skadorna efter fallet på Stadion. Tillsammans har de också jobbat med en del av hans gamla skador från fall när han var ung och som då aldrig åtgärdades på riktigt.
– När man är ung kör man bara på. Kanske går på gym och springer lite, men det är inte med någon större finess
Dessutom har Peder Fredricson fått ordning på sin krånglande rygg.
– Under perioder har jag haft mycket problem med ryggen, men så smärtfri som jag är nu har jag inte varit på länge tack var den höga kvalitén som det är på träningen.
Omedelbart efter att han har sagt den meningen knackar han i bordet och säger ”peppar, peppar ta i trä”.
– Det är kul att man i min ålder kan förbättra sin fysik, och på så sätt förbättra sin sits och därmed också sin ridning i stort. Den tiden trodde man kanske var över, men det visar sig att man alltid kan bli lite bättre, säger 53-åringen med ett leende.
När den då 20-årige Peder Fredricson OS-debuterade i Barcelona 1992 var han den yngsta svenska OS-ryttaren genom tiderna. På den tiden red han fälttävlan, men skolade strax efter om sig till hoppryttare. 2004 tog han OS-silver i lag i hoppning.
Men det var när hästen All In klev in i hans liv som allt kom att förändras.
Fredricson hade provridit ett 30-tal hästar runt om i Europa, men ingen hade känts rätt förrän han mötte All In. Den då sjuårige valacken fick följa med hem till Skåne. Där började sedan ett långt och metodiskt arbete som skapade ”världens bästa häst”.
I ekipagets första mästerskap tillsammans, OS i Rio 2016, blev det silver. Det blev startskottet på en framgångssaga som också inkluderar bland annat EM-guld individuellt och OS- och VM-guld i lag.
– Den resan som jag gjorde med All In var på flera sätt en ”ren resa”. Det fanns inga distraktioner. Varje morgon när jag klev upp visste jag att mitt enda mål var att jag och All In skulle bli lite bättre. Allt annat var ointressant.
– Även om det på ett sätt är svårt, är det på ett annat sätt väldigt enkelt. Prioriteringarna är redan gjorda.
– Samtidigt är det en väldigt egoistisk grej där man går helt in i sig själv. I det långa loppet är det inte ett bra sätt att leva på eftersom man blir en väldigt smal person som inte alltid är så trevlig. Så jag skulle inte vilja vara i den zonen jämt, men det var jättekul att få testa det.
Även om All In i många år var stallets största stjärna, var han inte ensam om att hålla hög klass. Under flera år hade Fredricson flera hästar som kunde vara med och slåss om segrarna i de mest prestigefyllda klasserna.
Men allt har ett slut.
– De sista åren känns det som om jag pensionerat den ena hästen efter den andra, säger ryttaren med ett snett leende.
Nu ska det sägas att Peder Fredricson inte på något sätt har varit helt försvunnen från den största scenen. Sommaren 2024 var han med i OS i Paris med Catch Me Not, och under hösten har han gjort fina resultat på högsta internationella nivån med Alcapone des Carmille och Vroom de la Pomme. Två hästar som har varit med honom en längre tid, och som ägs av andra än Grevlundagården.
Men det har inte varit samma hektiska tävlingsschema som mellan 2016–2022. Något som också går att utläsa av världsrankningen. Den bygger på att man tävlar mycket – och därför måste ha flera hästar i världsklass – och kontinuerligt plockar pallplatser. Från oktober 2021 till och med maj 2022 var Fredricson världsetta. I dag ligger han på 45:e plats.
– Efter den fantastiska resan som jag fick uppleva blev det som sagt ett litet glapp, men det gav också tid till återhämtning. Vilket jag tror kan ha varit bra.
Arbetet med att göra de yngre hästarna redo för större uppdrag har inneburit att Peder Fredricson under året har tävlat en del nationellt.
Steget från OS-arenan vid Versailles till ett ridhus i Ronneby kan kännas stort – ungefär som om en hockeyspelare skulle gå från att spela matcher i Madison Square Garden till att skrinna ut på isen i Jössarinken i Mörrum.
Men det beskriver på ett bra sätt kontrasterna i livet som elitryttare. Även om du själv fortsätter att hålla världsklass måste du ständigt skola in nya hästar.
– Jag har varit runt en del och det har varit väldigt roligt. Tävlingar hemma i Sverige innebär ju också att man inte är borta flera dagar i rad.
– Så det har varit en perfekt mix.
Är det i ett längre perspektiv en ekonomiskt hållbar strategi att fortsätta äga/deläga flera av hästarna?
– Man brukar ju säga att det är dyrt att köpa hästar, men nu står de som sagt redan i stallet. Nu får vi vända på det och säga att det kan bli dyrt att behålla dem. Vi har trots allt en verksamhet med tio anställda som ska gå runt, säger Peder Fredricson.
– Så vi får se vad som händer. Kanske hittar jag någon som är beredd att satsa och som vill gå in som delägare eller ägare i någon av dem.
– På ett sätt är den här typen av satsningar en säkrare väg att ta eftersom jag känner de här hästarna. Det blir inga överraskningar, som det kan bli om man åker utomlands och prövar en häst en eller två gånger innan man köper den.
Att inte varje vecka ha ett flyg från Kastrup att passa har inte bara gett Peder Fredricson tid för återhämtning utan också möjligheten att göra andra saker, som att starta ett bolag som utvecklar och tillverkar utrustning till ryttare och häst. Det är ett område som han under en längre tid har varit nyfiken på att utforska.
– Det är så himla spännande och kul, säger han och ler stort.
Fredricson berättar om den utveckling som har skett där det har blivit enklare att mäta varför hästen reagerar på olika sätt. Hans entusiasm är så tydlig att det nästan går att ta på den.
– Ju mer kunskap vi har, desto bättre vet vi hur vi ska designa till exempel en sadelgjord för att det ska bli så bekvämt som möjligt för hästen.
I sensommarens EM saknades Peder Fredricson i det svenska laget. Nästa sommar avgörs VM, som också är första kvaltillfället till OS.
– Jag har ingen häst som jag redan nu kan säga är självklar för VM, men när det kommer till mästerskap håller jag alltid en dörr öppen. Man vet aldrig vad som händer.
I det längre perspektivet finns OS i Los Angeles 2028 som ett mål.
Det är snart 25 år sedan Peder och Lisen hittade sitt drömställe på Österlen, som de över åren utvecklat.
Hur många år de har bott här högt över havet blir Peder Fredricson påmind om när det kommer till ett annat av hans sidoprojekt. När han ska koppla av planterar han nämligen träd. Nu har de växt så mycket att det börjar bli tid att gallra dem.
– Det är på barnen och skogen man ser att åren går, konstaterar trebarnspappan.
