Slutet för det svarta guldet?
I en artikelserie om oljan undersöker forskare och författare samhällets beroende av fossila bränslen.
Bakgrunden till bildandet av Romklubben var ”mänsklighetens predikament”. Organisationen fick en flygande start med utgivningen av ”Tillväxtens gränser ”1972. Forskarteamet bakom boken var tydliga: om trenderna fortsatte i ett business-as-usual-scenario, skulle gränserna för en befolkningstillväxt, matproduktion och industriproduktion nås vid mitten av 2020-talet.
Boken blev en bästsäljare (oljekrisen året efter hjälpte säkert till) men orsakade också stort rabalder. Huvudförfattaren Donella Meadows var ”förbluffad över hur många, mäktiga och högljudda de var, människorna som inte kunde acceptera idén om gränser… de kastade allt de hade mot den boken”. En stor del av kritiken handlade om att mänsklig ingenjörskonst inte har några gränser. Som Silicon Valley-entreprenören Marc Andreesen uttryckte det långt senare: ”teknikoptimister tror att samhällen, likt hajar, växer eller dör”. Under det halvsekel som gått har vi fortsatt bygga in oss i ett samhällssystem som bygger på gränslöshet, trots att ”det inte finns något mer uppenbart än att jorden är ändlig och att tillväxt inte kan fortsätta för evigt”, som Meadows sa.
Oavsett vad teknikoptimisterna tror är det inte främst mänsklig uppfinningsförmåga som ligger bakom det sena 1900-talets ekonomiska tillväxt. Det vi uppfattar som en självklar del av den mänskliga utvecklingen beror snarare på en glitch i evolutionen för livet på planeten. Under karbon, kolets tidsålder för 300 miljoner år sedan, hann den biologiska nedbrytningen inte med fotosyntesen under en period av några miljoner år. Jorden lagrade på sig en mängd solenergi i form av skogar av ormbunkar och fräkenväxter och alger i haven.
Under årmiljonerna som sedan förflutit har resterna av denna forntida fotosyntes pressats ner i berggrunden, värmts upp och koncentrerats till de extremt energitäta substanser vi känner som fossila bränslen. Kemiskt lagrad solenergi från en unik period i jordens historia och de väldiga tidrymder som förflutit sedan dess. Denna förutsättning för samhället vi lever i, så självklar att den nästan är osynlig i vardagen, går inte att jämföra med någonting annat och den kommer inte att återskapas. Vi kan fira människans ändlösa förnuft och kreativitet hur mycket vi vill. Vårt samhällssystem, som måste växa för att inte dö, vilar på fossilt kol som inte växer.
Det är klart att oljan är beroendeframkallande och att det uppstår krig om en sådan resurs
Särskilt oljan är med sitt höga energiinnehåll unik jämfört med alla andra energikällor som mänskligheten haft tillgång till. Man kan flytta, köpa och sälja och använda den var och när man önskar. Efter USA:s attack på Iran sköt oljepriset i höjden, vilket gav världsekonomin hicka. Från ett mänskligt perspektiv kan oljans kraft tyckas jämförbar med magi. Underverk som sagorna berättar om: att ta sjumilakliv med magiska stövlar, få hemmet städat med hjälp av småfolk eller middagen lagad i en magisk kittel, utan att behöva bära vare sig ved eller vatten, har blivit vardag. Det är klart att oljan är beroendeframkallande och att det uppstår krig om en sådan resurs.
I 1980-talets tv-såpa ”Dallas” flödar oljan fortfarande ur marken om man borrar på rätt ställe. JR Ewing kunde nöjt komma hem och slå upp en whisky när han hade öppnat en ny kran. I 2020-talets serie ”Landman”, som också utspelar sig i oljefältens Texas, är utvinningen däremot en besvärlig historia med små marginaler. Man måste återvända till gamla oljekällor för att krama ur lite mer, fixa kapital och ny teknologi bara för att hålla produktionen igång. I ett avsnitt undervisar huvudpersonen Tommy Norris en klimatengagerad advokat om oljans huvudroll i samhället. ”Fan, den finns i allt. Vägen vi kom hit på, hjulen på varje bil som någonsin byggts, inklusive din. Den finns i tennisracketar, läppstift, kylskåp, antihistaminer, … jävla handkräm, sopsäckar, fiskebåtar, vad du vill.” Det finns ingen att skylla på för att vi fortfarande pumpar olja, säger han – förutom på efterfrågan att det ska fortsätta.
Futuristen Buckminster Fuller myntade redan år 1940 begreppet energislav för att åskådliggöra hur vår energianvändning befriar oss från betungande arbete. Om man översätter den fossila energin till mänsklig arbetskraft har var och en av oss tio energislavar (lågt räknat och betydligt fler i den rika delen av världen). Vi har byggt upp ett helt samhällssystem med deras hjälp; inte bara materiella saker utan även sådant som utbildningssystem, lagstadgad semester och högteknologisk vård är svåra att föreställa sig utan den fossila energin. För att inte tala om internet eller artificiell intelligens. Men vi ser inte detta. Vi är energiblinda.
Annika Norlin (Säkert!) sjunger i låten ”Washington” att när oljan slutade rinna ”stannade bilarna, flygen föll rakt ner, och många strök väl med”. Fullt så tydligt uppför sig inte världen, men när resurserna som krävs för att upprätthålla tillväxten inte är tillgängliga längre ökar spänningarna. Det som har varit självklart är inte det längre. Konflikter uppstår. Mål, ideologier och rättsordningar överges. Polariseringen ökar. Yrvaket undrar människan vad som står på.
När vi når tillväxtens gränser – enligt tidtabellen som presenterades för ett halvsekel sedan – finns ingen normalitet att återvända till
Predikament betyder ungefär ”oskönt läge”, en situation man inte tar sig ur med samma sätt att tänka som ledde fram till den. När vi når tillväxtens gränser – enligt tidtabellen som presenterades för ett halvsekel sedan – finns ingen normalitet att återvända till.
Biosfären förhandlar inte och den billiga oljans tid är oundvikligen förbi. ”Det mest sannolika utfallet av att fortsätta med ett business-as-usual scenario är en abrupt och okontrollerbar minskning av befolkning och industriell produktionsförmåga”, enligt forskarna bakom ”Tillväxtens gränser” från 1972. En sådan kollaps skulle kunna undvikas, står det i rapporten: ”Det är möjligt att skapa ett stabilt system som ger alla människor möjlighet att fylla sina grundläggande behov och uppfylla sin mänskliga potential. Men det kräver en omställning vars sannolikhet att lyckas är högre ju tidigare man börjar arbeta för den.”
Det handlar inte om priset vid pump, att jobba hemma i stället för att ta bilen eller ens ransonering, utan om att omvärdera vår närvaro på planeten. Hur vi bygger våra samhällen, lever våra liv, vad vi menar med utveckling.
Hajar växer verkligen hela livet, även om det går mycket långsamt efter könsmognad. Men de flesta biologiska varelser slutar växa vid en viss ålder för att genomgå en mognadsprocess. Nu står hela vår civilisation inför sin motsvarighet. Inte ett slut på utveckling, utan en initiationsrit, en övergång från att tro att vi kan växa oss ur allt, till att förstå att vi måste växa in i något större – ett system som respekterar jordens gränser och varje människas behov. I sanning ett värdigt uppdrag för mänsklig kreativitet.
Läs fler delar i artikelserien om oljan:
Daniel Lindvall: Rysslands och USA:s oljekrig hotar friheten och förnyelsen i Europa
David Jonstad: Skrattretande att vi snart skulle återgå till business as usual
