Fackboken har minskat rejält i försäljning – drygt 20 procent lägre i dag än 2021 (enligt Förläggareföreningens statistik). I synnerhet är det kris för den mer djuplodande, breda sakprosan som blickar ut i samhället och försöker analysera vår samtid, vår värld och de problem vi står inför. Än värre går det om den dessutom är skriven av någon utanför Sverige – den översatta fackboken har det tuffast.
Det finns en mängd förklaringar till att vi hamnat i denna kris. I tider av oro och rädsla drar vi oss inåt, skyggar för världen och försöker liksom ”härda ut”. Vi väljer att fly in i spänningslitteratur, romance och gulliga historier om små byar på landsbygden.
Men inte bara. Vi väljer att ta hand om oss själva, utveckla vår hjärna, vår trädgård, vår matlagningskonst och våra sexliv. Handböcker, guider till ett bättre liv, en bättre kropp och att göra den första miljonen går fortsatt relativt bra i den svenska bokhandeln, tillsammans med biografier och true crime.
Förstås har digitaliseringen påverkat bokbranschen enormt, men lika självklart är det att tidsandan påverkar oss – vi har blivit personligt och nationellt navelskådande
Det är lätt att se en rak överföring av vad som går bra på Netflix och vad som går bra på Storytel, Sveriges största streamingtjänst för ljudböcker. Förstås har digitaliseringen påverkat bokbranschen enormt, men lika självklart är det att tidsandan påverkar oss – vi har blivit personligt och nationellt navelskådande.
Just nu är vi extremt inåtvända. Vi är sjukt sugna på verkligheten, det autentiska och ”det sanna”, vilket är lätt att förstå i en värld full av fake news, propaganda och köpta budskap. Vi vill hitta något att lita på. I vår jakt på detta blir också personliga historier som självbiografier förstås mycket lästa och lyssnade. Dessutom har vi de senaste åren haft en explosion av grov brottslighet i Sverige, gängkriminaliteten har skördat hundratals offer, så att true crime har blivit en succégenre är inte svårt att förstå.
Men inte bara det. Vår nationella inåtvändhet har pågått länge. Jag skulle datera den till när vi gick med i EU. Som Carl Bildt uttryckte det: ”Hallänning, svensk, europé” – och i den ordningen. Vi har valt att läsa mer nationellt, våra ”egna” svenska författare har blivit mer lästa än de översatta. Inom alla genrer.
Jag har själv sett min bokhylla ändra karaktär – den är mer svensk nu är vad den var på 80- och 90-talet. En sak som har stuckit ut under alla år är det anglosaxiska – det har också samtidigt ökat.
Men den nationella läsningen är ett faktum och tittar vi på topplistorna så är det alltid svenska böcker i topp – oavsett genre och oavsett format. Grimwalker, Walden, Ajvide, Olvenmark, Läckberg, Salihu eller Andersson.
Förutom denna nationella inåtvändhet, eller detta själviska navelskådande, har digitaliseringen vänt upp och ner på mycket. Boklyssnandet är, som alla vet, något annat än bokläsandet. Man lyssnar medan man gör något annat och hjärnan har svårare för att ta in abstrakta resonemang, siffror och krångliga ortsnamn. Uppräkningar av namn eller att ens uppfatta vad en rysk oligark och hans företag heter kan vara svårt när man lyssnar. Det har förstås mindre betydelse i en fiktiv berättelse – men kan vara avgörande i en fackbok.
Lyssnande kräver ofta att berättelsen är enkel med en tydlig intrig – ofta är true crime berättat på ett sådant sätt att det ligger nära spänningslitteraturen. Biografier ges ut för att en människa har levt ett spännande liv, och där är berättarstrukturen ofta given – en människa, föds, lever och dör.
Digitaliseringen, ljudboken, svarar fint mot vårt allt kortare uppmärksamhetsspann. Vi vill gärna att ”det händer något” – därav uppfattar vi numera äldre filmer med långsammare berättartempo som ”sega”. Vi vill ha kickarna tätare.
Den djuplodande och breda sakprosan har mycket svårt att fungera i ljudboksformaten, den bör läsas i fysisk bok
Kickarna finns alltid tillgängliga. Vilken typ av kick jag än önskar så finns den där. I telefonen. Det är tveklöst så att boken var tvungen att hitta in i telefonen – vilket den i och för sig redan gjorde med e-boken – och bokbranschen har hittat nya konsumenter via lyssnandet.
Vilket är helt fantastiskt. Men fackboken står i direkt konkurrens med youtubeklipp, podcasts (som ofta stjäl hejvilt ur fackböcker) och dokumentärserier. Den djuplodande och breda sakprosan har mycket svårt att fungera i ljudboksformaten, den bör läsas i fysisk bok – och de minskar i försäljning. Det är inte heller så att e-boken har blivit större – ett format som annars vore perfekt för denna sorts fackbok. E-boken kan ju både klippas, klistras ihop, lätt citeras och antecknas i och man minns hyfsat bra vad man läst – sakprosan borde ligga till grund för en e-boksboom liknande ljudboken och deckaren. Det fina är att nästan alla större förlag tillgängliggör all litteratur som e-bok.
Det är en tidsfråga innan folk upptäcker att 10-12 timmar e-boksläsning av en riktig fackbok av en framstående expert ger mer än en tv-serie eller en hårt klippt podd. Kanske händer det när kulturredaktionerna slutar att ängsligt snegla på tv:n och försöker ”hänga med” så förtvivlat. Jag är fullkomligt medveten om att recensionen inte är särskilt klickad och läst, precis som jag förstår att kulturjournalistiken måste hitta nya format för att hänga med i samtiden.
Men jag är besviken på att kulturskribenterna aldrig verkar hinna plocka upp en bok och använda den samlade kunskap som vi på bokförlagen tillhandahåller. Ska man diskutera en boxares kön och rätt att delta i OS så finns Patrik Lindenfors ”Det kulturella djuret: om människans evolution och tänkandets utveckling” eller vill man bråka om klimatet så finns det böcker av Rockström, Berg, Jeppsson, Holmgren och Thunberg. Fler intervjuer med fackboksförfattare, ja tack! Fler recensioner, ja tack! Men först och främst, börja använda böckerna i det dagliga arbetet i åsiktsgruvan där skribenter evigt hugger i sten i en tröstlös jakt på guldargument. De argumenten finns hos sakprosaförfattarna, jag lovar.
Journalisterna får förstås gärna blicka utomlands. Gärna vid sidan av USA och Storbritannien – eftersom svenskarna redan läser så mycket på engelska, nästan 20 procent av alla böcker som köps i Sverige är på originalspråk och nästan allt på engelska. Förlag minskar därför drastiskt sina översättningar från engelska – ett exempel är Naomi Kleins senaste bok, ”Doppelgänger”. Hon har nästan aldrig sålt under 20 000 exemplar. Den senaste boken, som många köpt på engelska, har i svensk översättning hittills sålt cirka 2 500. En dramatisk nedgång.
Det finns två tendenser, nationell inåtvändhet och extremt stark amerikanisering (vi svenskar uppfattar det amerikanska som ”vårt eget”). Vi på Ordfront förlag översätter också från arabiska, ryska, danska, franska – men fortsatt är det så att vi svenskar inte litar på experter, forskare och vetenskapsmän från grannländer eller nere i Europa på samma sätt som på ”våra egna” från USA och Storbritannien.
Det är extremt sorgligt och ett intellektuellt fattigdomsbevis. Det är dessutom nu, efter inträdet i Nato och den västliga alliansen, farligare att uppfatta världen som USA ser den. Det vore roligt om vi på förlagen och mediehusen kunde göra gemensam sak här och rikta blicken mot nya horisonter, framför allt mot syd.
Jag kan förstå att det blivit som det blivit. När jag träffar Peter Pomerantsev som är uppvuxen i England eller Eric Schlosser, Naomi Klein och Paul Mason, så är de briljanta på att stå i talarstolen, lysande konversatörer och skriver en distinkt, rolig och knivskarp sakprosa på ett språk vi alla förstår. Förutom det engelska språket så delar de förstås detta med flera skickliga européer. Ingen kan anklaga Frankrike, Italien, Tyskland eller Polen för att sakna extremt skickliga vetenskapsmän eller journalister – det är bara det att vi aldrig kommer i kontakt med dem längre. De deltar inte längre i vårt intellektuella samtal – trots att det nästa år är 30 år sedan vi gick med i EU.
Sakprosan är ett slags demokratiskt fundament. Den är noggrant läst av förläggare och redaktörer, faktagranskad av experter och utgiven med ansvar
De svenska vetenskapsmännen har mycket att lära av sina internationella kollegor. Det har de svenska journalisterna redan gjort, de skriver bättre och bättre (dock måste de träna på att framträda på scen). Att skriva för allmänheten kräver väldigt mycket av skribenten, det kräver mycket övning och läsning – främst av skönlitteratur – för att hitta bilderna, detaljerna, liknelserna.
Den djuplodande och breda sakprosan ska kunna förflytta sig mellan olika format för att vara levande och relevant och har så mycket mer än vad en podd eller tv-dokumentär kan ge. Den är ett slags demokratiskt fundament. Sakprosan är noggrant läst av förläggare och redaktörer, faktagranskad av experter och utgiven med ansvar.
Fakta är en sak, sanningen är en annan. Sakprosa är därför ett vackert namn på den prosa som söker sanning och verklighet i en värld full av mörkermän, verklighetsförvrängare och illusionister – låt oss se till att den överlever.
Läs mer:
Därför har politiken flyttat ut från bokhandeln
