Teater
”Nya resande”
Av Tine Høeg. Översättning: Andreas T Olsson. Regi: Olof Hanson. Medverkande: Frida Beckman. Scenografi: Peder Freiij. Vid pianot: Astri Aareskjold. Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Soppteatern. Längd: 1 tim.
Den som någonsin pendlat vet hur själsdödande det kan vara. Ständiga förseningar, stressade medresenärer, tid som bara tycks upplösas. I den hyllade danska författaren Tine Høegs ”Nya resande”, som i och med Soppteaterns konstnärlige ledare Andreas T Olssons fina översättning nu når en svensk publik, möter vi motsatsen som vi oftast bara dagdrömmer om. Frida Beckman gestaltar en kvinna som på pendelsträckan Stockholm–Västerås, på väg till sitt första lärarjobb, träffar en man och hänger sig åt den stora passionen. Förtätad tid om man så vill, där den hösttermin händelseförloppet skildrar effektivt kokas ned till soppteaterns klassiska entimmesformat.
Med lika små som precisa medel presenterar hon oss för persongalleriet runt omkring den passionsdrabbade
Att mannen är gift och har barn bidrar med komplikationer, liksom alla nya elever vars likadana namn ska läras in, förnumstiga kollegor och en småborgerlig syster på väg in i äktenskap och barnalstrande. Frida Beckman ger liv åt dem alla och för oss sömlöst mellan knapplösa knull på tågtoaletter till adventsfamiljemys i Bromma. Det är inte utan att sellerisoppan kallnar i våra tallrikar. Med lika små som precisa medel presenterar hon oss för persongalleriet runt omkring den passionsdrabbade. Ett hår plockas fram bakom öronen, en imaginär prilla petas in under läppen, ett högt forcerat skratt fyras av. Allt utan att ge avkall på vår huvudperson och hennes resa från vettlös förälskelse till oundviklig insikt.
Efter att ha briljerat i uppsättningar som Erik Holmströms ”Candide” eller Galeasens ”Dansen”, även där i regi av Olof Hanson, är det onekligen på tiden att vi får avnjuta Frida Beckman i ensamt majestät. Eller riktigt ensam är hon inte, pianisten Astri Aareskjold bidrar till andningspauser och skapar förhöjning med hjälp av klassiska mästare som Chopin och Rachmaninov. Här förstärks också det drömska där Beckmans pendlare hörlursförsedd vilar ut i scenrummets enda möbel i form av ett tågsätespar, en påminnelse också om mannens frånvaro.
Är förälskelsen i en annan människa rent av en projektion av våra egna romantiska fantasier? Det hindrar hur som helst inte att slutets uppbrott drabbar med full kraft. När den sista scensnön singlat ned över Frida Beckmans övergivna gestalt och jag tar mig an den avsvalnade soppan är åtminstone min portion saltad av tårar.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Anna Håkansson.
