På Wikipedia listas selfieolyckor, många av dem med dödlig utgång. Under försök att ta en flashig selfie har människor rammats av tåg, attackerats av djur eller halkat på randen till stup. Just fallolyckor verkar vara särskilt frekventa. Selfiejägare faller från klippor, broar, höga byggnader och utkiksplatser vid vattenfall.
Cynikern kan frestas att använda ordet syndafall.
Det finns ett teologiskt begrepp som säger något väsentligt också om ett samhälle som tror sig vara sekulariserat: Homo incurvatus in se. Det är latin för människan inkrökt i sig själv.
Tanken går tillbaka på kyrkofadern Augustinus och hans verk ”De civitate Dei”, Guds stad, från tidigt 400-tal. Att vara inkrökt i sig själv, det vill säga bortvänd från Gud och medmänniskorna, var för Augustinus en manifestation av ”synd”.
Martin Luther tog fasta på den domen. Incurvatus in se, den existentiella självupptagenheten, blir själva ursynden; människans drift att göra skapelsen, och skaparen, till redskap i jagets tjänst.
Det är inte minst mot den bakgrunden man ska förstå den före detta augustinermunken Luthers motvilja mot kloster och religiösa ”svärmare”. Att vända sig bort från världen var för honom inte liktydigt med att närma sig Gud. Det var i stället detsamma som att fjärma sig från Gud och den uppgift han givit varje människa; att verka i världen.
Vad skulle Martin Luther säga om han återvände från de döda och fick se alla böjda över små bärbara altare, försjunkna i någon form av tillbedjan?
Luther uppvärderade ”världens världslighet”, som den tyske kyrkohistorikern Thomas Kaufmann formulerar det i en biografi över reformatorn. Det var ett teologiskt vägval med långsiktiga konsekvenser. Det är inte bara turliga tillfälligheter som gjort att listan över världens lyckligaste samhällen toppas av fyra protestantiska nordiska länder: Finland, Danmark, Island och Sverige med Norge på en också den hedrande sjundeplats.
Arvet från reformationen, protestantismens bejakande hållning till arbetet i världen, har spelat en inte oväsentlig roll för de nordiska välfärdssamhällen som byggdes under det förra seklet.
Men vad skulle Martin Luther säga om han i dag återvände från de döda, köpte biljett på ett av SJ:s snabbtåg och fick se alla sina medpassagerare böjda över små bärbara altare, uppenbarligen försjunkna i någon form av tillbedjan?
Det finns, mer eller mindre banala, särdrag i vår samtid som tyder på en successiv förskjutning mot egocentriciteten, inkröktheten, som normaltillstånd. Vi återvänder till Martin Luthers SJ-tåg, på väg från Malmö till Stockholm. Han är försjunken i Paulus brev till romarna. Men strax efter Hässleholm avbryts Luther i sin läsning. Resenären i grannfåtöljen har inlett ett högljutt telefonsamtal där alla detaljer kring den dejt han just haft i Köpenhamn redovisas och analyseras. Samtidigt loggar passageraren två rader längre fram in på ett Zoom-möte med sitt företags ledningsgrupp. Långvariga djupsinniga diskussioner om marknadsandelar i chokladsegmentet. Luther ger upp, överger Paulus och hämtar en kopp kaffe i pappmugg.
Att lyfta fram bristande hänsyn till medresenärer som ett bevis för djupgående kulturförändringar kan tyckas oseriöst. Det har väl alltid funnits buffliga, oartiga personer? Absolut. Men vad man i dag kan uppleva i vardagen är snarare ett slags oskuldsfullhetens likgiltighet: situationer där människor agerar som om de verkligen tror att omvärlden inte finns, i alla fall inte på ett sådant sätt att man måste förhålla sig till den. Det är inkrökthet.
Mobilen och selfien som sinnebilder för samtida självupptagenhet är förstås ändå något av en kliché. Men även slitna metaforer kan vara suggestiva. Objektivet, ögat, som vänds från världen in mot jaget. Den blanka skärmen som magisk spegel. Snövits styvmor lägger ut sina selfier och räknar lajks. Tonåringen väser ”my precious” när föräldrarna försöker begränsa skärmtiden. Och Narkissos sårar gång på gång sin flickvän genom att demonstrativt prioritera umgänget med Iphonen.
Det är Narkissos som givit namn åt det med inkrökthet besläktade fenomenet narcissism. Historien berättas av den romerske poeten Ovidius i ”Metamorfoser”. När den undersköne unge mannen böjer sig över en källa för att dricka får han syn på sin egen spegelbild. Han blir så förälskad att han glömmer allt annat, vittrar bort och dör.
Vår tids selfiedyrkare låter sig medvetet förhäxas av sina egna spegelbilder. Så egocentrisk var trots allt inte Narkissos. Han förstod inte att han dyrkade sin egen bild utan dog i villfarelsen att det var en annan vacker yngling som nere i källan trånande sträckte ut sina armar. Förtvivlad frågade sig Narkissos varför de två inte fick förenas i en omfamning.
Egenkärleken har sina givna gränser, säger myten. Donald Trump bevisar oupphörligen motsatsen.
Den inkrökta människans vänder sig bort från omvärlden. Hon har ju annat att tänka på. Sig själv
Narcissismen, den ”ism” som i allians med postfascismen driver på den pågående statskuppen i USA, är i grunden en psykiatrisk diagnos på en störd personlighet. Den klassiska definitionen av en narcissist är en person som har ett grandiost jag byggt på bräcklig grund. Han kräver därför ständig bekräftelse, konstanta applåder, medan varje form av kritik eller motgång blir en existentiell kränkning som till varje pris måste förnekas. Narcissisten är därför, just på grund av sin jagfixering, fixerad också vid omgivningen.
Den inkrökta människans jagcentrering är av delvis annat slag. Hon vänder sig bort från en omvärld som inte upplevs som relevant eller viktig just för henne. Hon har ju annat att tänka på. Sig själv. Sitt eget liv. Sina egna glädjeämnen. Sin egen ångest. Sitt eget ”mående”. Sitt eget hem. Sin egen karriär. Sina egna sociala medier-konton. Sina egna försök att vidmakthålla meningen i en tillvaro där meningslösheten är den hotfulla skuggan.
Hur rimligt är det att tala om vår tid och vårt välståndssamhälle som präglat av Augustinus och Luthers ”synd”, incurvatus in se? Räcker det med att peka på den orimligt höga frekvensen av pronomenet ”jag” i medierna? Är ungas närmast epidemiskt ökande psykiska ohälsa ett relevant kriterium?
För tjugofem år sedan väckte den amerikanske statsvetaren Robert D Putnam internationell uppmärksamhet med boken ”Bowling alone”, Den ensamme bowlaren. Där drev han tesen att det ”sociala kapitalet”, den ackumulerade erfarenheten av att vara delaktig i kollektiva sammanhang, successivt krympt i USA. Förr bowlade amerikanerna i grupp. Nu var och en för sig.
I ”The upswing”, utgiven 2020 och skriven tillsammans med den ”sociala entreprenören” Shaylyn Romney Garrett, visualiserar Putnam amerikanernas sociala delaktighet från sent 1800-tal till i dag med en graf, ett upp- och nervänt U. USA har, enligt Putnam, gått från att vara ett brutalt individualistiskt jagsamhälle (under rövarbaronernas tid, the gilded age) till att bli ett vi-samhälle (Roosevelts new deal och så vidare) till att åter bli ett utpräglat jagsamhälle. Vändpunkten var 60-talet. Det var då ”jaget” inledde sin comeback.
Är det beklagansvärt? Är det inte en bra sak att individens ställning stärks, att vi blir mer självständiga och fria att göra våra egna val? Självklart. Det är både medlet och målet för en demokratisk samhällsutveckling.
Den liberala demokratin bygger på en tudelning mellan privatliv och delaktighet i det gemensamma, de två världarna stärker och vitaliserar varandra
Men det är skillnad på utåtriktad individualism och inåtvänd egocentricitet.
Den liberala demokratin bygger på en tudelning mellan privatliv och delaktighet i det gemensamma. I den privata sfären odlar man fritt sin personlighet och sina intima relationer. I den offentliga sfären engagerar man sig som medborgare och hävdar sina intressen och värderingar med blicken riktad på samhället bästa. De två världarna hålls åtskilda, men stärker och vitaliserar samtidigt varandra.
När kulturen i ett samhälle präglas av inkrökthet reserverar medborgaren i stället sitt aktiva engagemang för privatlivet och låter politiker som bara kan ha två tankar i huvudet ensamma ”lösa samhällsproblemen”.
Det är den livshållningen Gustav Adolf Ekdahl förespråkar när han i ”Fanny och Alexander” håller sitt tal till familjen: ”Det är bäst att ge tusan i de stora sammanhangen. Vi ska leva i det lilla, i den lilla världen. Den ska vi hålla oss till och den ska vi odla, och göra det bästa utav.”
Det är ett förhållningssätt som han inte motiverar med att den stora världen klarar sig utmärkt på egen hand. Tvärtom. ”Världen är en rövarkula, det mörknar mot natt. Ondskan sliter sina fjättrar och går över världen som en galen hund.”
Det är en flykt till idyllen Gustav Adolf förespråkar. Man vågar påstå att han blivit hörsammad i dag, i alla fall av den svenska breda ekonomiska medelklassen. Världen är fortfarande en rövarkula, ja förmodligen av än värre sort än under det tidiga 1980-tal när ”Fanny och Alexander” gick upp på biograferna. Och natten? Ännu närmare.
Demokratin är upptryckt i ett hörn, hotad och utskrattad också där den trodde sig kunna leva tryggt. Ett tredje världskrig rycker allt närmare. Klimatkatastroferna är sedan länge här.
Allt detta vet vi. Vi talar om det. Vi följer bekymrat nyhetsflödet. Vi har åsikter. Men samtidigt är det som om en vägg av skottsäkert glas skiljer oss från otrevligheterna i den stora världen. De angår oss inte på djupet, i alla fall inte så pass djupt att de förmår oss att ändra våra liv i historiens solglänta. Vi fortsätter att bygga allt större trädäck, köpa allt mysigare soffgrupper, smutta på goda viner på spanska uteserveringar, klicka hem kläder som efter en kort mellanlagring i garderoben skickas till Litauen för att brännas. Och vi är så lyckliga, här under korkeken.
Men någon idyll gömmer vi oss inte i. Det är ju ”dyrt att vara svensk”.
Tom Wolfe argumenterade för att det politiskt radikala och våldsamma 60-talet hade följs av ett decennium karaktäriserat av ett kommersialiserat sökande efter ”mig”
Alla lever förstås inte så. Det finns grupper för vilka den ekonomiska medelklassens trivseltillvaro utspelar sig i ett främmande land. Men konsumismen som livsstil och livsinnehåll har ändå så kraftfullt genomslag i samtiden att man kan tala om en närmast hegemonisk kultur med inkrökthet som förutsättning och konsekvens.
Hur blev det så?
”När talet om samhällsgemenskap bara är tomt prat, blir behovstillfredsställelse något man bara kan nå privat”, sjöng proggruppen Stockholm Norra (tidigare Blå Tåget) redan 1978. Två år tidigare hade den amerikanska reporterstjärnan Tom Wolfe publicerat ett inflytelserikt reportage i New York Magazine, ”The ’me’ decade”.
Wolfe argumenterade för att det politiskt radikala och våldsamma 60-talet hade följs av ett decennium karaktäriserat av ett kommersialiserat sökande efter ”mig”. De tidigare revolutionärerna och demonstranterna letade nu efter sina sanna inre jag. De gick i terapi, joggade, åt hälsokost och konsumerade esoteriska vishetsläror.
Det kunde förstås inte ses som ett brott med 60-talets ungdomsuppror utan som en logisk följd av dess antiauktoritära dimension.
Länge fans det en uppfostrande dimension av det (social)liberala samhällsprojektet. Individerna skulle komma i åtnjutande av växande ekonomiska och kulturella resurser som de förväntades återinvestera i det gemensamma, som goda demokratidanade medborgare.
Men under 60-talet och framåt valde allt fler att med Tom Wolfes formulering ta pengarna och sticka, somliga till Nepal, fler till köpcentret.
Den utvecklingen var inte minst märkbar i det socialmodernistiska mönsterlandet Sverige. Treorna i folkhemsförorterna tömdes, villamattorna rullades ut. Det stigande välståndet investerades i gillestugor, bastuaggregat och chartersemestrar på Mallorca. Det hade blivit möjligt också för genomsnittssvensken att satsa på sig själv och sitt privatliv. Men hon skaffade sig samtidigt nya uppfostrare, en krävande konsumtionskultur och så småningom de sociala mediernas och de asociala apparnas allt mer auktoritära algoritmer.
Om bejakandet av individualism, felaktigt, tolkas som att det enda väsentliga är det egna livet blir det bara ögonblicken som kan ge detta liv dess mening
Christopher Lasch, en kulturkonservativ historiker med antikapitalistiska instinkter, kompletterade några år senare Tom Wolfes analys med en debattbok som blev en bästsäljare, ”The culture of narcissism”.
Lasch rasade med särskild frenesi mot ett ointresse för det förflutna som bäddade för ett lika stort, och farligt, ointresse för framtiden: ”Att leva för ögonblicket är den förhärskande passionen – att leva för sin egen räkning, inte för sina förfäder eller för eftervärlden.”
Här har Christopher Lasch otvivelaktigt en poäng: om bejakandet av individualism, felaktigt, tolkas som att det enda väsentliga är det egna livet fattat som projekt, ja då blir det bara ögonblicken som kan ge detta liv dess mening. Projektet dör ju med en själv. Man förvaltar inget. Kan inte heller motivera sin tillvaro med det arv man själv ska överlämna till framtiden. Livet blir ett sandslott som kommer att spolas bort av havet.
”Pleasure is always on”, försäkrar ett välkänt glassbolag. Det är vad som till sist blir kvar när livet blir inkrökt i sig självt, ögonblick som själva måste skapa sin kortvariga mening, som tänds och släcks som den snabbt avklingande euforin i ett köpögonblick.
I en kulturartikel i DN senhösten 1994 berättade den danske författaren Carsten Jensen om en tv-intervju, eller egentligen ett ansikte han sett i tv, som gjort ”ett våldsamt starkt intryck” på honom. Ansiktet tillhörde en FN-soldat från Danmark som sårats under sin tjänstgöring i Bosnien och fått sitt ansikte vanställt. Ångrar du dig? frågade tv-reportern. Nej, svarade FN-soldaten. ”Han hade gjort sin plikt och ansåg sitt arbete i Bosnien vara meningsfullt. Och han var beredd att åka ner dit igen.”
Carsten Jensen skrev att soldaten gjorde sig till ”en främling” genom att kombinera två ord: plikt och meningsfullt. Det innebar ju att han ansåg det finnas ”något som han värderade högre än sin egen säkerhet och välfärd”.
Efterföljansvärt, kan man spontant tycka. Men, bör man kanske betänka, också den fanatiska terroristen lever för något som han upplever som ”plikt”, ett uppdrag i den stora världen som skänker mening åt livet.
Precis som det lilla landet inte kan kosta på sig att låtsas att den hungriga stormakten inte finns kan den lilla världen i längden inte leva i inkrökthet
Gustav Adolf Ekdahl har i grunden rätt: det är till sist den lilla världen som kan vara det stora i våra liv: kärleken, vänskaperna, spaden som vänder jorden när vindarna doftar vår, dagens första kopp kaffe.
Men precis som det lilla landet inte kan kosta på sig att låtsas att den hungriga stormakten inte finns kan den lilla världen i längden inte leva i inkrökthet. Då förtvinar den, töms på mening och lycka.
”Jordisk” är titeln på en nyutkommen mäktig roman av dansken Theis Ørntoft, ett slags postmodern ”Buddenbrooks”, en berättelse om en familjs fragmentering från 1960-tal till 2030-tal. När hela familjen samlas till julmiddag formulerar sonen Joel en överraskande hypotes, en idé om en möjlig väg bort från den ”undergångsstämning” som genomsyrar västvärlden: ”Tänk om klimatkrisen är något av det enda i vår tid som känns vettigt, eftersom den utgör ett kollektivt, världsomspännande projekt? En gemensam berättelse. Just precis vad som behövs, skulle man kunna hävda.”
Kanske det. Men nu regerar homo incurvatus in se. Och då behöver inte ens en klimatminister intressera sig för klimatet.
Läs fler texter av Per Svensson
