I slutet av november förra året gjorde The Economist Elon Musk till omslagspojke. Han fick sällskap av sina leksaker: rymdraketer, en Tesla cybertruck, Vita huset.
Musk är världens rikaste man. Hans förmögenhet sägs nu uppgå till över 400 miljarder dollar.
Musk kan också vara en av världens farligaste män.
Att han etablerat sig som den tillträdande amerikanska presidentens ”first buddy” ger honom en maktposition som möjligen inte är unik, men definitivt exceptionell.
Som The Economist framhåller ägnade Donald Trump 17 procent av tiden i sitt segertal på valnatten åt att prisa sin kompis, lika mycket tid som han avsatte åt planerna för det kommande presidentskapet. ”Supergeniet” Musk ska nu, som en av två chefer för ett nyinrättat ”departement”, sätta kniven i den amerikanska statsapparaten.
Så smälter ekonomisk, politisk, medial, formell och informell makt samman. De hånfulla attacker som Elon Musk under jul- och nyårshelgerna riktat mot företrädare för den europeiska demokratin vittnar om att han tänker använda denna makt på sätt som ger anledning till akut oro.
Varje tid bär sina egna uniformer. När en hatisk mobb för fyra år sedan stormade den amerikanska demokratins förnämsta hemvist gjordes det i sneakers
För drygt hundra år sedan kröp hotet mot demokratin upp ur första världskrigets skyttegravar. Fienderna till den liberala samhällsmodellen bar med sig doften av senapsgas och otvättade uniformer. Beväpnade med hat och knölpåkar, gick de till storms mot demokratins regelverk och institutioner.
När parallellerna mellan då och nu avfärdas är det oftast just de yttre skillnaderna som lyfts fram. Var hör man i dag stöveltramp? Var ropas det i dag slagord mot ”demokratin”?
Svaret är att varje tid bär sina egna uniformer. När en hatisk mobb för fyra år sedan stormade den amerikanska demokratins förnämsta hemvist gjordes det i sneakers, inte i stövlar. Deltagarna i attacken hävdade att de försvarade den demokrati som de våldförde sig på.
Något helt annat än 20- och 30-talet? Den ideologiska kontinuiteten är kanske intressantare än de scenografiska och retoriska skillnaderna.
I dag måste inte demokratins dödgrävare vara en demagog i uniformsskjorta och stövlar. Han kan vara en demagog i kostym och keps. Han kan också vara en techoligark i ett doftmoln från pojkrummet, en cocktail av diet coke och fotsvett.
En inte obetydlig andel av västvärldens potentiella Teslaköpare betraktar Donald Trump som en politisk pestbärare
Elon Musk lär ha bidragit med 200 miljoner dollar till Trumps valkampanj. En respektabel summa, men fickpengar för en megamultimiljardär. Dessutom väl investerade fickpengar.
Efter Trumps valseger ökade marknadsvärdet på Tesla med 300 miljarder dollar, enligt The Economist. Musk äger 20 procent av bolaget. Valvinsten spädde därmed på hans egen förmögenhet med runt 60 miljarder dollar. Till detta ska läggas de förmodade värdeökningarna i andra Muskägda bolag som rymdföretaget SpaceX.
Det ligger nära till hands att associera till ett fotomontage från 1932, den tyske grafiske konstnären John Heartfields klassiska satiriska bild med sin punchline: ”Millionen stehen hinter mir!”, bakom mig finns miljoner: En liten Hitler höjer armen till den hälsning som bär hans namn samtidigt som en imposant representant för tysk storföretagsamhet lägger sedelbuntar i hans utsträckta hand.
En vanlig, ofta korrekt, tolkning av kapitalisters generositet gentemot politiker är just att det handlar om att köpa inflytande och favörer.
Elon Musk och andra techmoguler har i det avseendet mycket gemensamt med ”rövarbaronerna”, de skrupelfria amerikanska 1800-talsmagnater som järnvägarna, den tidens nät, gjort fabulöst rika.
I sin bok ”Age of betrayal. The triumph of money in America 1865-1900” beskriver den före detta Atlantic-redaktören Jack Beatty, det sena 1800-talets USA som en bananrepublik där oligarker som järnvägskungen Jay Gould regerade via ombud.
”Han skrev lagarna. Han tolkade konstitutionen. Han förde befäl över armén. Han utsåg regeringsledamöter.”
Och detta utan att någonsin själv ställa upp i ett politiskt val. I stället ”hyrde” Gould och hans kollegor politiker.
Hypotesen att Musk blev mega-Maga av affärsmässiga skäl rymmer samtidigt ett krux.
En inte obetydlig andel av västvärldens potentiella Teslaköpare betraktar Donald Trump som en politisk pestbärare. Det borde därför rimligen ha varit problematiskt nog för Elon Musk att komma ut i Magamössa. Om inte ekonomiskt (bolagsvärdet) så i alla fall med tanke på status och image.
Men inte så få av dessa tänkbara elbilskunder kan förmodligen ändå uppbåda viss förståelse för de krav som egenintresset ställer i en galen tid.
Så varför nöjde sig inte Musk med att aktivt ha bidragit till trumpismens triumf i presidentvalet? Dollarbuntarna, tokvrålen från kampanjscenen, hejaropen från den egna plattformen X?
Fantomen, hjälten i helylletrikåer, har under hösten konfronterats med den megalomaniske industrimannen Ian Mollusk
Varför riskerar han så eftertryckligt resterna av sitt anseende genom att profilera sig som den europeiska postfascismens monomana beskyddare? Varför inleder han en kärlekshistoria med tyska brunmelerade pariapartiet AfD? Varför stöttar han den fängelsedömde brittiska högerextremisten Tommy Robinson?
Musks pågående politiska aktivism kan knappast stärka varumärket Tesla. Lacken på den tidigare av europeisk medelklass omhuldade elbilen blir i stället allt solkigare.
Drivs han kanske av autentiska inre övertygelser? I så fall vilka?
Några seriestrippar i Svenska Dagbladet kan ge en ledtråd. Fantomen, hjälten i helylletrikåer, har under hösten konfronterats med den megalomaniske industrimannen Ian Mollusk. Under den förra veckan fick den vandrande vålnaden en konkret glimt av Mollusks framtidsvision. En människolik robot målade upp en futuristisk rymdvärld skapad för robotlika människor som alltid ler. Shiny happy people.
Det brukar kallas ”tech utopianism, övertygelsen att teknologiska språng kan förflytta mänskligheten till ett allt mer perfekt paradis. Förutsättningen är att innovatörerna inte fjättras av regleringar och tabun.
Man kan frukta att Elon Musk inte bara är intresserad av stigande börsvärden och fler leksaker. Risken är att han tror sig kunna göra mänskligheten lycklig.
Då kan inte det tröga system som vi kallar ”liberal demokrati” tillåtas stå i vägen med sina bromsande institutioner.
Som den tyske journalisten Georg Diez påpekar i en intressant artikel i Die Zeit kan Musks stöd för högernationalistiska och extremistiska rörelser i Europa vara instrumentellt. Han allierar sig med de politiska krafter som tydligast representerar fientligheten mot ”systemet”. AfD blir hammaren som kan krossa bromsklossarna.
Och Trump? Släggan. Dock möjligen så tung att Musk riskerar att tappa den.
Motviljan mot ”systemet” delar Elon Musk med sin furstes hängivna väljarbas. Men medan Musk fantiserar om en framtid på Mars drömmer Trumplojalisterna på gräsrotsnivå om att återvända till ett drömland i det förflutna. Bäddat för konflikt.
Har man i helgerna fascinerats av tv-serien ”Wolf hall” vet man dessutom att också den mest favoriserade av rådgivare kan falla i onåd.
Men Thomas Cromwell kunde bara förlita sig på sin kungs välvilja. Elon Musk kan luta sig mot en sprängfull pengabinge och obrottsligt lojala algoritmer. Det är skillnad. Han kanske ännu inte är AI-erans Jay Gould. Men rälsen är lagd.
Läs fler texter av Per Svensson.
