Idén att ge Seine huvudrollen under OS-invigningen var spännande i teorin. Men det visade sig finnas en hake.
Seine kunde inte ta och ge repliker. Rollgestaltningen blev stum, stel, utan kontakt med resten av ensemblen.
Kanske saknade floden sitt gamla skitiga jag, längtade efter att som förr i tiden få höra kommissarie Maigret fråga sig om det var kallsupen eller kulan som gjort slut på den nyss uppfiskade kroppen?
Kommentatorerna i den svenska tv-sändningen från fredagskvällens OS-invigning var belåtna med den båtburna nationsparaden. Mest verkade det bero på att arrangörerna lagt in många pauser. Skönt att slippa de traditionella invigningarnas ändlösa nonstopmarscherande, var budskapet. Men när idrottarna då traskade stadion runt fick man i alla fall se dem i relevant rörelse. Nu hade de packats samman på båtdäcken som vilka desperat viftande turister som helst.
Själv kunde jag inte förmå mig att göra vågen för den här regattan. Den hade snarare samma effekt som ett sövande sjösjukepiller.
Alla länder som får chansen att bränna iväg ofattbara summor på olympiska spel försöker få återbäring genom att göra hämningslös reklam för sig själva under invigningsspektaklen. Inte mycket att säga om det. Men man kan ju pråma sig själv på olika sätt.
Jag har upplevt en enda OS-invigning på plats. Det var i Sydney i september 2000. Det var fantastiskt, framför allt för att aussie-chauvinismen rymde rejäla doser humor, självironi och lekfullhet.
Av detta fanns inte mycket längs Seine. Mötet mellan den Malifödda, franska artistikonen Aya Nakamura och en militärorkester var roligt, och bör förhoppningsvis ha retat gallfeber på Marine le Pen. Men annars led arrangemanget av en påfallande humorlöshet. Möjligen ska det tolkas som en gärd av respekt för spelens höge beskyddare, republikens president Emmanuel Macron. Självironi och skämtlynne är ju inte till hans mest utmärkande karaktärsdrag.
Invigningens konstnärliga ledare, skådespelaren och regissören Thomas Jolly, hade som uttalad ambition att förmedla en berättelse både om Paris dramatiska historia och om mångfalden i det samtida Frankrike. Det är svårt att hävda att han lyckades. Marie-Antoinette gled förbi. Det gjorde också friheten på barrikaden och några koffertar från Louis Vuitton. Annars minns man mest de oräkneliga och idoga dansarna som aldrig verkade få nog av sig själva, och den mystiska parkourkuriren som aldrig verkade tröttna på att inte komma fram till målet.
Hela jippot förblev länge på en och samma gång monotont och fladdrigt, enahanda och splittrat. Det var inte bara regnet som la en grå slöja över invigningens första timmar.
Det blev något bättre när mörkret föll. Och den lysande spökhästen på Seine hade sin charm. Och ett illuminerat Eiffeltorn gör alltid underverk. Tornet var i klart starkare form än floden Seine, hade betydligt bättre känsla för det expressivt dramatiska.
Och sedan blev det stjärnparad. De internationella legendarerna Carl Lewis, Rafael Nadal, Serena Williams och Nadia Comaneci placerades i en båt och skickades ut på Seine. Förmodligen för att inte vara i vägen för franska veteraner som makligt joggade vidare med den olympiska elden. Det var gott om dem. Alla skulle få vara med. Kanske gick den nationella självupptagenheten här aningen för långt vid denna sena timme. Men det var fint att få se Frankrikes äldsta nu levande olympier Charles Coste, född 1924.
Och finalen var effektfull, med den olympiska elden som med hjälp av löparen Marie-Jo Pérec och judostjärnan Teddy Riner steg till väders i en luftballong, samtidigt som Céline Dion sjöng Edith Piaf.
Men fyra timmar för att komma dit!? Sent ska Seine vakna.
Läs mer:
Pérec och Riner tände OS-elden
