Det var ”slyngel” som fastnade. Lite smickrande var det trots allt. En slyngel är ju inte bara ouppfostrad utan också ung. Och jag skulle ändå fylla 38 lite senare den sommaren. Stadigt gift. Tre barn. Sedan flera år redaktör och reporter på Expressen. En förhållandevis mogen medelklassman i den begynnande yngre medelåldern.
Slyngel?
Men det var egentligen det andra ledet i signalementet, ”från stan”, som sa mest om hur den ursinnige äldre mannen såg på mig. Här, hade han slagit fast, skulle det inte komma ”någon slyngel från stan” och ta sig friheter. Sommarhuset i det idylliska tidigare fiskeläget Böste på skånska sydkusten hade vi köpt sommaren dessförinnan, 1993. Det hade skett på impuls. Huset var egentligen för dyrt för oss, 450 000 kronor. Men stranden var som lånad från Bretagne. Och vår sexåring Amanda hade genast nynnande börjat plocka blommor i gräset. Det hade inte gått att stå emot.
Nu, sommaren 1994, firade vi vår första riktiga semester i Böste. Den lilla skånelängan var orenoverad och muggig. Medan min svärfar rev ut golv i husets egentligen enda rum trängde vi ihop oss i det opraktiska köket. I en gammal tjock-tv pågick fotbolls-VM. Vid diskbänken bytte Ann-Sofi blöjor på Elvira som fötts i maj.
Själv hade jag blivit grundligt utskälld av den äldre grannen som med sina familjerötter och sina två fastigheter, till skillnad från slynglar från stan, hade en självklar och liksom naturgiven hemortsrätt i byn.
Vi hade beställt grus till de jordstampade trädgårdsgångarna. Åkeriet hade inte lyckats ta sig fram till vår tomt via den smala grusväg som stod till buds. I stället hade hela lasset, 9,9 ton, tippats på en liten grusplan vid infarten till byn. Stort misstag. Grusplanen var ingen allmänning. Den var en del av en tomt, ägd av den rasande mannen och använd som p-plats.
Man kan förstå hans ilska. Absolut. Men i hans sätt att ge uttryck för vreden fanns något mer än bara rättmätig harm över det fräcka intrånget på hans egendom.
En slyngel från stan. Det var en gränsmarkör. Somliga hör hit, andra inte. I efterhand kan dåtidens Böste i sin självtillräckliga slutenhet ses som en sinnebild för det samtida svenska samhället.
Trettio år efter landslagets bravader i Amerika är det frestande att hölja sommaren 1994 i sagoskimmer, en karnevalisk upptakt till ett friare Sverige, mer öppet för glada guldgrävare
Fiskeläget var vid den här tiden känt för sitt militanta byalag. På ett i grunden förtjänstfullt sätt hade det slagit vakt om den känsliga kulturhistoriska miljön. Som nybliven husägare i byn kände man sig ändå ängslig, nervös för att råka göra sig skyldig till brott mot uttalade eller outtalade regler och normer. Man kunde få en känsla av att vistas i byn på nåder.
Det var en känsla som förstärktes av gnagande tvivel på att vi skulle ha råd att behålla huset. De senaste åren sägs husägare ha ”gått på knäna” på grund av ränteläget. I de tvåsiffriga räntornas 90-tal släpade vi oss fram på sönderskavda armbågar.
Trettio år efter det blågula landslagets bravader i Amerika kan det vara frestande att hölja sommaren 1994 i sagoskimmer, en karnevalisk upptakt till ett friare Sverige, mer öppet för glada guldgrävare. Det är lite så jag läser den liberala skribenten Joakim Bromans bok ”1994. Sommaren som förändrade Sverige för alltid” (Timbro).
Men det finns också en betydligt mörkare version av berättelsen om 1994. Det var året då Henning Mankell gav ut sin fjärde kriminalroman, ”Mannen som log”. Tre år tidigare hade han med ”Mördare utan ansikte” väckt liv i en genre som då hade ansetts vara stendöd. Men Mankell lät deckaren bli en strålkastare som svepte över ett Sverige i brutal förvandling. I DN recenserades ”Mannen som log” under rubriken ”Moralen vittrar sönder. Kriminalutredning i ett vilset Sverige”.
Vilsenheten och våldet karaktäriserade det tidiga svenska 90-talet. Tolkar man slutenheten välvilligt var den ett sätt att hantera oro och ångest. Det var ju inte bara räntechocker och budgetunderskott som satte skräck i landet. Här härjade också en rad kallhamrade och/eller fanatiska brottslingar: Militärligan, Lasermannen, Vitt ariskt motstånd …
Legenden om det förlorade landet är i svensk politik numera ett evangelium som samlar en bred skara bekännare
Den svenska självbilden, ”tryggast och bäst i världen”, hade börjat krackelera redan på 70-talet. Flykten från de nybyggda storskaliga betongförorterna till det egna småhuset var ett slags kollektiv misstroendeförklaring mot det stora svenska socialmodernistiska projekt som, lite paradoxalt, numera kommit att mytologiseras till en förlorad bullerbyidyll.
Legenden om det förlovade men förlorade landet är i dagens svenska politik numera ett evangelium som samlar en bred skara bekännare. Föreställningarna om vad eller vilka det är som bär skulden för att ”folket” berövats sitt forna, goda hem går dock isär. Till vänster är man benägen att lägga skulden på de guldgrävare som släpptes lösa just på 90-talet, ”nyliberalismens” skördetid. Den svenska extremhögern har i stället med stor framgång pekat ut det ”socialliberala” etablissemanget och, framför allt, de folkfrämmande ”invandrarna” som de skyldiga.
Sommaren 94 var Sverigedemokraterna fortfarande en skock patetiska skränfockar. När jag i augusti 1994 i Expressen rapporterade från en SD-demonstration på Sankt Knuts torg i Malmö slog jag fast att den svenska fascismen rymdes i en korvkiosk. En grav journalistisk felbedömning måste man erkänna, nu när den brunmelerade källarsekten blivit mäktigt stödparti med statsrådsambitioner.
SD:s svar på frågan vad som är fel med Sverige testades på marknaden redan under det tidiga 1990-talet. Ny demokrati hade lyckats ta sig in i riksdagen 1991, men blev ett flugpapper för tokskallar och imploderade under sommaren och hösten 1994. Den blygsamma livslängden förtar dock inte partiets historiska betydelse. Om Jimmie Åkesson i dag är den svenska postfascismens Messias så var den dubbelhövdade populistpionjären Bert och Ian hans Johannes Döparen. Och sommaren 1993 hade Ny demokratis stjärnskott Vivianne Franzén turnerat riket runt med sina varningar för ”muslimerna” som hotade vår fina svenska folkkyrka. I dag är hon bortglömd, men förtjänar att bli ihågkommen som Richard Jomshofs föregångare, en islamofobins metodiklektor.
Över huvud taget kan 1990-talet förstås som en prolog till vår egen tids sämsta sidor.
Den svenska sagosommaren 1994 utspelade sig mot en internationell fond av storskalig grymhet. I Rwanda hade mellan 800 000 och en miljon människor slaktats, i Bosnien fortsatte den ”etniska rensningen”, den systematiska fördrivningen av bosniakerna, de bosniska muslimerna. Ett år tidigare, i juni 1993, hade den borgerliga svenska regeringen infört visumtvång för bosnier, i praktiken rest en mur för att hindra flyktingar undan etnofascismen från att ta sig hit. Motiveringen är fortfarande populär. Det gällde att ”få ordning på flyktingmottagandet”.
Sverige var ett land av skärande dissonanser. En officiell kör som sjöng humanitetens och öppenhetens och toleransens lov (”nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger ’We shall overcome’”.) Samtidigt, i källaren, sipprade den råa rasismen upp ur kloakerna.
Fotbolls-VM skulle ändå bli en manifestation av gemenskap, ett svenskt ”vi” skulle gräva guld tillsammans. Men i alla ”vi” finns sprickor, embryon till röta, bidande hot.
En juninatt 1994, en sådan juninatt av skir grönska och okuvligt ljus som Harry Martinson diktat om, klädde sig den 24-årige fänriken Mattias Flink i uniform. I vapenskåpet på Dalregementet hämtade han sin automatkarbin. Sedan sköt han ihjäl sju människor; en bilist, en cyklist och fem unga lottor som nere i stan firat avslutningen på en kurs.
Varför? Det är en fråga som nog aldrig fått ett slutgiltigt svar: svartsjuka, alkohol, något slags tillfällig psykos … Massmorden i Falun var djupt existentiellt skakande, främst naturligtvis för att sju unga människor låg döda i sommarnatten, men också för att gärningsmannen i så otvetydigt var sprungen ur ett ”vi”. Han var en uniformerad företrädare för en av den samhällsgemenskapens kärninstitutioner, försvarsmakten.
Sverige var ett land av skärande dissonanser. En officiell kör som sjöng humanitetens och öppenhetens och toleransens lov. Samtidigt sipprade den råa rasismen upp ur kloakerna
Fotbollsdramat i USA? Ärligt talat minns jag nästan ingenting av det. Det hände så mycket annat denna sommar. På det privata planet var det gruset; med spade och skottkärra flyttade jag hela lasten, 9,9, ton i en enda trotsig krafturladdning. Slyngel! Från stan!
Nu bor min hustru och jag sedan flera år permanent i det tidigare sommarhuset i Böste. Byn har verkligen förändrats, brukar jag tänka, blivit så mycket öppnare och mer avspänd. Men någon gång påminns jag om att när ett slags gränsbom tas bort ersätts det ofta av en annan. Numera finns det fler Porschar och Teslor än båtar i det gamla fiskeläget.
Läs fler texter av Per Svensson
Läs de andra delarna i serien:
Greta Schüldt: Jag missade 90-talet – det objektivt sett coolaste årtiondet
Erik Jersenius: Juni, juli, augusti 1994 – tre månader som förändrade Sverige och världen
Åsa Beckman: Den iskalla thrillern alla svenskar svalkade sig med sommaren 1994
Jesper Högström: Den varma fotbollssommaren förbyttes till en iskall höst
94 – Sommaren som Sverige aldrig glömmer
Hur tänkte man? Vad läste man? Vilka var det som bestämde i världen? Under sommaren kommer ett antal av DN:s skribenter att återvända till den klassiska sommaren för 30 år sedan för att se på den med vår tids ögon.
Per Svensson, medarbetare i DN Kultur och född 1956, skriver om 1990-talet som ett årtionde som var allt annat än fotbollsidyll.
