Någon gång efter midnatt bestämde sig Norman Mailer för att lämna Lincoln Park, där runt tusen demonstranter trotsade förbudet mot att vistas i parken efter klockan 23.
Augustinatten var kylig. Han kunde se ”det hotfulla blåa ljuset på en polisbil” rotera i mörkret. Några unga aktivister byggde en barrikad av parkbänkar och picknickbord. Mailer tänkte på tårgas och batonger, och övertygade sig själv om att det var meningslöst att dröja sig kvar.
På väg ut ur parken möte han kollegorna Allen Ginsberg, William S Burroughs och Jean Genet. Det var på väg åt motsatt håll, in i parken.
Pinsamt, pinsamt för machoförfattaren, som fått sitt genombrott 1948 med krigsromanen ”De nakna och de döda”. Han tvingades överväga möjligheten att det inte var förnuftet utan fegheten som fått honom att bryta upp. Borde han vända om? Impulsen kämpades ner. I stället fortsatte han till ett pågående party på annat håll.
Nästa morgon fick Mailer veta att polisen gått till våldsam attack mot folksamlingen i parken. Allen Ginsberg hade blivit kraftfullt ”tårgasad”. Händelserna kring och på det demokratiska partiets konvent i Chicago i augusti 1968 gav inte enbart Norman Mailer tillfälle till självrannsakan. Här testades hela det amerikanska samhällets moraliska muskler. Utfallet var inte uppmuntrande. Dagens Nyheters utsände, Sven Öste, rapporterade om ”tårgasgranater, batongregn och polisens rop ’Kill, kill!”
Konventet var framför allt en katastrof för det Demokratiska partiet. Våldet på gatorna och inbördeskriget i konventsbyggnaden, the International Amphitheatre, anses ha varit en direkt bidragande orsak till att Demokraternas kandidat Hubert Humphrey förlorade presidentvalet i november. Richard Nixon vann.
Med Demokraterna på väg tillbaka till Chicago har det spekulerats i en eländesrepris. De intensiva studentprotesterna mot Gazakriget i våras och osäkerheten kring Bidens kandidatur gjorde länge parallellerna lätta att dra.
Nu är läget ett annat. Kamala Harris ska krönas. Demokraterna drar en enad suck av lättnad. Risken för våldsamma demonstrationer? Borde kvarstå, men i glädjen över att ha fått en presidentkandidat med möjlighet att klara en mandatperiod utan rullator verkar partiet kunna förtränga det hotet.
Spöket från 1968 kan ändå rassla med sina kedjor. Familjegrälet är avvärjt. Men USA är fortfarande ett djupt och patologiskt splittrat land.
Spöket från 1968 kan ändå rassla med sina kedjor. Familjegrälet är avvärjt. Men USA är fortfarande ett djupt och patologiskt splittrat land
Det var det också för 56 år sedan. Norman Mailer beskrev 1968 som ”ett år då republiken vajade på randen av revolution, nihilism, ändlösa rader av poliser ända bort till horisonten, visioner av kommande Vietnamkrig i våra egna städer”. Med andra ord, ett år då man kunde tycka sig skymta apokalypsens ryttare storma fram i inbördeskrigets blå och grå uniformer.
Norman Mailer bevakade det året både Demokraterna i Chicago och Republikanernas konvent, som genomförts i Miami ett par veckor tidigare. Han var inhyrd av Harper’s Magazine, men gav också ut sina reportage i bokform, ”Miami and the siege of Chicago. An informal history of the Republican and Democratic conventions of 1968”.
Ett par av kollegorna från Lincoln Park hade också journalistiska uppdrag. Burroughs och Genet skrev för magasinet Esquire. Men när kritikern Torsten Ekbom jämförde resultaten med varandra i DN i januari 1969 var det Mailer han fastnade för: ”Om Genet och Burroughs är förbittrade och upprörda amatörreportrar är Norman Mailer den fullfjädrade proffsreportern.” Sant, med reservationen att Mailer i ”Miami och Chicagos belägring”, den titel boken fick när den 1970 gavs ut i svensk översättning, gör gränsen mellan skönlitteratur och journalistik genomsläpplig. Han skriver om sig själv i tredje person, ”reportern”. Det ger honom möjligheter att se sig själv på avstånd, registrera och blotta sina svagheter, sin feghet, sin bekvämlighet, sitt dåliga, ölsinne, sin sexism, sina rasistiska reflexer, sin fåfänga, sin villrådighet och sitt vacklande, allt det som gör honom så väl skickad att spegla just detta ögonblick i Amerikas moderna historia.
Vietnamkriget var det stora 1968, det allt överskuggande. USA hade under den sittande presidenten Lyndon B Johnson grävt ner sig allt djupare i Sydostasien. En halv miljon amerikanska soldater fanns i Vietnam. Hemma i Amerika växte sig motviljan mot kriget allt starkare.
Johnson hade i mars meddelat att han inte ställde upp för återval. Konventet i Chicago blev därmed ett slagfält där vicepresidenten Hubert Humphrey ställdes mot utmanare som personifierade krigsmotståndet, ”duvor” som Eugene McCarthy och George McGovern, och där unga amerikaner som protesterade mot kriget misshandlades av en polismakt som löpte amok.
Norman Mailers sympatier fanns hos duvorna och demonstranterna. Partibossarnas maktmygel i konventssalen och polismobbens brutalitet får honom att doppa pennan i syra. Men han kan samtidigt artikulera en kliande skepsis mot alltför självmedveten rättrådighet (McCarthy) och alltför självcentrerad radikalism (yippies).
Norman Mailers sympatier fanns hos duvorna och demonstranterna. Partibossarnas maktmygel i konventssalen och polismobbens brutalitet får honom att doppa pennan i syra
Lite överraskande kan han i gengäld formulera sig försonande om Nixon, eller snarare om dennes beundrare, som han studerat vid Republikanernas konvent i Miami: butiksägare, småstadsadvokater, lantbrukare, ”prydligt klädda medelklassmänniskor” från ”lugna och respektabla” städer i Mellanvästern som i Nixon såg representanten för en konservatism som var så stillsam att det ”hindrade dem från att brista ut i applåder”.
Det är detta som tilltalar Norman Mailer. Själv en teatral provokatör förstod han vikten av lugn och ordning i ett samhälle som det amerikanska med dess närhet till det politiska våldet.
Den 4 april 1968 hade Martin Luther King mördats. Två månader senare, 5 juni, sköts Robert Kennedy till döds, den demokratiska kandidat som sannolikt skulle ha vunnit både nomineringen och presidentvalet om han fått leva. På Conrad Hilton vid Michigan Avenue, där det demokratiska konventets prominenser höll till, blandade sig doften av tårgas (polisens) med odörerna från stinkbomber (demonstranternas). ”Den delade nationen gick nu i krig med stank; båda sidorna sände ut sin stank mot den andra”, konstaterade Mailer.
Respekt för lagar och formella procedurer, och för de institutioner som vårdar och värnar dem, är demokratins fundament. Det gör utfallet av konventen 1968 extra tragiskt. Om de Nixonbeundrare Mailer tyckte sig se verkligen fanns så blev de grundlurade. Watergate visade i vilken utsträckning Tricky Dick respekterade lagen och demokratin.
Om de Nixonbeundrare Mailer tyckte sig se verkligen fanns så blev de grundlurade. Watergate visade i vilken utsträckning Tricky Dick respekterade lagen och demokratin
Och nu kommer USA med all sannolikhet att få en president vars förakt för lag och ordning är så monumentalt att han vid sina massmöten hyllar mobben som stormade Kapitolium 6 januari 2021.
Stackars oss alla, suckar Norman Mailer när han nått fram till slutet av sin skildring. Ett av flera bevis för att hans reportage fortfarande är relevant.
