SVT:s nya serie ”Stenbeck” har återkommande beskrivits som en berättelse om ett Sverige i förändring. Det vore dumt att säga emot.
Men har inte Sverige alltid varit ett land i förändring? Industrialiseringen på 1800-talet. Demokratins genombrott efter sekelskiftet. In- och utflyttningen till bil- och betongförorterna under rekordåren?
Den intressanta frågan blir vilken specifik förändring det är Jan Stenbeck kan personifiera. Mot slutet av sin bana brukade han kallas ”mediemogul”. Det kan därför vara en poäng att leta i tv-tablåerna efter svar.
Affärsjuristen Hugo Stenbeck, Jans far, dog i januari 1977. I arv till sina barn lämnade han investmentkoncernen Kinnevik med tunga intressen i svenska basnäringar, skog och stål.
Stenbeck seniors sista år i livet, 1976, hade varit späckat med omvälvande svenska händelser. Så till exempel hade Socialdemokraterna efter fyra decennier förlorat regeringsmakten.
Men på tv-fronten väldigt lite nytt. Låt oss se vad svensk tv bjöd på trettondagsafton 1977, dagen innan Hugo Stenbeck gick bort.
TV1 hade bullat upp med en dokumentär om en lodjursfamilj. Kvällen avslutades sedan med 1600-talskompositören Alessandro Stradellas kortopera ”Salome”. Sista tonen togs 22.30 och sedan sa ettan godnatt. Grannkanalen TV2 satsade också på 1600-talet; Molièrefarsen ”Friaren som inte ville gifta sig”. Därefter en skärgårdsdokumentär och till sist, som en eftergift för den breda smaken, en show från Amerika, Bing Crosby och Liza Minnelli i en hyllning till telefonen. Sent fick syndaren vara uppe denna kväll. Först klockan 23.20 la TV2 på luren. Det var ju helgdagsafton.
TV1 och TV2. Vad fanns det mer? Ingenting.
Hugo Stenbecks yngste son Jan, som efter en bitter familjefejd fick makten över Kinnevik och flyttade intressena till nya äventyrliga branscher, avled i en hjärtinfarkt den 19 augusti 2002. Den 21 augusti, dagen då Dagens Nyheter dominerades av rapporteringen kring hans död, fyllde tidningens tv-tablåer en gammaldags fullformatsida, TV1, TV2, TV3, TV4, Kanal 5. Och som komplement till huvudmenyerna en buffé av kabelkanaler: ZTV, Viasat, Eurosport, MTV, Canal +…
Tv dygnet runt. Förmyndarfritt. Ingen skulle hädanefter tvingas somna till barockarior. I stället serverade TV1000 porr som sängfösare.
I en krönika placerad vid sidan av tablåerna summerade tv-skribenten Leif Furhammar mogulens livsgärning: ”…han ställde till med ett skifte i den svenska medievärlden som var lika brutalt, effektivt och konsekvensrikt som det Rutger Macklean genomförde i det svenska jordbrukslandskapet.”
Godsägaren Macklean hade på 1780-talet samlat de spridda åkerlapparna på sitt skånska gods till sammanhållna ägor kring från varandra separerade gårdar. Hans ”enskifte” slog sönder den gamla bystrukturen. Det var vad Jan Stenbeck också ville göra, slå sönder byn, det svenska regelstyrda ”så-gör-vi-inte-här”-samhället. Medierevolutionen var medlet, inte målet. Tv-kanalerna var transportleder i kriget mot en konsensuskultur som lät sig beskrivas som förkvävande.
Det var så här Jan Stenbeck förändrade Sverige, med en kombination av normbrytande initiativ (storma in i köket) och kapital (sedlarna i plånboken)
I en nyckelpassage i tv-serien tvingas en hungrig Stenbeck ut på jakt efter en krog som serverar mat efter klockan 20. Det är 1976. New York-bon är på tillfälligt besök i Stockholm. Överallt nobben. Öppet kök efter åtta? Mot reglerna. Med hjälp av sin välfyllda plånbok lyckas han till sist få en köksmästare att bryta mot dem.
Fullt så DDR-mässig var ändå inte Stockholms krogvärld på 70-talet. Det fanns matställen med mer liberala öppettider, inte bara pizzerior och kinarestauranger. Britannia på Odengatan stängde till exempel först klockan två alla nätter i veckan.
Men poängen här är inte sanningshalten utan metaforiken. Det scenen i restaurangköket säger är: Det var så här Jan Stenbeck förändrade Sverige, med en kombination av normbrytande initiativ (storma in i köket) och kapital (sedlarna i plånboken).
Mobilutvecklingen har varit drivande i det digitala enskiftet, när bykulturen övergavs till förmån för det avskärmade livet i det egna flödet
Och Jan Stenbeck var verkligen betydelsefull för den förvandling Sverige genomgick under 1900-talets sista decennier, från samförståndsanda och reglerad befordringsgång till avregleringar och jagcentrering. Hans insatser som mobilentreprenör var i det avseendet förmodligen viktigare än de mer spektakulära kupperna som tv-pirat. Mobilutvecklingen har varit drivande i det digitala enskiftet, när bykulturen övergavs till förmån för det avskärmade livet i det egna flödet.
Stenbeck levde tidigt upp till Silicon Valley-technokraternas motto, rör dig fort och slå sönder saker. Men han var inte historiens enda hammare, inte ens i Sverige. Och man ska inte glömma att han hade en kraftfull tidsvind i ryggen när han gjorde sina ruscher genom byn. Thatchers och Reagans marknadsliberalism. Gorbatjovs perestrojka. Ett 80-talsklimat som fick de svenska sossarna att gå till val med en yuppie i en cabriolet som affischpojke.
Och, för att gå ännu längre tillbaka i efterkrigshistorien: ungdomsupproren.
Vid T-centralen i Stockholm hånar Kenta och Stoffe männen som i rock och hatt är på väg till sina lönegradsplacerade kontorsjobb: ”Små knegarna, små knegarna är lustiga att se.” Det är en klassisk sekvens i Stefan Jarls och Jan Lindqvists dokumentär ”Dom kallar oss mods” från 1968.
Jan Stenbeck hade vuxit upp i en elvarummare på Östermalm. Kenta och Stoffe kom från folkhemmets källarförråd i de nya förorterna. Det sociala avståndet var svindlande. Men finansfursten och modsen hade en sak gemensam, motviljan mot konformismen i efterkrigstidens välfärdssamhälle. De ville inte veta sin plats. De ville skapa den.
Man kan göra Jan Stenbeck delaktig i den 40-talistdrivna kulturrevolution som under ett par decennier skakade om den rika västvärlden, en ledande kamrat i upprorsrörelsens näringslivsfraktion. Och liksom för Kenta och Stoffe förvandlades leken så småningom till ett allt mörkare drama, suggestivt gestaltat i ”Stenbeck”.
De hysteriska svansviftningarna i Trumps kennel av ministrar och myndighetschefer gör honom överkvalificerad för det smeknamn Stenbecks inhyrda journalister gav sin chef, ”husse”
”Sveriges egen mini-Trump.” Så beskrev DN:s kritiker Fredrik Sahlin Stenbeck i sin recension. Och parallellerna mellan de två hårfagra finansmännen är på ett plan onekligen slående. De hysteriska svansviftningarna i Trumps kennel av ministrar och myndighetschefer gör honom överkvalificerad för det smeknamn Stenbecks inhyrda journalister gav sin chef, ”husse”.
Trump och Stenbeck föddes med några års mellanrum, den förre 1946, den senare 1942. Båda var arvtagare, med ambitionen att göra något nytt och flashigare av imperiet de ärvt. Båda hade dominanta fäder och äldre bröder som pressades av familjeförväntningar och dog unga. Och båda levde, arbetade och festade under 70-talet på Manhattan; Trump som aspirerande fastighetsmagnat, Stenbeck som påläggskalv på den anrika investmentbanken Morgan Stanley. Råkade de skrubba kavajaxel på någon krog eller klubb? Inte omöjligt.
I The Economist kunde man för några veckor sedan läsa en intressant krönika om hur Trump kan ha formats av sitt 70-tal på Manhattan: otryggheten och förfallet i en konkursmässig megastad, cynismen i spåren av Watergateskandalen. Minnen och erfarenheter som kan ha bidragit till den fruktan och det förakt, fear and loathing, som präglar Trumps personlighet och presidentskap.
Jan Stenbecks Manhattan tycks snarare ha givit honom en kraftig dos av den pulserande diskokulturens energi och kreativitet. Stayin’ alive, stayin’ alive… Men vad som hade hänt om han fått leva in i det depressiva 2020-talet kan man förstås inte veta.
Tv-essen Goran Kapetanovic (regi) och Alex Haridi (manus) har byggt sin dramaserie om hippien från Harvard Business School på kulturjournalisten Per Anderssons Stenbeckbiografi från 2002, nu för andra gången återutgiven. I boken finns en längre intervju med Jan Stenbeck. Där formulerar han ett slags ideologisk deklaration: ”Jag tror blåögt på att människans rätt att välja själv är en av de mest underkända sakerna i det här århundradet.”
Frågan gällde om han tyckte att det han gjort inom media varit bra för Sverige. Det tyckte han nog. ”Valfrihet” var ett grundläggande värde.
På många sätt har det svenska samhället otvivelaktigt blivit friare och bättre. Men det är omöjligt att blunda för att de medel Stenbeck använde för att förverkliga sina mål, mobiltelefoni och fastfood-tv, samtidigt har gjort Sverige mångfaldigt enfaldigare.
Läs också: Hjälteporträttet ”Stenbeck” strösslar med träffsäkra tidsmarkörer
