Bilden drogs över fyra spalter i Dagens Nyheter den 29 oktober 1981. Ett drygt halvdussin sjömän i bylsiga vinterrockar på ett ubåtsdäck. Resignerad chock är kanske den bästa karaktäristiken av sinnestillståndet man anar i grådasket. Lite som vore männen i båtmössor tjuvfiskare som sålt ålarna och tappat stålarna.
Ubåtsbesättningen hade goda skäl vara moloken. På tisdagskvällen, den 27 oktober, hade båten gått på grund. Illa nog. Värre ändå var att den strandat djupt inne i svenskt skyddsområde, vid inloppet till Gåsefjärden i Karlskrona skärgård.
Det skulle bli svårt att (bort)förklara.
Hela natten hade ubåtsmännen kört motorerna i försök att gå flott. På morgonen hade en fiskare upptäck dem. Örlogsbasen i Karlskrona hade informerats och så småningom skickat ut en vedettbåt till de aktuella skären. Fiskaren hade inte fablat. Det var en ubåt han sett. Den vitröda örlogsflaggan i tornet var sovjetisk. Detsamma gällde av allt att döma båten.
Nato-koden för denna ryska ubåtstyp var ”whiskey”. Det var en beteckning som, i kombination med alla historier om rysk törst, redan från början hade kunnat få dramat att ta ett eller annat snedsteg ut i buskisen; ”Whiskey on the rocks”.
Nu, 43 år senare, gör skämtet comeback som titel på SVT:s seriesatsning i jul. I en bärande roll medverkar en av landets mer folkkära skådespelare, Rolf Lassgård. Han spelar den sävlige statsministern Thorbjörn Fälldin, som plötsligt får en potentiellt explosiv militärpolitisk kris på halsen. Grundstoryn har skrivits av bestsellerförfattaren Jonas Jonasson, mer känd för fantastik än för realism, och serien har marknadsförts som ”satir”. Laddat för leenden, förstår man.
Men under de dagar den sovjetiska ubåten U 137 satt fast i omedelbar närhet av marinbasen i Karlskrona var det många svenskar som kunde hålla sig för skratt. DN:s utsända intervjuade ett par av de nyfikna som från en bergshöjd spanade ut mot ubåten.
– Sovjet är en supermakt, sa en av dem. Vi har inget att tjäna på att utmana dem.
Oron var marmorerad med ett slags motvillig beundran som i dag, av många skäl, ter sig svårbegriplig. ”Supermakten”. Rymdimperiet. Det skulle dröja ett decennium innan de kommunistiska kulisserna trasades sönder och förfallet, fattigdomen och fuskverken blottlades. I det tidiga 80-talet fanns det fortfarande föreställningar om Sovjetunionen som den stålblanka stormakten, personifierad av ett hockeylandslag som alltid vann VM.
Nu ville Sovjet bärga sin ubåt. En eskader om tio fartyg, två av dem jagare, låg i beredskap omedelbart utanför den svenska territorialgränsen. Den svenska regeringen sa nej. Hur skulle det sluta?
Och varför hade U 137 snirklat sig in mellan svenska grynnor och skär? Felnavigering, var den sovjetiska förklaringen. En trasig gyrokompass. Ingen trodde på det. Måste ha gått fel, sa inbrottstjuven när larmet gick.
Ubåtar är i sig sinnebilder för dolska avsikter och lömska metoder; sjömonster i metall, arvtagare och släktingar till havsodjur som Leviatan i Gamla testamentet och hajen i Spielbergs skräckklassiker från 1975.
Ett örlogsfartyg som plöjer vågorna kan ha något romantiskt över sig. En havets duellant. Men ubåten? En snokare. En lönnmördare.
I överförd mening kan också människor vara ett slags ubåtar; psykopaten som döljer sig bakom en yta av charm och hjälpsamhet, spionen som nästlat sig in under en täckmantel. I somras avslöjades, till exempel, att föräldrarna i en familj som levt med argentinska pass i Slovenien i själva verket var ryska, ”sovande spioner”.
Rädslan för ”ubåtar” av det slaget kan ibland piskas upp till paranoid hysteri och/eller utnyttjas av regimer i behov av syndabockar. Kring förra sekelskiftet var det de ryska ”sågfilarna” som i Sverige misstänktes vara ute i onda avsikter. Det handlade om kringvandrande ryssar som på den svenska landsbygden försökte försörja sig genom att slipa knivar och verktyg. De antogs vara förklädda spioner, kanske officerare i tsarens armé,
I sin bok ”Fienden” (2023) om Sveriges växlande relationer till den stora grannen i öster framhåller Dick Harrison att svenskarnas rädsla för ”ryssen” var särskilt stark just i skiftet mellan 1800-tal och 1900-tal. Skräckstämningarna manifesterades tydligast i upptäcktsresanden Sven Hedins pamflett ”Ett varningsord”, spridd i massupplaga 1912.
Det officiella Sverige skulle under resten av 1900-talet ändå tassa tyst kring ett Ryssland som då förvandlat sig från tsaristiskt imperium till ett kommunistiskt. Försiktigheten framträder i relief mot en rad uppseendeväckande exempel på sovjetisk arrogans och hänsynslöshet under krigsåren på 40-talet. Raoul Wallenberg greps i Budapest och försvann. Handelsfartyget Bengt Sture från Trelleborg sänktes i oktober 1942 av en sovjetisk ubåt. Överlevande besättningsmedlemmar fördes till Leningrad och försvann. I november 1944 torpederades passagerarfartyget S/S Hansa på väg från Nynäshamn till Visby; 84 av 86 passagerare dödades.
De officiella svenska reaktionerna på sovjetiska skurkstreck var, och förblev, försiktiga, för att uttrycka det diplomatiskt. Inga eller lama protester. Sverige ville inte reta den mäktiga grannen. Barnvisan ”Björnen sover” angav tonen: ”Han är inte farlig /bara man är varlig.”
Det är inte minst mot den bakgrunden som man ska förstå varför det svenska försvaret ett par decennier senare hade svårt att få gehör för sina larm om misstänkta ryska ubåtar i svenska vatten. De kunde avfärdas som ”budgetubåtar”, fantasifarkoster med uppgift att motivera höjda anslag.
Amiralen Bengt Schuback, då chef för försvarsstaben, ska ha ropat ”äntligen!” när han nåddes av nyheten om U 137. Äntligen en rykande pistol. Äntligen bevis.
Paradoxalt nog kan man tänka sig att uppgiften faktiskt var att bli upptäckt, om än inte på ett så pinsamt sätt som blev fallet
Försvarsmakten utnyttjade tillfället. Svenska journalister skjutsades ut till ubåten. De internationella teamen fick nöja sig med att filma och fotografera den från en lämplig bergknalle (fjärden var ju skyddsområde). Scenografin byggdes enligt DN upp med ”lågsniffande Viggenplan”, vertolhelikoptrar och ”landstigningsövningar av svensk trupp i krigsmålning”.
Efter en dryg vecka av diplomati och nervositet ledsagades U137 den 6 november ut på internationellt vatten och överlämnades till väntande sovjetiska örlogsfartyg. Marinen lät medieuppbådet följa operationen från en färja, en flytande pressläktare.
Wilhelm Agrell, professor emeritus i underrättelseanalys vid Lunds universitet, visar i sin bok ”U 137 och ubåtskrisen” (2021) hur grundstötningen i Karlskrona skärgård kom att spela en avgörande roll för det massmediala och politiska klimatet i Sverige de kommande åren. Resten av 80-talet präglades av återkommande ubåtslarm och ubåtsjakter; den mest uppmärksammade i Hårsfjärden i oktober 1982. Inga ubåtar tvingades upp till ytan. I stället gav de osynliga ubåtarna upphov till politiska gräl, ”affärer” och utredningar.
Men det grälen gällde var egentligen ett annat slags ubåt, en nationell livslögn. Trots ständiga bekännelser till den heliga neutraliteten ingick Sverige sedan länge i praktiken i USA:s och Natos front mot Sovjetunionen. Det var denna dubbelmoral som ytterst förklarar de många verbala sjunkbomberna och exploderande minorna i 80-talets politiska debatt. Skulle sanningen om neutraliteten tvingas upp till ytan eller skulle den få fortsätta att gömma sig i de mörka djupen? Det var den frågan, och därmed konflikterna kring den redan nu krackelerande svenska självbilden, trossatsen om Sverige som fredens och förnuftets fyrbåk i världen, som utgjorde bråkens bränsle.
Det har aldrig klarlagts vilket uppdrag U 137 hade i Karlskronas skärgård. Paradoxalt nog kan man tänka sig att uppgiften faktiskt var att bli upptäckt, om än inte på ett så pinsamt sätt som blev fallet. Avsikten kan möjligen ha varit att lämna någon form av visitkort, en varning till den föregivet neutrala Lilleputten i en tid då stormakternas kalla krig gått in i en ny aggressiv fas.
Den 5 november 1981, dagen innan ubåten lämnade svenskt vatten, hade Thorbjörn Fälldin släppt en bomb vid en presskonferens. U 137 hade kärnvapen ombord. Det var en chock.
Men med tiden sjönk rädslan undan. Sovjetunionen var historia. Fram trädde ett nytt Ryssland, lett av den jovialiske vodkaonkeln Boris Jeltsin. I Sverige rustade vi ner och skämtade om ubåtar som visat sig vara sillstim och minkar. Alla verkade ha glömt fortsättningen på visan om den sovande björnen: ”Men man kan dock, men man kan dock, honom aldrig tro”.
Med en giftmördare från KGB i Kreml har vi sedan eftertryckligt påmints om att Ryssland förblivit Ryssland: tsaristiskt, imperialistiskt, farligt för sin omgivning.
På nytt har Sverige fått anledning att oroa sig för vad som pågår under havsytan. Då finns det lärdomar att dra av 80-talets ubåtslarm. Framför allt den insikt Agrell lyfter fram i sin boks slutkapitel. Att många utbåtslarm var falska betyder inte att alla var det. Detsamma kommer med all säkerhet att kunna sägas om dagens misstänka undervattenssabotage.
Läs fler texter av Per Svensson.
