Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Vad gör man egentligen under en dag? Ofta för lite, kan det kännas som, tills man synar varje timme i sömmarna, ser detaljerna i det till synes betydelselösa och triviala som ofta är förutsättningen för det ”viktiga”, infattningen av ädelstenen.
1974 gör författaren och redaktören Linda Rosencrantz (mest känd för romanen ”Talk”), en dagslång intervju med sin vän stillbildsfotografen Peter Hujar. Den var meningen att ingå i en bok om konstnärers vardag, men allt som blev kvar av projektet var en transkription av intervjun som nu, mer än femtio år senare, har blivit en subtil liten film om tid, konst och vänskap.
Och om staden New York, närvarande som ljud långt nerifrån gatan, som kompakt kvällsluft utanför fönstren, som detaljerade uppgifter om priset på cigaretter och kinesisk hämtmat, om festinbjudningar och världsberömda grannar som passerat i Hujars liv, telefonsamtal eller tankar under dagen.
Vi får aldrig se några kinakrogar, tobaksaffärer eller uttolkare av Susan Sontag eller Allen Ginsberg – den senare upptar en stor del av samtalet eftersom Hujars huvudknäck under den aktuella dagen var att plåta beatpoeten för New York Times, en milt frustrerande uppgift. Istället ser vi helt enkelt Ben Whishaw och Rebecca Hall, skådespelarduon i centrum, med en bandspelare i en loftlägenhet.
Dagen blir kväll och de samtalar ständigt. Flyttar sig ibland, från soffa till köket till säng till tak i ett långsamt flöde av rörliga tablåer. Den fingertoppskänsliga klippningen av ljud och bild skruvar lätt på 16 millimeters-realismen så att en mening som påbörjas i sovrummet fortsätter på taket utan avbrott för transport eller omstart. Då och då fryser Sachs flödet till faktiska stillbilder som en markering av den porträtterade konstnärens konstform.
Whishaw ger magiskt liv åt själva tankeprocessen, som om han minns detaljerna just i det ögonblicket. Till en början radar han upp dem lite morgontrött och pliktskyldigt men inlevelsen växer i takt med att han, och vi, börjar ana skönheten i det vardagliga pussel som är livet.
Rebecca Hall gör en fantastisk insats i sin lyssnande, inväntande roll. Ställer någon enstaka fråga som slussar honom vidare genom minneslandskapet. Bryter ett par gånger in med omsorg om hans fysiska hälsa – är han undernärd, borde han inte sluta röka? Rättar honom – gick du och lade dig med kläderna på? Du sa ju förut att du inte hade klätt dig ännu då? Och så vidare.
Det finns oändligt mycket retroromantik att hämta från New York under den här eran, men Sachs undviker i fällorna. Hujar är varken ung eller superkänd (han blev inte riktigt ”stor” förrän efter sin död i aids bara tolv år senare) och även om tidsandan finns där i inredning, kläder och namedropping så säger bild och tal mer om mänskligheten än om ”Warhols New York”.
Det är en hundra procent närvarande film i tonfall, taktilitet och atmosfär, en lågmäld tribut till konsten men kanske framför allt till vänskapen. Halls nyfiket lyssnande ansikte är allt man behöver se framför sig för att orka ta sig igenom ännu en grådaskig novemberdag i kulturens tjänst. Hon får bli min nya skyddsängel.
Se mer. Tre andra filmer av Ira Sachs: ”Love is strange” (2014), ”Keep the lights on” (2016), ”Frankie” (2019).
Läs fler film- och tv-recensioner
