Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Var det naivitet – eller kanske bara viljan att ha något att hålla fast vid, när USA lämnade klimatarbetet och Saudiarabien verkade härja runt mer än någonsin?
Inför klimatmötet i Belém i Brasilien tutades ett nästan enigt budskap ut från ledare i väst, förutom USA. Det genomröda landet från öst skulle – tillsammans med EU och Storbritannien – visa vägen in i den gröna framtiden.
Det hade redan börjat synas. Kinas utsläpp ser ut att plana ut redan i år, flera år tidigare än utlovat. Vid FN:s generalförsamling i september satte landet sitt första absoluta utsläppsmål. Kina är också mycket mer konstruktivt i klimatförhandlingarna än förr, påpekade klimatminister Romina Pourmokhtari (L) i en intervju med DN inför klimatmötet.
Det finns också en logik bakom argumentet. Kina har satsat oerhört starkt på att bli världsledande inom förnybar energi och dominerar allt från de minsta beståndsdelarna – som sällsynta jordartsmetaller – till slutprodukterna som batterier, solceller, vindkraftverk och elbilar.
Men natten till lördag grusades förhoppningarna om att Kina skulle bli den nya ledstjärnan i det globala klimatarbetet. Tillsammans med Saudiarabien och Nigeria, blockerade landet en överenskommelse om en färdplan bort från fossila bränslen.
Kina är, trots allt, ett land drivet av fossila bränslen. Hela 61 procent av landets energiproduktion kommer från kolkraft. 2024 nådde nybyggnationen av kolkraft en ny tioårshögsta nivå, enligt Carbon Brief.
Och ärligt talat var kanske inte mycket annat att vänta. Styrkan och svagheten med klimatförhandlingarna är att alla beslut fattas med konsensus. Det gör att alla kan hållas ansvariga för besluten – men det gör också att besluten aldrig kommer att bli särskilt starka.
Ur det perspektivet är klimatmötet i Belém ett formidabelt fiasko. Det var ju nu, tio år efter Parisavtalet, som världen skulle vässa klimatarbetet för att täppa till det enorma gapet mellan vad som krävs och vad som görs. Men FN:s klimatförhandlingar är en alldeles för slö kniv för att göra jobbet.
Visst kan man få de bakåtsträvande fossilnationerna att sakta pressas framåt, när stjärnorna – eller snarare geopolitiken – står rätt. Det hände i Glasgow för fyra år sedan, när världens länder enades om ”en nedfasning” av kol. Det hände i Dubai, när världen enades om en omställning bort från fossila bränslen.
Men de språng som krävs kommer aldrig att åstadkommas i konsensus med länder som förlorar allra mest på sprången. Vi kan skrika oss hesa i raseri mot Saudiarabien – det kommer inte hjälpa. Vi kan avsky Rysslands gasmakt, men inte kapa den. Vi kan förfasas över USA:s nya oljejakt, men inte stoppa den.
Och Kina kan gå med på att krypa bort från sitt fossilberoende – men inte springa. Det var det vi bevittnade under natten till lördag.
Men misslyckandet i Belém öppnade också möjligtvis en väg ut ur dilemmat. Efter att COP-chefen André Corrêa do Lago klubbade överenskommelsen, bjöd han in till ett möte i april nästa år – för att diskutera en rättvis omställning bort från fossila bränslen. Mötet kommer att ske i Colombia, som håller i mötet tillsammans med Nederländerna. Det sker under Brasiliens fortsatta ordförandeskap i FN:s klimatkonvention UNFCCC, som sträcker sig fram till nästa klimatmöte.
Förhoppningen är att de 87 länder som ställt sig bakom förslaget om en färdplan kommer att enas om en sådan utanför FN:s klimatförhandlingar – och sedan, när ett avtal skapats, ska den tas till FN:s generalförsamling.
Det saknar inte prejudikat. Precis så skapades Ottawafördraget, som förbjuder produktionen och användningen av landminor. USA, Ryssland och Kina har inte skrivit under fördraget – men det har ändå lett till att produktionen och användningen av landminor har rasat kraftigt.
Kommer det att fungera för fossila bränslen? Kanske. Men oavsett vad, är det i alla fall en väg ut från en låsning som FN:s klimatförhandlingar aldrig var rustade att hantera.




