Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Tänk dig att världens länder samlas varje år för att diskutera hur man ska bota lungcancer. Man skapar ett vetenskapligt råd som ska sammanfatta all vetenskap på området. Vid mötena diskuteras olika tekniker för att operera bort tumörerna och hur man kan göra livet bättre för den som drabbas. I ambitiösa överenskommelser lovar man att gemensamt göra allt för att utrota lungcancer.
Men ett ord utelämnas helt i förhandlingarna: rökning.
Precis så parodisk har verkligheten varit i de globala klimatförhandlingarna. I tre decennier förhandlade världens länder utan att ens nämna klimatkrisens huvudorsak: ”fossila bränslen”.
Skälet är enkelt. I klimatförhandlingarna fattas alla beslut med konsensus. Enskilda länder kan alltså blockera sådant de ogillar – och det gör de.
Värst i sammanhanget är oljegiganten Saudiarabien, som har tagit till en mängd provocerande strategier för att blockera referenser till fossila bränslen. Till och med hos den klimatvetenskapliga panelen (IPCC) har landet ibland lyckats få bort ”f-ordet”, som fossila bränslen uppgivet kallas i förhandlingarna – som om det vore en svordom.
Hösten 2023 hände dock något. För första gången, efter 30 års förhandlingar, svor världens länder. Och det skedde rentav i fossilindustrins kyrka: den arabiska halvön. I slutdokumentet från klimatmötet i Dubai uppmanades länderna att bidra till ”en övergång bort från fossila bränslen i energisystem.”
Det var en revolution i förhandlingarna – men ärligt talat ett myrsteg i verkligheten.
Sedan dess har utvecklingen återigen vänt bakåt, som en direkt konsekvens av att världen har prioriterat ned klimatfrågan. Saudiarabien har förklarat att de ser omställningen som ett av många alternativ på en ”á la carte-meny”. Vid de senaste klimatmötena har liknande eller skarpare formuleringar lyst med sin frånvaro.
Det är dags att på allvar fråga sig: kan klimatförhandlingarna över huvud taget lösa klimatkrisen?
Kanske var det den frågan som i höstas ledde till ett historiskt uppbrott – och det är här Colombia kommer in i bilden.
I höstas, efter klimatmötet i Brasilien, valde Colombia och Nederländerna att kalla till ett eget möte om att fasa ut fossila bränslen – utanför det tröga FN-systemet. På fredag inleds det, i den colombianska hamnstaden Santa Marta.
Tajmingen av mötet är osannolikt bra. Irankriget har blottat de enorma ekonomiska och geopolitiska risker som kommer med ett stort beroende av fossildiktaturernas olja och gas. Plötsligt vill stora delar av världen fasa ut det fossila – inte för klimatets skull, utan för att fossilfrihet också betyder frihet.
Med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyens ord: fossilfritt ger ”självständighet, förutsägbarhet och energisäkerhet”.
Och, nästan som en bonus, kapade klimatutsläpp.
Utan bromsklossar som USA, Ryssland och Saudiarabien på mötet finns nu förhoppningar om snabba framsteg. Men hur ska utfasningen ske? Det är fortsatt en svår nöt att knäcka. I Santa Marta ska länderna bland annat diskutera:
● Hur man kan bryta det ekonomiska beroendet av fossila bränslen
● Vem som ska betala för att låta fossila bränslen vara kvar i marken
● Utfasning av fossila subventioner
● Legala hinder för omställningen, som de avtal som gör att fossilbolag kan stämma stater som vill stänga exempelvis kol- eller gaskraftverk.
Över 80 länder har tidigare ställt sig bakom en färdplan bort från det fossila. Nu kan de skapa planen själva – och sedan, förhoppningsvis, mer eller mindre tvinga med sig fossilgiganterna på tåget.
Kommer det att fungera? Det får tiden utvisa. Men förutsättningarna har nog aldrig har varit bättre än nu.
Läs mer:
Industrins klimatomställning tappar fart – här är Sveriges 10 största utsläppare
Regeringen avfärdade klimatkritik – forskare varnar för ny trend
