Härom dagen snöade det på kvällen i Stockholm. Min treåriga son blev överförtjust, vägrade gå och lägga sig och ville om och om igen öppna ytterdörren för att titta ut på de stora vita snöflingorna som föll från himlen. Det som fick honom att till slut lägga sig i sängen var tanken på att åka pulka till förskolan nästa dag.
På morgonen var snön borta och det var fem grader varmt.
Antal dagar med snö försvinner snabbt i vår del av landet – och orsaken är enkel. Människans utsläpp av växthusgaser, som leder till att Sverige och världen blir allt varmare. Enligt EU:s klimattjänst Copernicus blir 2024 det varmaste året som någonsin uppmätts, förmodligen 1,55 grader varmare än förindustriell tid.
Uppvärmningen bidrar också till att Sverige har slagit ett annat oroväckande klimatrekord. Ny statistik från Naturvårdsverket visar att den svenska skogen tar upp allt mindre koldioxid – nu är nivån nere i nästan hälften av vad den var på 1990-talet.
Kraftigt ökad avverkning är ett skäl, men det är också till viss del en klimateffekt när torka och insektsangrepp, som från granbarkborrar, gör att fler träd dör.
För regeringen är det som sker i skogen en växande huvudvärk som kan tvinga fram en fortsatt klimatpolitisk u-sväng, med stigande bränslepriser som konsekvens. Precis som för vägtrafiken finns klimatkrav från EU på skogen, där den så kallade kolsänkan – alltså mängden koldioxid som lagras i skogen – ska växa. Nu sjunker den alltså i stället, snabbt.
Om Sverige missar kraven på skogen, skickas underskottet automatiskt över till målen för vägtrafiken.
Samtidigt kommer oroväckande signaler från SCB om leveranserna av fossila drivmedel till Sverige – en första indikator på hur utsläppen från vägtrafiken utvecklas, något som klimatanalytikern Magnus Nilsson har skrivit om på sin blogg.
Totalt har leveranserna av fossil diesel fram till oktober i år ökat med ungefär 30 procent jämfört med samma period förra året, enligt SCB. Det är en mycket kraftig ökning – och ett tecken på att utsläppen från vägtrafiken för 2024 blir betydligt högre än vad regeringen utgick ifrån tidigare i höstas.
Det var då den senaste klimatpolitiska u-svängen inleddes, med ett förslag på en ny högre reduktionsplikt på 10 procent från den 1 juli nästa år. Det kallades då ”en gyllene lösning”: sänkt bränsleskatt ska enligt regeringen kompensera för den fördyrning som den högre reduktionsplikten innebär. Samtidigt kommer EU:s klimatmål för trafiken nås, enligt beräkningarna.
Men redan nu ser kalkylen ut att spricka. Regeringen är långt ifrån omedveten om det – när förslaget skickades på remiss blev kritiken omfattande, främst för att reduktionspliktens höjning från 6 procent till 10 procent är otillräcklig för att klara EU-kraven. Även Konjunkturinstitutet konstaterade nyligen att klimatpolitiken inte räcker till.
Så vad behövs då? Med Konjunkturinstitutets ord: ”drivmedelspriserna måste öka”.
När Energimyndigheten förra året fick frågan av regeringen var svaret, enligt handlingar som DN tidigare fått ut, att reduktionsplikten behöver öka stegvis till 21-27 procent för diesel till 2030 för att klimatmålen ska nås. Och då räknar man inte med den klimatbomb som tickar allt högre från de svenska skogarna.
Hur slutar dramat? Det återstår att se. Men personligen skulle jag sätta min sons pulka på att vi inte har sett den sista klimatpolitiska u-svängen i svensk politik.
Läs mer:
Risk för bränsleprischock – regeringen vill få EU att minska klimatkraven
Regeringen varnades om klimatsatsningen redan i februari
