Det finns ett återkommande budskap från regeringen Kristersson. Det finns där hela tiden, när det stormar om de stigande utsläppen, den minskade kolinlagringen i skogen, skrotningspremien som ingen vill ha eller elbilsförsäljningen som bromsar in.
Klimatminister Romina Poumrokhtari (L) har sagt det i SVT:s 30 minuter. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) när budgeten presenterades i höstas. Statsministern själv, inför klimatmötet i Baku i november.
Det kan sammanfattas i fyra ord.
Sverige är väldigt bra.
Och ja, det ligger något i det. Om man granskar hur Sveriges fossilanvändning har utvecklats över tid – precis det som OECD nu gör – finns utrymme för självbelåtenhet. Sveriges utsläpp av växthusgaser har rasat med 29 procent från 2010 till 2022, långt mer än genomsnittet i EU.
I ett EM i klimatpolitik år 2022 skulle Sverige plocka hem massor av medaljer. Lägst utsläpp per capita? Guld till Sverige. Lägst utsläpp i relation till BNP? Guld till Sverige. Lägst andel fossilt i elproduktionen? Guld till Sverige.
Dessutom har Sveriges ekonomi vuxit kraftigt. Vi har, på pappret, lyckats hitta den globala klimatpolitikens heliga graal: ekonomisk tillväxt – och sjunkande utsläpp.
Visst finns invändningar, som att utsläppen som svenskarna orsakat i andra länder genom sin konsumtion inte räknas med. Inte heller biogena utsläpp, alltså genom förbränning av biobränslen som ersatt mycket av det fossila.
Men det största problemet är detta:
Historien säger inget om framtiden.
Och efter 2022 har något hänt, konstaterar OECD. Politiska förändringar, framför allt inom transportsektorn, har gett ett plötsligt skutt uppåt i Sveriges utsläppskurva. Den långsiktighet och förutsägbarhet som tidigare funnits i klimatpolitiken – som sju av åtta riksdagspartier stod bakom – holkas också ur. Näringslivet, som framför allt vill ha stabila spelregler, tittar ogillande på.
Nu hopar sig frågorna. Kommer Sverige klara EU:s klimatkrav? Vad händer med de nationella klimatmålen? Avgörande förslag på hur man ska klara 2030-kraven ska presenteras först 2027 – hur ska det gå ihop?
Här ger den historiska utvecklingen inget svar. Regeringen har pekat på att allt ändå kan lösa sig, åtminstone på transportsidan, åtminstone till 2030, åtminstone om man bortser från de svenska nationella klimatmålen.
OECD svarar (mellan raderna) att det är glädjekalkyler.
Organisationen slutade samla in data för sin rapport i november 2024. Sedan dess har det kommit tecken på att glädjekalkylerna redan spricker. Dieselleveranserna till Sverige ökar kraftigt. Vägtrafikens utsläpp ökar med 18 procent mot 2023, enligt Trafikverket. Skogens tillväxt har tvärnitat.
Spelar allt detta någon roll då? Sveriges utsläpp är ju i sammanhanget så försvinnande små, kanske någon invänder.
Om man bortser från att Sverige ska göra sin beskärda del av Parisavtalet – vilket är ett hyfsat stort bortseende – kvarstår en annan obekväm sanning.
Om vi inte klarar EU:s klimatkrav väntar böter, kanske i storleksordningen tiotals miljarder kronor (att döma av situationen i Irland som står för en liknande utmaning).
Men sänkta bränslepriser vinner röster här och nu. EU-böterna kommer förmodligen först i mitten av 2030-talet – lagom till nästa utvärdering av OECD.
Kommer det finnas kvar några skäl för självbelåtenhet då?
Läs mer:
OECD sågar Sveriges klimat- och miljöpolitik
Lågt intresse för regeringens skrotningspremie
Extremt varmt i februari – rekordlite is på haven
