Peter Englund: Virginia Woolf är alltid redo att ge dig precis vad du behöver

1.

I maj 1933 befinner sig Virginia Woolf och hennes man Leonard på bilresa genom södra Europa. De har tagit in på ett pensionat i Siena, och Woolf sitter i ett öppet fönster, ser människorna strömma förbi nedanför, lyssnar på stadens ljud, läser. Boken i hennes hand är ”The sacred fount” av Henry James, utgiven 1901.

”The sacred fount” var ett litterärt experiment, den enda roman James skrev i strikt jag-form, där huvudpersonen är en av en grupp inbjudna till ett lantgods, och där absolut ingenting händer förutom att det konverseras, allt medan berättaren fantiserar över vilka dolda relationer gästerna kan ha med varandra, men där till sist ingenting visar sig stämma.
Den samtida kritiken hatade den, och Henry James själv betraktade den som ett misslyckande. Inte ens en så tålmodig läsare som Woolf mäktar med boken, utan hon hoppar och bläddrar. Men hon är ändå imponerad. Inte så mycket av verket, som av författarens mod. Hon skriver i sin dagbok: ”Ett kännetecken för en mästerlig författare är personens förmåga att utan tvekan bryta sönder sin egen gjutform”.

2.

Det där uttrycket ”att bryta sönder gjutformen” återkommer flera gånger i Virginia Woolfs dagbok vid denna tid. Sammanhanget är betydelsefullt. År 1928 hade hennes smått geniala ”Orlando” publicerats, varefter hon skrev den kraftfulla ”Ett eget rum”, en bok som 1931 följdes av det nyskapande mästerverket ”Vågorna”. Vad ta sig till härnäst? Woolfs credo var att inte nöja sig, aldrig nöja sig, aldrig upprepa sig, motstå frestelsen att fortsätta bruka den nya, fungerande form hon just skapat, utan i stället slå den i bitar, och på så vis bli fri, fri att gå vidare, och fortsätta pressa på gränserna.

Det som så förtrollade mig med Woolfs dagbok var att man som läsare aldrig kan veta vad som väntar då man vänder blad

3.

Under en längre tid har jag hållit på att läsa Virginia Woolfs dagböcker, och tidigt i höstas nådde jag, icke utan bävan, slutet. Det existerar ett fint urval på svenska, men det var först när jag gav mig i kast med det oavkortade originalet i fem band som jag blev oåterkalleligt, räddningslöst fast. Ett problem med alla urval är att där samlas det bästa, det viktigaste, det mest briljant formulerade, på det vardagliga flödets bekostnad. Och ofrånkomligen så. (Samtidigt som valen även görs utifrån eftervärldens förförståelse. Processer som i verkligheten var sökande eller indirekta förkortas, och kan framstå som rakare och enklare än de egentligen var.)

Det som så förtrollade mig med Woolfs dagbok var att man som läsare aldrig kan veta vad som väntar då man vänder blad: precisa, vassa personporträtt följs av skarpsinniga diskussioner av litteratur, som går över i banala vardagsbekymmer, som avlöses av överrumplande poetiska naturscenerier, som går över i skvaller från Bloomsburykretsens allra innersta, som blandas upp med inblickar i hennes eget skapande. (Vi anar för övrigt i detta Woolfs egensinniga, lättrörliga konversation, lika beundrad som omöjlig att fånga.) Jag har därför kunnat gå till hennes dagböcker för tröst, för glädje, för förströelse, för upplysning, för inspiration. Som till en gammal god vän, alltid där, redo att ge dig vad du just då behöver.

Hon var alltid lyckligast när hon skrev. Eller rättare: det var bara då hon kände sig hel

4.

I regel har mitt intresse för en viss människa i det förflutna väckts av en biografi eller liknande, varefter jag kanske lockats att gå vidare till den personens dagbok eller brev. Här var det tvärtom. Dagboken förde mig till biografierna. Med en aningen oväntad besvikelse som följd. Jag kände så mycket mer för den människa jag mötte i dagboken än för den som hennes biografer tecknade.

Förvisso för att de inte tvekat – i enlighet med biografiskrivarens plikt – att lyfta fram hennes svaga sidor: kattigheterna, småaktigheterna, falskheterna, överklassmaneren etc. Men dessa lyten går att förnimma även i Woolfs dagböcker, där de dock mot bakgrund av hela hennes övriga existens framstår som långt mer mänskliga. Och jag påminns om vad John Updike sagt: ”Problemet med litterära biografier är att de framför allt vittnar om livets långa världsliga förfall, i takt med att dokumenterade dåd och dagar och desillusioner läggs på varandra, och ej kan förmå förmedla den överjordiskt mänskliga oskuldsfullhet, som, just där och då i livet, åtföljer det till synes verkliga jaget.”

5.

Tack vare Woolfs dagbok vet vi att redan några månader efter att ”Vågorna” gått till tryck började hon, trots trötthet, skissa på nästa projekt. (Hon var alltid lyckligast när hon skrev. Eller rättare: det var bara då hon kände sig hel.) Och ja, hon skulle självklart ”bryta gjutformen” än en gång. Det Woolf såg framför sig var ett vågat och ambitiöst försök att teckna ett slags totalbild av människornas, könsmaktens och samhällets förvandlingar från högviktoriansk tid på 1880-talet till nuet. Och detta med hjälp av ännu ny, oprövad form.

Som vi vet var Woolf skeptisk mot olika typer av hybridlitteratur. ”Låt det vara fakta, känner jag, eller låt det vara fiktion; föreställningsförmågan kan inte på samma gång tjäna två herrar”, skrev hon 1927 i en ofta citerad essä om biografiskrivande. I det nya verket tänkte hon ge plats för både fakta och fiktion, men inte genom att låta dem beblandas, utan genom att lägga dem i alternerande lager om varandra. De olika personernas historier (berättade inte i ett flöde utan med kronologiska hopp) skulle ge inifrånblickens förståelse; essäer om liv och samhälle under samma tid skulle erbjuda uppifrånperspektivets förklaringskraft.

6.

Woolf börjar skriva framåt hösten 1932, upphetsad och förväntansfull. Till en början går det bra, kolossalt bra till och med. Orden och idéerna rinner till. Den 19 december skriver hon i sin dagbok: ”Underbart, jag har skrivit 60.320 ord sedan den 11 oktober. Jag tror mig aldrig ha skrivit en bok så snabbt: detta slår lätt både ’Orlando’ och ’Fyren’.” Flödet stillas ingalunda under 1933. Hon är nöjd, ibland euforisk, liknar sin hjärna vid ”en Rolls Royce-motor som än en gång spinner iväg i sina 100 kilometer i timmen”. Var person som någon gång njutit skapandets lyckliga flöde vet känslan.

7.

Framåt augusti 1934 visar sig dock de första dubierna. Och när Woolf börjar redigera det färdiga manuskriptet tonar tvivlet över i förtvivlan. Vid det laget har hon tvingats överge den nya formen, varvandet av fakta och fiktion, då den visat sig inte fungera. Texten bär därför drag av en konventionell släkthistoria, om än komponerad på hennes oefterhärmliga vis. I sin skala liknar projektet dessutom inte något annat Woolf tidigare vågat sig på, vilket resulterat i ett jättemanus på 740 sidor i renskriven form.

Arbetet med den överlånga texten vill aldrig ta slut, utan sträcker sig in i de följande åren.  Hennes misströstan fördunklas till depression. Gång på gång tickar ordet ”misslyckande” upp i hennes dagbok. I april 1936 är Woolf nära mentalt sammanbrott, efter att ha missat ännu en deadline. (Att hon lyft ett betydande förskott från sin amerikanske förläggare lägger givetvis sten till börda. Stora förskott är livsfarligt: det har troligen dödat fler författarskap än spriten.) Woolf lovar sig själv att aldrig aldrig aldrig mer skriva en roman.

En impuls är att låta bränna korrekturet – ”som en död katt”

8.

Efter sommaren 1936 har Woolf återhämtat sig något, fortsätter tappert slita med det där voluminösa, bångstyriga, oformliga verket, nu efter en lång rad namnbyten slutligen döpt till ”Åren”. Men hon vacklar. En impuls är att låta bränna korrekturet – ”som en död katt” – något som maken Leonard föreslagit vid en tidigare kris. Men i stället ger hon det till honom att läsa. Vilket tar honom fem dagar. Vi vet nu genom hans memoarer att han tyckte att romanen inte höll måttet, men att han inte kunde förmå sig att säga sanningen, då han visste att detta skulle krossa henne. Och hans hycklande lovord ger Woolf kraft att slutföra verket. ”Åren” publiceras i mars 1937.

9.

Det brukar sägas till blivande författare att allt bygger på de tre egenskaperna passion, talang och självdisciplin. (Har du alla tre kommer du att bli utgiven; har du två av dessa egenskaper och en av dem är självdisciplin, kommer du troligtvis bli utgiven; har du talang och passion men saknar självdisciplin kommer du med all sannolikhet inte bli utgiven.) Att ej förbli vid det uppnådda, utan stadigt gå vidare, det kräver inte bara passion, talang och självdisciplin. Det kräver även mod. För det är inte bara svårt; det är också ett vågspel.

Virginia Woolf besatt de där egenskaperna. I övermått. Och det är givetvis en del av förklaringen till misslyckandet med ”Åren”. Talangen, snillet, behärskandet av medlen, samt de upprepade triumfer som de fört henne till, gjorde henne villig att än en gång ta den risk som det innebär att ”bryta gjutformen”. Kanske är det inte möjligt att skilja på mod och övermod förrän det är för sent?

Woolf noterar, förbryllat, motvilligt, vantroget, nazismens frambrytande, anar ilsket men hjälplöst att Europa är på väg mot en ny katastrof

10.

Woolfs haveri med boken kan dock inte bara skrivas på självöverskattningens konto. Världen genomgår ett stort och mörkt skifte under de här åren, som gör att hennes projekt börjat skeva, långsamt alltmer ur led med tiden. Woolf noterar, förbryllat, motvilligt, vantroget, nazismens frambrytande, anar ilsket men hjälplöst att Europa är på väg mot en ny katastrof. Det nu ”Åren” skulle förklara är inte det nu som infunnit sig. Glappet mellan vad Woolf ville göra och vad som verkligen blev handlar också om en spänning mellan mål och medel. Hon hoppas förklara samhället, vill göra en kritisk kommentar om sin samtid, men hur ska hon kunna göra det, författaren som hatar all övertydlighet, som avskyr det hon anser vara litteraturens fördärv, ”predikande”?

11.

Att läsa ”Åren” kräver viss ansträngning. Det är inte bara för att det är Woolfs klart längsta roman på strax över 400 sidor, eller för att persongalleriet är så stort och bitvis förvirrande, eller för de fragment av minnen, samtal, dikter, bilder som kantar texten, utan främst för att den narrativa bågen är så vag. Det är den förvisso i alla hennes romaner, men tidshoppen i den här berättelsen – ibland så mycket som elva år, ofta ett, två eller tre – är parat med att personerna kan hoppa på ett liknande vis: de kan spela en central roll i ett avsnitt för att sedan försvinna, ibland för att aldrig mer återses.

Någon överväldigande plåga är det ej, då miljöskildringarna lyser av liv och närhet, och de enskilda styckena har tyngd, skärpa, sinnlighet. Få kan så finpenslat som Virginia Woolf teckna människor i deras nakenhet och förvillelser, och, inte minst, i deras oförmåga att nå varandra. Som exempelvis i en smått hjärtskärande scen i kapitlet ”1914”, där Martin (äldste sonen i familjen Pargiter, romanens huvudobjekt) går på en bjudning arrangerad av en bekant, Kitty, Lady Lasswade.

Efter en dans av ironier och elaka små stick står det klart att Martin och Kitty är dragna till varandra, men han feltolkar en invit från henne och ingenting händer. Om man som läsare får med sig något, är det insikter rörande länken mellan kärleksbrist och oförmåga att kommunicera, samt om hur föråldrade och stela de sociala konventionerna var. Det är ej originellt men välformulerat och skarpt. Det är lätt att förstå varför boken av många kom att läsas som ännu en episk familjekrönika ur överklassen, à la Galsworthy.

En gång råkar hon få se sig själv i en spegel, och märker att hennes ögon lyser av fasa

12.

Virginia Woolf var nästan sjuk av oro när utgivningen av ”Åren” närmade sig i mars 1937. Hon var övertygad om att en katastrof väntade: ”jag kommer att få stryk, jag kommer att skrattas åt, jag kommer att hängas ut till allmänt åtlöje”, skriver hon i sin dagbok. En gång råkar hon få se sig själv i en spegel, och märker att hennes ögon lyser av fasa. Men till hennes egen förvåning gick det … bra. Mottagandet var välvilligt, och boken sålde utmärkt, särskilt i USA, där den marknadsfördes som just en sådan där klassisk familjesaga och blev en bästsäljare.

13.

Det går inte att komma ifrån att ”Åren” ändå är ett misslyckande, om än ett vackert sådant. Till dels då de många fina, precisa och ibland vackra scener som finns där förvisso griper en, samtidigt som de aldrig smälter samman till ett större helt, med kraft, och riktning. Vagheten förblir. Till dels på grund av den nämnda spänningen mellan mål och medel. Att ett kapitel med det ominösa årtalet 1914 som titel inte på något vis berör det krig som ska komma, eller att det korta kapitel som heter ”1918” bara nämner krigsslutet i förbigående och då mest som ett irritationsmoment, är radikalt och typiskt Woolf, men förhållningssättet har följder för hennes projekt. I det avslutande kapitlet som utspelas i samtiden är samtiden inte vidare påtaglig. Hon hoppas fånga historiens förvandlingar men utan historiens närvaro.

14.

Trots vad Virginia Woolf lovat sig själv så blev ”Åren” inte hennes sista roman. Under 1939 fick hon idén att sätta ihop en liten roman om ”England och engelsk litteratur”, och i maj 1940 inledde hon skrivandet på allvar. Tidpunkten var ingen slump: det var då Hitlers arméer i triumf dånade genom Frankrike, Belgien och Holland. Hon fick bråttom. Arbetet fortsatte under sommaren, genom Blitzen. Den 23 november var boken klar. Titel: ”Mellanspel”.

Som läsare är man på bekant Woolf-terräng. Språket är fritt, lätt, rytmiskt. Vi får fri tillgång till de olika personernas minnen, öden, rädslor, infall, tankar, ävenså de mest banala. Miljöer och människor är skådade med Woolfs vanliga precisa, intelligenta blick. Tidens och rummets enhet är fast: allt utspelas kring ett litet gods på den engelska landsbygden, från gryning till skymning en dag under den sista sommaren av fred 1939. Titeln anspelar på romanens dramaturgiska mitt: den årliga amatörteaterföreställning i tre akter som bokens personer förebereder för, deltar i eller tittar på; samt på att människorna överlevt ett ödesdrama, det första världskriget, och nu står inför ett nytt.

Själva pjäsen, skriven av amatörsällskapets ledare, den energiska och gränslöst ambitiösa ungmön Miss La Trobe, består av tablåer ur Englands historia, och bildar ett verk inne i verket. Här ser man att Woolf roat sig, dels när hon komponerat denna pastisch på amatörteater, dels när hon givit metanivån en egen metanivå, i form av vad som sägs i publiken eller sker på och runt den lätt kaotiska scenen – och som inte sällan är riktigt roligt, som när några av traktens kor oombedda bryter in i handlingen. Pjäsen blir ett fiasko. Förkrossad gömmer sig Miss La Trobe medan publiken skingras. Röster som korsas i sommarmörkret vittnar om förvirring, ilska, oförståelse, likgiltighet.

15.

Woolf var först nöjd med ”Mellanspel”, som vi av dagboken vet varit en ogrumlad glädje att skriva. Julen 1940 firade hon och hennes man i sommarhuset i Rodmell – huset inne i London var sönderbombat – Leonard högg ved, hon lagade de rätter ransoneringen tillät, läste, vandrade över fälten. Efter nyåret kom dock ett nytt skov av depression över henne, nu värre än någonsin, fördjupat av oro över krigsläget, hopplöshet inför framtiden och tvivel om den egna förmågan. Woolf stoppade publiceringen.

Det som drabbade henne var nog inte så mycket en tanke om misslyckande, även om hon dömde ut romanen som ”värdelös”, utan kanske mer en känsla av att leva i en tid och en värld där, som hennes biograf Hermione Lee skriver, ”både hennes sätt att leva och hennes yrkesmässiga bedrifter nu framstod som meningslösa?” Mörkret i henne djupnade. Vid lunchtid den 28 mars 1941 vandrade hon ner till floden Ouse, lade ifrån sig sin spatserkäpp på strandens gräs, fyllde fickorna i sin överrock med stenar och vadade ut i det vårkalla vattnet. Virginia Woolf blev 59 år gammal.

16.

Miss La Trobe i ”Mellanspel” är å ena sidan en karikatyr av en misslyckad konstnär, en som äger estetiskt sinne men inte bara saknar den förmåga som krävs för att nå upp till de egna vilda ambitionerna, utan även brister i insikt, varför misslyckandet blir oundvikligt. Å den andra talar Woolf genom henne om skapandekris och felslag med en tyngd som det är få författare förunnat att ej känna igen sig i:

”Hon kunde säga till världen: Ni har tagit emot min gåva! En känsla av salighet uppfyllde henne – för ett ögonblick. Men vad hade hon givit? Ett moln som förtonade i andra moln vid horisonten. Triumfen låg i givandet. Och triumfen bleknade bort. Hennes gåva betydde ingenting.”

Men Miss La Trobe kan inte bärga sig, utan börjar i denna stund av ensamhet och mörk förtvivlan ändå fantisera om ett nytt verk.

Läs fler artiklar av Peter Englund här, tillexempel ”Ja, Ryssland har blivit en fascistisk stat” eller ”Vi lever i spillrorna av den värld marknaden skapade”.