När Donald Trump och USA arbetar för att normalisera relationerna med Putins Ryssland är det viktigare än någonsin att regimen i Moskva ställs till svars för krigsbrotten i Ukraina. Om brotten förblir ostraffade kan vi säga adjö till föreställningen om att Europa skulle vara bäst i klassen när det gäller rättsstatliga principer. Om ryska krigsförbrytare kan promenera fritt i Stockholm eller Bryssel är det ett bevis för att Putin har vunnit – och att vi därmed tagit klivet in i straffrihetens tidsålder.
För att rättvisa ska kunna skipas måste vi förstå bakgrunden till krigsbrotten. Men efter mer än tre års krig brottas vi fortfarande med att juridiskt konceptualisera det slutliga målet för Rysslands invasion. Det finns visserligen åtal som rör tortyr, kidnappning av barn, dödliga attacker mot civila mål och totalförstörd infrastruktur – till och med försök att öppna en krigstribunal mot de ansvariga bakom ”anfallskriget” – men de enskilda försöken fångar inte den stora planen bakom Putins invasion.
Rysslands mål är inte bara att expandera sitt territorium; det är snarare att utplåna det självständiga Ukrainas identitet med våld och införliva befolkningen i det ryska imperiet. Vi kan se hur det verkar i praktiken i de ockuperade territorierna. Det börjar med förstörda museer och bibliotek; barn som blir slagna om de bär ukrainska symboler. Och deras lärare som torteras för att de vill fortsätta undervisa om nationens språk och historia. De som vägrar kan försvinna eller mördas. Föräldrar som tillåter sina barn att följa ukrainska kursplaner riskerar att förlora alla sina rättigheter.
Indoktrinering och hjärntvätt är inga juridiska termer. I FN:s folkmordskonvention från 1948 nämns inte ”kulturförstörelse”
Moskva försökte krossa Ukrainas självständiga kultur både under tsartiden och kommunismen. I Kiev kallas det indoktrinering, hjärntvätt eller kulturellt folkmord. Om Ryssland inte kan hållas ansvarigt för detta totalitära experiment i social ingenjörskonst har vi inte förstått avsikten bakom kriget. Det betyder att offren inte kan – eller får – uttrycka vilka brott de utsatts för. Det innebär att förövarna som begår kulturellt folkmord går fria.
Men det finns ett problem. Indoktrinering och hjärntvätt är inga juridiska termer. I FN:s folkmordskonvention från 1948 nämns inte ”kulturförstörelse”. Folkmord definieras enbart som den fysiska förintelsen av grupper. För att detta ska kunna åtgärdas måste vi först förstå hur denna lucka i vårt juridiska tänkande har uppstått. Det är en berättelse där västvärldens demokratier, även Sverige, tillhör de skyldiga.
När Raphael Lemkin – juristen som myntade begreppet folkmord – först skissade på sitt förslag var ”kulturellt folkmord” ett bärande inslag. Bakgrunden fanns i hur Sovjetunionen systematiskt försökte förstöra Ukrainas identitet under 20- och 30-talen. Lemkin beskrev kulturellt folkmord som ”en koordinerad plan för att förgöra viktiga inslag i folkgruppers identitet, med syfte att även förinta själva folkgruppen”. Däri ingick att ”försvaga politiska och sociala institutioner, som innefattar kultur, språk, religion och nationalkänsla.”
Lemkin såg aldrig nationella grupper som statiska eller eviga enheter. Nationella identiteter kan dö ut över tid, transformeras eller återfödas i ny tappning. Med folkmord syftade han på handlingar där en grupp brutalt påtvingades en annan grupps nationella eller rasmässiga lagar.
I sitt första utkast till FN:s folkmordskonvention 1948 använde Lemkin begreppet ”kulturellt folkmord”. Däri ingick metoder som syftade till att ”förbjuda lokala språk som dagligen används i skolor, böcker och tidningar; förstöra bibliotek, museer och andra kulturinstitutioner”. I korthet den politik som Ryssland i dag utsätter Ukraina för.
Folkmord var i denna definition en förlängning av kolonialismen. När FN-delegaterna samlades i Paris hoppades Lemkin först kunna samla stöd från de afrikanska delegaterna, eftersom de representerade folk som utsatts för folkmord av européer under århundraden. Lemkin trodde att de allierade makterna – som betraktade sig själva som väktare av mänskliga rättigheter under andra världskriget – skulle dra slutsatsen att den bästa utvägen var att ta åt sig äran för den nya konventionen och anta den.
Så den tolkning av begreppet folkmord som mejslades fram innefattade enbart fysisk utplåning. Raphael Lemkin var förkrossad
Han hade fel. Britterna och fransmännen hade fortfarande kolonier i Afrika. De drog i stället slutsatsen att idén om kulturellt folkmord kunde slå tillbaka mot dem själva. I USA fruktade makthavarna att det skulle kunna innefatta hur de hade behandlat ursprungsbefolkningen. De kanadensiska och svenska regeringarna förbjöd sina delegater att skriva under någonting som kunde få ländernas politik mot sina respektive minoriteter att framstå i dålig dager.
Så den tolkning av begreppet folkmord som mejslades fram innefattade enbart fysisk utplåning. Raphael Lemkin var förkrossad. I sina memoarer beklagade han att delegaterna levde i ”evig synd med historien” och missaktade ”hela nationers liv”.
I dag är det nära nog omöjligt att revidera folkmordskonventionen. Man kan nästan inte föreställa sig vilken diplomati som skulle krävas. Likafullt har jurister i The Reckoning Project – en NGO i Ukraina som jag varit med om att grunda – diskuterat hur Ryssland ska kunna ställas till svars för de ständiga attackerna mot nationens kulturella identitet.
Man kan exempelvis använda den internationella lagstiftning som existerar kring ”uppvigling till folkmord” för att åtala aktörer som bedriver avhumaniserande propaganda. Vi kan också identifiera de ryska element som är ansvariga för att unga ukrainare tvingas slåss mot sina egna landsmän. Det bryter mot den internationella rätt som förbjuder ockupationsstyrkor att använda civila som soldater i militära operationer mot den egna nationen.
Men som juristen Tsvetelina von Benthem påpekar: den internationella lagstiftningen täcker inte till fullo den indoktrinering som ryssarna bedriver. Allt handlar inte om psykiskt eller fysisk tvång. ”Det mänskligt felaktiga i indoktrinering består i att människor berövas sin individuella tankeförmåga.”
För att bredda synfältet måste man ta de mänskliga rättigheterna i beaktande och där ligger ansvaret hos enskilda stater.
Förbudet mot ukrainska skolböcker, och straff för medborgare som sprider icke-ryska medier, är exempel på hur rätten till yttrandefrihet inskränks. Men då yttrandefriheten fokuserar på att skydda rätten till fri information samt sprida den, kommer den inte riktigt åt fall där människor tvingas att anpassa sig till nya tankar och idéer. Rätten att skapa en egen identitet faller under barnkonventionen och inkluderar att upprätthålla kulturella, religiösa och politiska identiteter. Men den fördjupar sig inte i frågan hur ett helt folks tankeförmåga kan krympas och kontrolleras.
Enligt van Benthem och hennes kollegor är det ”tankefrihet” – en rättighet som listas bredvid religionsfrihet och samvetsfrihet i artikel 18 i den internationella konventionen för medborgerliga och politiska rättigheter – som bäst täcker Rysslands övergrepp.
Tankefriheten har kallats den ”bortglömda friheten” av juridiska tänkare; den är svagt definierad och sällan åberopad. I en FN-rapport av Ahmed Shaheed från 2021 lyfts den fram som särskilt angelägen just i dag. Shaheed medger att det kan vara svårt att beskriva hur inskränkningar av tankefriheten genomförs och legitimeras. ”Våra tankar påverkas ständigt av andra. Föräldrar uppmanar sina barn att äta nyttigt, företag uppmanar konsumenter att köpa deras produkter genom lockande reklam och makthavare lockar med olika fördelar för att få medborgare att hoppa på det ena eller andra tåget.”
Det är solklart relevant för hur Ryssland agerar i dagens Ukraina
En skillnad mellan legitim påverkan och missbruk av tankefriheten, argumenterar Shaheed, är hur tvång används för att påverka medborgare. ”Hot om våld och straff, restriktioner när det gäller utbildning, sjukvård, anställning eller deltagande i det offentliga livet.” Det är solklart relevant för hur Ryssland agerar i dagens Ukraina.
Men attackerna mot tankefriheten åtföljs inte nödvändigtvis av fysiska hot. ”De kan vara explicit tvångsmässiga men också mer subtila”, säger van Benthem. ”Systemet bakom tankekontroll handlar om att manipulera individer att tänka i vissa banor.”
I sekler har imperialistiska makter av olika kulörer kommit undan med politisk indoktrinering. Fallet Ukraina kan bli ett prejudikat för att sätta stopp för den – och för att försäkra oss om att imperialister inte längre har straffrihet i Europa.
Övers. från engelska: Jan Eklund
Peter Pomerantsev är brittisk journalist och författare, född i Ukraina. Hans senaste bok på svenska är ”Att vinna ett informationskrig” (Ordfront, 2024). Researchen för denna artikel kommer från The Reckoning Project.
Peter Pomerantsev deltar i ett seminarium om ansvarsutkrävande för kriget i Ukraina i Stockholm tisdagen den 29 april kl.17.30. Plats: Kulturhuset Stadsteatern, Studion. Kvällen arrangerar av The Reckoning Project i samarbete med Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet.
