Donald Trumps utrikespolitik kan verka motsägelsefull. Han beskrivs av många som en isolationist, men inledde nyligen en bombräd utan motstycke mot Iran. Han säger att han är mot krig, men höjer försvarsbudgeten. Han kan låta som en realist – den illusionslösa ideologin styrs av kallt egenintresse – men hans utrikesdepartement utlovar en sort illiberal interventionism för att stötta högerextrema rörelser i Europa och vita lantbrukare i Sydafrika. Trump vill till och med ha ett regimskifte i Iran – en tydlig signal till de neokonservativa.
Men motsägelserna blir begripliga om man bortser från strikta ideologiska kategorier och i stället tittar på hur hans politik tillfredsställer känslomässiga behov hos hans väljare och hos honom själv. För detta är en utrikespolitik byggd på känslor.
Den senaste tiden har jag gått igenom flera opinionsundersökningar och djupintervjuer som Pennsylvaniabaserade institutet Worthy strategies genomfört de gångna två åren för att ta reda på hur amerikanerna ser på utrikespolitiken. Undersökningarna visar att de som kallar sig Magaväljare är lika motsägelsefulla som presidenten. De är på samma gång de mest högljudda motståndarna mot inblandning i utländska konflikter och de som är mest besatta av amerikansk överlägsenhet i världen. Endast 46 procent av Magaväljarna stöder USA:s ledarskap i världen, jämfört med 74 procent av demokraterna.
Amerika ska vara högsta hönset i världen samtidigt som Amerikas interna angelägenheter ska prioriteras över internationella frågor
Ändå anser 98 procent inom Magarörelsen att det är viktigt att USA uppfattas som världens mäktigaste nation militärt och ekonomiskt, jämfört med 94 procent av övriga republikaner och 64 procent av demokraterna. Kort sagt: de vill känna att Amerika är starkt, men vill inte ta det ansvar som följer med ledarskap. De vill ha båda aspekterna av slagordet ”America first”: Amerika ska vara högsta hönset i världen samtidigt som Amerikas interna angelägenheter ska prioriteras över internationella frågor.
Denna dualism blir särskilt tydlig i inställningen till Kina. 93 procent av Magaväljarna anser att det vore ett hot mot den amerikanska friheten om Kina går om USA ekonomiskt och militärt. Bara 64 procent av demokraterna håller med om det. Men när det gäller att stötta Taiwan med trupper är stödet något större bland demokraterna: 54 procent mot 49 procent.
Djupintervjuerna ger en psykologisk bakgrund till undersökningsdatan. Magaväljarna talar om sin önskan att Amerika ska sätta agendan, för att visa att man har kontroll. De intervjuade oroar sig för att andra länder ska börja mästra dem och jämför smed barn som blir tillsagda av sina föräldrar när de ska gå och lägga sig.
Ett skäl till att han fruktar ett totalt ukrainskt nederlag är att kaoset skulle få honom att framstå som inkompetent
Denna hunger efter självsäkerhet utspelar sig mot en bakgrund av en djup ångest. Magaväljarna är de som är mest oroliga för att förlora tillgång till mat, de som är mest oroliga för nationsgränserna, de som är mest oroliga för att dras in i ett tredje världskrig. De är rädda för att den amerikanska ekonomin ska spåra ur och att dollarn ska krascha. De känner att något hemskt alltid är nära förestående. Trump ger dem den glöd de vill ha – samtidigt som han matar ångesten med berättelser om en mörk och skrämmande värld. Han spär på känslan av sårbarhet och erbjuder en snabb känslomässig lösning. Men också är han rädd att förlora kontrollen. Ett skäl till att han fruktar ett totalt ukrainskt nederlag är att kaoset skulle få honom att framstå som inkompetent.
Mer än något annat beskriver Magaväljarna världen som en förvirrande dimma. De ser ingen struktur i globala konflikter, ingen tydlig kamp mellan frihet och diktatur, än mindre känner de någon lojalitet med den ”internationella regelbaserade ordningen”. Även om de i opinionsundersökningar är mest benägna att säga att de känner sig hotade av axeln Iran-Kina-Ryssland, framgår tydligt i intervjuerna att deras förståelse av hotet är vag: de kan sällan förklara varför dessa länder är ett hot utöver att Kina stjäl deras jobb. Inte heller har de någon klar bild av fienden. De frågar sig om Kina är ”ett erkänt råskinn” eller en lömsk spion som kommer att hugga dem i ryggen. Är Iran en ”bråkmakare” eller bara en ”vingklippt fjäril”? Är Ryssland en ”skadad ballerina” eller en maffiastat? Precis som Trumps egna bedömningar förändras deras attityder till dessa länder ständigt.
Överlag beskriver Magaväljarna världen som en tivolispegel, där man inte kan se saker klart och tydligt. Det är denna känsla av förvirring som är fienden, snarare än någon enskild regim. Den viktigaste motvikten är det slags åtgärder som är tydliga genom sin självklarhet. Alla amerikaner, men särskilt Maga, längtar efter beslutsamma ingrepp och tydliga segrar: dödandet av bin Ladin, D-dagen, månlandningen. Detta är vad Trump försöker med sin Iranräd.
Trumps andra sätt att skapa mening i det internationella kaoset är att beskriva världen i termer av avtal – deals. Finns ingen stor berättelse om världshändelserna kan man åtminstone tala om dem utifrån vad man får ut av dem. Detta har fått vissa att definiera hans utrikespolitik som ”transaktionell”. Det får den att framstå som något man kan utvärdera i en balansräkning, men missar poängen med transaktioner. Läser man Trumps bok ”The art of the deal” är det slående hur hans idé om ”en god affär” är en som får honom att framstå som dominant och som visar att han överlistat alla sina belackare som trodde att han skulle agera på ett visst sätt. På samma vis är hans väljare beredda att spendera enorma summor för att bomba Iran – storleken på det finansiella utlägget får de bara att känna sig mäktigare. Och spänningen i att bryta mot förväntningar kan vara ännu större.
Sanningen är snarare att Trump såg hur framgångsrikt Israel bombade Iran och ville ha en bit av kakan
I efterdyningarna av Iranräden la vicepresident Vance, vars jobb det är att översätta Trumps motsägelsefulla instinkter till en mer sammanhängande politik, fram en ny doktrin: definiera ett amerikanskt intresse; försök lösa problemet på diplomatisk väg; använd överväldigande militärt våld för att stoppa det och dra sedan därifrån innan det blir en utdragen konflikt.
Om man betraktar ”det amerikanska intresset” som en uppsättning känslor som Trump och hans närmaste delar, kan detta vara en användbar formel för de europeiska diplomater som har den föga avundsvärda uppgiften att förmå Amerika att inte överge det gemensamma skeppet. Utmaningen är att känslorna inte kommer att vara trogna överenskommelserna – Trump kommer att vara för Ryssland i ena stunden och för Nato i nästa, beroende på vad som står på spel känslomässigt.
Detta kommer också att vara en gesternas politik som tillfredställer väljarnas känslor och överlåter åt andra att reda upp i röran. Men här är den verkliga motsägelsen. Vance hävdar att det ”amerikanska intresset” för bombräden var att hindra Iran från att skaffa kärnvapen. Sanningen är snarare att Trump såg hur framgångsrikt Israel bombade Iran och ville ha en bit av kakan. Men nu när han har gjort ett sådant åtagande, finns det då en öppning för europeiska diplomater att binda honom till det? För att hålla trycket uppe på Irans kärnkraftsprogram kommer det att krävas målmedvetet arbete och allierade. Europeiska diplomater kan argumentera: om USA håller fast vid sanktioner mot Ryssland, ökar vi trycket på Iran. Israel, liksom vissa inflytelserika Trumpdonatorer kommer, av egna skäl, också att vara angelägna om att kräva att han är konsekvent.
Men vi måste också vara beredda på att det inte längre finns någon fast mark att beträda och att våra ledare kommer att tvingas omformulera vad Europa behöver för att svara mot stormen och vreden i Magakänslorna.
Övers. från engelska: Sandra Stiskalo
Läs mer:
Niklas Ekdal: Nu har de iranska mullorna uppenbara skäl att skaffa atombomber
Erik Åsard: Här ser vi ett gäng amatörer som skriker efter professionella medarbetare
