I den redan hårt kritiserade 28-punktsplanen som togs fram mellan Trumps och Putins sändebud för att genomdriva fred i Ukraina – på Vita husets och Kremls villkor – fanns en punkt som var extra uppseendeväckande: full amnesti för alla handlingar som begåtts under kriget, och för båda parter i konflikten.
Vi vet nu att Ryssland låg bakom dokumentet. Så när respekterade journalister påstod att ukrainska statstjänstemän i hemlighet gått med på punkten om amnesti väckte det vrede och protester i Ukraina. Och regeringen i Kiev dementerade.
Amnesti kan låta som ett positivt laddat ord. Man kommer att tänka på den mest kända organisationen för mänskliga rättigheter: Amnesty international. Men här handlade kraven snarare om aktiv amnesi – en påtvingad minnesförlust. Att begrava Rysslands krigsbrott för all evig framtid. Det kunde tas för en liten punkt i dokumentet, en oviktig sak jämfört med territorium och Nato-medlemskap. Men i själva verket fångar den själva essensen i Rysslands fullskaliga invasion. Aggressionen är tätt sammanbunden med Rysslands försök att dölja minnet av tidigare övergrepp – och viljan att skapa en värld där total amnesti för krigsbrott råder. Oroväckande nog tycks dagens makthavare i USA gå ryssarna till mötes.
Låt mig påminna om vidden av de krigsbrott som redan har undersökts. Så sent som i augusti hade riksåklagaren i Ukraina registrerat mer än 211 000 brott som kan bindas till den ryska aggressionen, varav 180 000 har klassats som krigsbrott. I de ockuperade områdena förnekas ukrainska medborgare basala mänskliga rättigheter. Många har fängslats på obestämd tid, utsatts för olika typer av övergrepp, tortyr och sexuellt våld.
Enligt ukrainska myndigheter har nära 20 000 barn kidnappats och först över gränsen till Ryssland
Enligt ukrainska myndigheter har nära 20 000 barn kidnappats och förts över gränsen till Ryssland. Tiotusentals andra är försvunna. De misstänks ha tagits till läger där de tvingas genomgå militär träning eller särskilda ryska utbildningar. Andra har placerats i barn- eller fosterhem. Dessutom kontrollerar Ryssland 1,5 miljoner ukrainska barn i de territorier som har ockuperats, där de utsätts för olika former av tvång, indoktrinering och militär påverkan.
Den kritiserade 28-punktsplanen blev groteskt nog offentlig vid samma tidpunkt som Ukraina hedrade offren för den historiska massvält som Sovjetunionen framkallade. Dödstalen i Holodomor (1932–33) uppskattas till mellan 3,3 och över 10 miljoner människor. Svälten genomdrevs av Stalin samtidigt som kultureliten aktivt utplånades. Syftet var att krossa alla tendenser till ukrainsk nationalism och självständighet.
I dag erkänner den ryska staten inte den historieskrivningen. I stället påstår Kreml att Ukraina alltid har tillhört Ryssland. Nationalistiska tendenser, säger Putin, måste ha kuppats igenom av västerländska intressen. Den falska historieskrivningen spelade en avgörande roll när Putin bestämde sig för att invadera Ukraina i februari 2022.
Och Kremls ovilja att erkänna skuld är inte begränsad till Ukraina.
De samtida exemplen inkluderar bombningar av civila i Syrien och två krig i Tjetjenien. Historiskt har Moskva begått massmord, raserat byar och genomfört deportationer av hela folkslag. I imperialismens namn fördrevs tjerkesser under kriget i Nordkaukasien (1763–1864) och krimtatarer 1944, varav många dog i exil. Kreml drev också fram en massvält i Kazakstan på 30-talet som tog livet av 1,5 miljoner människor.
Massdeportationer drabbade även tjetjener och ingusjier. Vidare invånare i de baltiska staterna och exempelvis folkslag som kalmucker, karatjajer, balkarer och meschetiska turkar.
Så länge Ryssland inte erkänner vad de faktiskt har gjort – och tar ansvar för det – kommer erövringskulturen att leva vidare
Många läsare känner nog inte till saken – och det gör inte ryssarna heller. Författaren Oliver Bullough skriver i sin historiska undersökning ”Let our fame be great” att de flesta ryssar aldrig har hört talas om vilka folkgrupper som ursprungligen bebodde de södra delarna av Ryssland, som Sotji vid Svarta havet. Det finns inget kollektivt minnesarbete kring dessa brott, ännu mindre något försök att kompensera de folkslag som drabbats. Och så länge Ryssland inte erkänner vad de faktiskt har gjort – och tar ansvar för det – kommer erövringskulturen att leva vidare.
Om vi har förhoppningar om ett annat Ryssland, en nation som kan leva i fred med sina grannar, måste vi säkerställa att såväl brotten i det förflutna som i nuet dokumenteras i domstol. Annars existerar ingen historisk rättvisa.
Men trenden går i motsatt riktning. Straffriheten uppmuntras världen över – från Sudan till Israel-Palestina och Burma. Krigsbrott normaliseras och avvisas med en axelryckning av de mäktiga. Internationella brottmålsdomstolen i Haag ifrågasätts av både Ryssland och USA. I stället för att uppmuntra en rättighetsbaserad världsordning angrips den av Vita huset. Straffriheten går hand i hand med en revisionistisk historiesyn. Det är ingen tillfällighet att det i dag finns röster i den amerikanska högern – exempelvis topprankade poddare som Candace Owen och Nick Fuentes – som ifrågasätter Förintelsen. När historiska sanningar undermineras blir det också fritt fram att ge amnesti åt samtidens mördare.
Om Rysslands försök att expandera territoriellt i Ukraina kan stoppas blir det ett hårt slag för alla andra som anträtt marschen mot en laglös värld. Kriget i Ukraina är unikt så till vida att vi ser hur brottmål förbereds mot krigsförbrytelser under pågående krig. Vanligtvis inleds de år – ibland decennier – efter det att krigen har avslutats.
Och det sker inte bara i Ukraina eller i Internationella brottmålsdomstolen.
En organisation jag var med och grundade när kriget inleddes, The Reckoning Project, har lämnat in ett ärende om tortyr i Ukraina till en domstol i Argentina. Den internationella rätten gör det möjligt att driva brottmål på olika platser i världen. Den globaliserade ekonomin har också gjort att finansiella sanktioner – och reseförbud – drabbar individer hårdare än tidigare. Ryska byråkrater och propagandister på mellannivå betraktar sig nog inte som klassiska krigsförbrytare – men deras frihet begränsas av EU-sanktioner.
I dag finns också ett nätverk av organisationer som professionellt dokumenterar bevis som samlas in mot förmodade krigsbrott. Inte bara vittnesmål; också teknisk bevisning från exempelvis mobiltelefoner, sociala medier, drönare och satelliter. The Ukraine War Archive uppdateras ständigt. The Reckoning producerar också dokumentära dramer baserade på vittnesmål från de drabbade. Ögonvittnesskildringar som filmen ”20 dagar i Mariupol” visade sanningen om den ryska krigsmaktens övergrepp. De inkluderade bombningar av sjukhus och förlossningsavdelningar, vilket den ryska propagandan ihärdigt försökte förneka.
Vi har i dag fler legala mekanismer än tidigare för att möjliggöra rättvisa; mer inspelningsteknik för att försäkra att historien inte förfalskas. Men ingenting av detta spelar förstås någon roll om den politiska viljan saknas. Den ryska avsikten är glasklar: amnesi för handlingar i det förflutna och amnesti för dagens övergrepp. USA spelar dessvärre med i den farsen. Den amerikanska regeringens mål är att normalisera Ryssland i det internationella samfundet och därmed vinna finansiella fördelar och skapa nya affärsupplägg. Det trumfar allt för Trump.
Vi får hoppas att de europeiska medborgarna är lika robusta när det blåser från toppen
Det återstår att se om Europa kan bli en bastion för sanning och rättvisa; det beror ytterst på befolkningen. I förra veckan drog alltså den ukrainska regeringen snabbt tillbaka sitt stöd för amnesti. För när det blev känt i Kiev markerade folket och det civila samhället stenhårt. Den nyheten är inte så spridd som den borde vara.
Vi får hoppas att de europeiska medborgarna är lika robusta när det blåser från toppen. En sak är säker: krigsförbrytarna kommer att använda alla till buds stående medel – som rikligt med olja och massor av cash – för att tysta folk och därmed försöka dölja minnet av alla grymheter de begått under kriget.
Övers. från engelska: Jan Eklund
Läs mer:
”Rysslands krigsbrott i Ukraina måste bestraffas”, säger Nobels fredspristagare
