Släkten är värst, lyder det gamla talesättet. Om USA är vår nära släkting kan man lugnt konstatera att landet inte längre går att känna igen. Det är en släkting som växelvis hotar, växelvis charmar. Det är en person som omgivningen försöker anpassa sig till, i något slags from förhoppning om att de plötsliga vredesutbrotten ska lägga sig.
Vi talar om en oberäknelig och aggressiv karaktär som hade passat in i något av Strindbergs verk.
När Donald Trump i onsdags anlände till släktträffen på Världsekonomiskt forum i Davos, bekräftade han än en gång denna bild. De schweiziska värdarna hade ansträngt sig maximalt – inte minst den federala regeringen – för att Trump skulle få ett tryggt och smidigt mottagande. En omfattande säkerhetsapparat tog hand om honom redan på flygplatsen i Zürich, för vidare färd med helikopter genom alplandskapet.
Trumps reaktion? I sitt tal från scenen ägnade han sig åt att förödmjuka Schweiz tidigare president Karin Keller-Sutter. Han bevärdigade inte henne – till skillnad från flertalet män – med ett namn och sa felaktigt att hon ”nog var premiärminister”.
Han återberättade hur det skulle ha gått till när hon ringde honom om USA:s tullplaner mot Schweiz.
Trump påstod att hon var ”mycket tjatig” och återgav med en nedsättande imitation att hon återkommande vädjat: ”No, no, no, du kan inte göra så, vi är ett litet land.”
Trump sa att Schweiz visserligen är mycket vackert, ett ”otroligt briljant ställe”. Men landet har ett handelsöverskott mot USA och den där kvinnan från Schweiz irriterade honom.
”Hon gav mig bara en dålig känsla, kan jag ärligt säga”, och så förklarade han: ”Hon var så aggressiv.”
När USA:s president tar till orda är det mesta som vanligt en projicering.
I ett normalt läge hade hans förolämpning av värdarna väckt uppståndelse. Nu drunknar detta i den betydligt allvarligare fientligheten mot Danmark och Europa i stort.
Det är möjligt att vi ska tacka George Saravelos för att Grönlandskrisen åtminstone tillfälligt blåsts av. Han är chef för valutaforskning på Deutsche Bank och kommenterar löpande marknadsutvecklingen, särskilt i relation till geopolitik. Han konstaterade tidigare i veckan att Europa (Danmark) äger Grönland, men också väldigt mycket amerikanska statspapper. ”Europa är USA:s största långivare”, skrev han.
Det fick den amerikanske finansministern Scott Bessent att gå i taket. I Davos berättade han att Deutsche Banks vd ringt upp honom och försäkrat att banken minsann inte står bakom en enskild analytikers uttalande.
Mitt i sin oförutsägbarhet är Trumps USA rätt lättläst.
Marknaden var inte lika undfallande som bankchefen. Efter Trumps Grönlandshot tickade räntorna på amerikanska statspapper upp i början av veckan. Börsen reagerade också negativt på Trumps planer.
Scott Bessent avfärdade scenariot att europeiska länder och institutioner skulle dumpa amerikanska statspapper. Att en dansk pensionsfond redan sålt oroade inte finansministern, som tvärtom sa: ”Danmarks investeringar i amerikanska statspapper är, precis som Danmark i sig självt, irrelevanta”. Med den arrogansen bekräftade han egentligen bara USA:s verkligt svaga punkt: låneberoendet av EU-länderna. En storskalig försäljning av landets statsobligationer bekymrar administrationen på riktigt.
Mitt i sin oförutsägbarhet är Trumps USA rätt lättläst. I Davostalet blev det tydligt att det är tre priser som presidenten bryr sig väldigt mycket om, och då räknar jag inte in fredspriset som de dumma norrmännen redan snuvat honom på.
Det första är priset på bensin – Trump uppehöll sig länge vid att det nu ligger omkring två dollar.
Det andra är priset på pengar, det vill säga räntan, vilket förklarar presidentens exempellösa attacker på Fedchefen Jerome Powell. Hushållen betalar fortfarande mellan 5 och 6 procent på sina rörliga bolån, och Trump är uppenbart störd över den politiska kostnaden för detta.
Det tredje är priset på aktier, vars värde bland annat hänger ihop med förväntningar om räntan. Trump är besatt av att börsen ska stiga. Det är hans viktigaste opinionsmätning.
I talet medgav han utan omsvep att Grönlandsplanerna medfört ett pris för USA. ”Island (sic!) har redan kostat oss massa pengar”, sa han i en av flera förväxlingar med Island och Grönland, bara för att sedan avfärda nedgången som ”småpotatis”. Hans prognos är snarare att börsen kommer att ”dubblas” inom en relativt kort tidsperiod. Så fort Trump avskrev invasionsplanerna blev marknaden på bättre humör.
Europa bör inte invaggas i någon falsk trygghet. Efterkrigstidens transatlantiska relation finns inte längre. Den är slut och kommer inte tillbaka.
Den kanadensiske premiärministern Mark Carney hade helt rätt när han i sitt uppmärksammade Davostal sa som det är: Vi bevittnar inte ett skifte från en epok till en annan. Det som pågår är ett uppbrott.
Carneys ärlighet och uppmaning om vad som behöver göras, förklarar varför mottagandet av talet blev så starkt. Till skillnad från Natochefen Mark Rutte, som ständigt ställer sig in och förnekar verkligheten, talade Carney klarspråk. Det var befriande.
USA beter sig som en gangster, och skäms inte för det. Och det handlar inte bara om Trump. Hans Maga-ideologi har penetrerat många delar av samhället, anpassningen har gått snabbt. De balanserande krafterna är svaga.
Presidentens entourage i Davos hånler från första raden när Trump förolämpar Europa, kallar somalier för ”låg-iq” eller sprider uppenbara lögner. Företagsledare som Salesforces tidigare liberalt profilerade vd Marc Benioff står längst fram och smörar för Trump.
Den som inte vill vara beroende av detta USA måste agera därefter. Och det är bråttom.
På alla områden som är strategiska – se till att Europa har en egen förmåga. Det betyder inte att europeiska länder ska sluta göra affärer med USA. Men vi kan inte vara beroende av ett land som försöker hota oss till underkastelse – ja, ett USA som i praktiken betraktar oss som vasaller.
Erfarenheten från den senaste veckans Grönlandskris är övertydlig: om Europa agerar svagt kommer vi att uppfattas som svaga. Det enda som får Trump att backa är när det kostar. Inställsamhet väcker sällan respekt, särskilt inte hos en konfrontativ släkting.
Mark Carney ger receptet framåt: antingen sitter vi med vid bordet eller så hamnar vi själva på menyn.
Varför inte bjuda in Kanada till att bli medlem i EU? Det har förutsättningar att utgöra ett verkligt maktblock i världen – en attraktiv och växande fri marknad som styrs av lagar. Men det kräver militär och ekonomisk styrka bakom orden.
Rättsstat, demokrati och gemensamt finansierad välfärd är värda att försvara, jämfört med blotta tanken på att bli utdragen ur sin bil någonstans i USA och släpad till ett förvar – allt på mycket oklara grunder.
