Det fanns en tid då Danmark blev känt som Natos besvärliga medlem. Köpenhamn var den där släktingen som skapade dålig stämning på familjemiddagarna genom att ständigt klaga på olika saker.
Det var 1980-tal, Ronald Reagan var USA:s president och spänningarna med Sovjetunionen i det kalla kriget växte.
Reagan ville ”åstadkomma fred genom styrka”. Men den danska oppositionen ogillade USA:s kärnvapenstrategi och tvingade regeringen att obstruera. Det skedde bland annat genom att skriva fotnoter till Natobesluten.
Så föddes den så kallade fotnotspolitiken.
När efterföljande regeringar insåg att hållningen skapat problem för landet, framför allt i relationen till USA, började man överkompensera för den tidigare inställningen.
Köpenhamn bejakade i stället aktivistiska drag från dansk historia. Danmark blev Natos kanske mest lojala medlem.
När USA begärde hjälp i Afghanistan efter 11 september 2001 ställde danskarna sig längst fram i ledet. Landet hade, vid sidan av marinen, inget försvar att tala om, men kunde erbjuda stridsdugliga specialförband som var beredda att gå ut i hård kamp för USA:s sak. Och det handlade inte bara om fredsbevarande uppdrag, som Sverige, Norge och Finland anmält sig till. Danmark ställde sig sida vid sida med USA och Storbritannien.
Något liknande inträffade i Irak ett par år senare. När andra Natoallierade uttryckte skepsis, meddelade Köpenhamn att man vara redo. Landet blev en krigförande nation i fem militära konflikter under 2000-talet.
Särskilt den längsta – Afghanistan – förde med sig ett högt pris. 44 danskar omkom, hundratals återvände hem svårt traumatiserade, många dessutom fysiskt skadade.
Man kan utgå från att USA:s tillträdande president Donald Trump har ett svagt intresse för de danska uppoffringarna för Amerika under det senaste kvartsseklet.
Det är inte ens säkert att han känner till dem. Och om han gör det, kanske han betraktar Danmarks bidrag som en del i ett misslyckande. Man är helt enkelt en loser, som förlorat mot talibaner.
Donald Trump agerar enligt denna devis: han bryr sig i första hand om sig själv, han agerar i det omedelbara nu:et och han ska ha mest av alla.
I Trumps tankevärld saknas plats för historia och framtid. Det är det omedelbara nu:et som räknas, vilket gör det möjligt för honom att plötsligt peka på Grönland, som tillhör Danmark, och säga att han vill att ön ska övergå till USA. Och han utesluter inte strafftullar eller ens militära medel för att åstadkomma detta mål.
Bland fransktalande diplomater som varit aktiva i krigshärjade Kongo-Kinshasa, brukar man tala om de 3 M:en för att ringa in en viss sorts mentalitet bland rivaliserande grupper – och varför konflikterna aldrig tycks ta slut.
Moi, maintenant, maximum; jag, nu, maximalt.
Donald Trump agerar enligt denna devis: han bryr sig i första hand om sig själv, han agerar i det omedelbara nu:et och han ska ha mest av alla.
Fram träder ett slags gangstermentalitet, som vi i västvärldens demokratier normalt aldrig förknippar med inhemsk politik.
Det är som hämtat från ett dåligt filmmanus :
”Å, det där är en fin restaurang, den bör tillhöra mig.”
”Jaså, du påstår dig vara ägare och vill inte lämna över krogen?”
”Har du tänkt på att dina vackra skyltfönster skulle kunna bli sönderslagna om det vill sig illa, ska du åtminstone inte köpa en attraktiv försäkring av mig?”
Västvärldens demokratier, som sedan andra världskriget är militärt allierade, förväntar sig inte heller att man försöker destabilisera inrikespolitiken hos varandra. Det är sådant som Vladimir Putin ägnar sig åt med sina trollfabriker, vid sidan av att invadera ett grannland. Han har i åratal försökt söndra EU och dess medlemsländer. Härska genom att splittra. Så tvivel genom desinformation, spä på motsättningar genom att understödja extrema krafter.
Donald Trump har inte ens hunnit tillträda som president. Men hans andreman Elon Musk – världens rikaste – är redan i full färd med att via sin plattform X försöka välta regeringen i Storbritannien och skaka om spelplanen inför det tyska nyvalet. Han gör detta genom att svämma över X med propaganda och ägna sig åt uppvigling.
Jämfört med den första Trumpperioden ser vi nu en unik och farlig sammansmältning av en global techplattform, enorma förmögenheter och den politiska makten i världens mäktigaste nation.
När Elon Musk är ute och pepprar på X, vet alla att han gör det med skydd av presidenten i Vita huset.
Och det är inte bara europeiska regeringar som enligt Musk ska bort, och i Tyskland ersättas av högerextrema AFD. Han kallar förbundsrepublikens president Steinmeier för en ”antidemokratisk tyrann” och begär att Storbritanniens premiärminister Starmer ska fängslas.
Talande nog visar han inget intresse för att kritisera verkliga tyranner som Kinas envåldshärskare Xi eller skärskåda förhållandena i riktiga diktaturer som just den kinesiska. Om tillståndet där har han inget ont att säga. Det ligger inte i hans affärsintresse, med de enorma beroenden som Tesla har i Kina.
2025 har precis börjat, och det är övertydligt att vi trätt in i en tid av den megastarkes rätt.
Små stater som Sverige, Danmark, Norge och Finland är förlorare när internationell lag försvagas och partnerskap definieras av rå styrka.
Vi behöver mer än någonsin tätt nordiskt samarbete och den europeiska gemenskap som fortfarande definierar utvecklingen i vår del av världen, med demokrati och rättsstat som ankare.
Danmark är ingenting i förhållande till USA. EU är det fortfarande, det är därför Trump testar EU:s kollektiva styrka genom att peta på lilla Danmark, samtidigt som Musk underblåser de krafter som vill montera ned unionen.
I dag handlar det om Danmark. I morgon kan det gälla Sveriges rätt att få välja sitt eget flygvapen.
Europa måste hålla ihop och stå emot.
