När Donald Trump vann det amerikanska valet 2016 drabbades Stockholm av ett snöoväder. Det var blixthalka och svårt att ta sig fram. Nederbörden var massiv.
Vädret i huvudstaden sammanfattade den omskakande känslan av Trumps seger. Det som hänt var en chockerande avvikelse från det normala. Men det handlade om just en avvikelse. Snömassorna skulle plogas bort, novembervardagen var snart grå igen. Den kaosartade vinternatten skulle enbart stanna kvar i våra medvetanden.
Det var ungefär så den avgående presidenten Barack Obama beskrev Donald Trumps valseger.
”Det här är inte apokalypsen”, sade han.
För en mindre grupp journalister jämförde Obama USA med ett fartyg som tog in vatten. Situationen var dålig, men inte så illa att det var befogat att tala om ett nödläge.
Budskapet var tydligt: USA kommer att klara en mandatperiod med Trump.
Joe Bidens vinst 2020 bidrog sedan också till en falsk känsla av att den amerikanska farkosten seglade på som vanligt igen, så som Obama hade förutspått. Det var Trump som gått på grund, inte republiken.
Stormningen av kongressen gjorde trumpismen omöjlig, löd analysen.
Sannolikt bidrog denna illusion till att republikaner från det gamla gardet – som ledaren i senaten Mitch McConnell – valde att frikänna Trump i den påföljande riksrätten. En fällande dom hade gjort det formellt omöjligt att kandidera till president igen.
Veckans amerikanska val visar att Donald Trump inte var någon avvikelse från det normala. Han är det normala.
Återkomsten 2024 är därigenom mer skrämmande än vinsten 2016, eftersom det amerikanska folket valt sin 47:e president med öppna ögon.
Om det var diffust för någon 2016 finns nu alla fakta på bordet: Trump är en dömd brottsling, en person som ställts inför riksrätt två gånger och som vägrade att acceptera valförlusten 2020. Han framkallade stormningen av kongressen, förkastar ständigt demokratiska normer och uttrycker respekt för auktoritära ledare runt om i världen. Inget av detta är okänt för majoriteten av de amerikanska väljarna.
USA var garanten och ankaret för denna liberala ordning. Det ankaret har redan börjat släppa.
Valet av Trump är därför ännu en bekräftelse på att världen gått in i en ny era, där varken demokrati, mänskliga rättigheter eller globala institutioner som formats efter andra världskriget kan tas för givna.
USA var garanten och ankaret för denna liberala ordning. Det ankaret har redan börjat släppa.
I Europa har vi de senaste 25 åren bevittnat hur länder som Ryssland, Turkiet och Ungern gått i antiliberal riktning. Det som nu sker i Amerika är en variant på samma trend, förstärkt av ett utbrett missnöje efter pandemi- och inflationsåren.
Det är inte nödvändigtvis de gamla enpartistaterna eller militärdiktaturerna som återuppstått. Vad vi snarare bevittnar är ett uppsving för en ny sorts ”starka män”. De trampar på demokratins institutioner, målar ut fiendebilder och påstår sig kanalisera den ”verkliga” folkviljan.
I denna både auktoritära och populistiska utveckling är Trump en centralgestalt.
Om något har den nya tiden visat att man ska ta honom på orden. När Trump talar om hämnd, så menar han vad han säger.
Jag har frågat ett antal tongivande amerikanska journalister om de själva nu kan bli föremål för repressalier.
Alla svarar ”ja”, vilket för tankarna till kolleger man tidigare hört berätta om sin tillvaro i Ryssland, Ungern eller Turkiet.
En lägger till: ”Jag förväntade mig det redan under den första mandatperioden. Det skedde inte. Nu kommer det.”
”Jag finns säkert på hans lista över USA:s ‘inre fiender’”, svarar en annan.
Ingen av dessa personer har tagit politisk ställning i offentligheten. De bedriver vanligt reporterarbete. Men deras granskande journalistik har inte alltid varit fördelaktig för Trump – eller för den delen Joe Biden.
En demokratisk ledare accepterar det, precis som hen bejakar att folkstyret innebär maktdelning, respekt för lagar och skydd för minoriteter.
Men Trump är inte en sådan politiker. Han vill styra oinskränkt. Han önskar inte att bli emotsagd. Han begär lojalitet, som om nationen var hans helägda privata företag.
Således var det fullt naturligt för honom att under valrörelsen prisa Kinas diktator Xi, i kontrast till ledare i USA: ”Han kontrollerar 1,4 miljarder människor med en järnhand”, sa Trump och fortsatte: ”De sköter landet tufft och smart”.
Ett litet land som Sverige har inte lyxen att vända bort blicken.
Det finns en risk att resten av den demokratiska världen nu vänder sig inåt, att det som sker i USA är så svårt att ta in att många hellre tänker på annat.
På ett mänskligt plan är det lätt att förstå: varför ägna sig åt mörka nyheter när man i stället kan göra något trevligt.
Men ett litet land som Sverige har inte lyxen att vända bort blicken. Vi är särskilt beroende av en global demokratisk ordning, att makt inte innebär rätt och att svenska företag kan verka internationellt, med lagen som rättesnöre. Därtill är vår säkerhetspolitik byggd på att det finns en stabil partner i Washington.
Vill Sverige slå vakt om allt detta kommer vi att behöva samarbeta ännu närmare med andra som delar demokratins kärnvärderingar, inte minst i Norden och inom EU.
På hemmaplan behöver civilsamhället och folkrörelserna arbeta tätt ihop, för att vårda och slå vakt om grundläggande mänskliga rättigheter. Ledarskap gör skillnad.
Det här är en ny tid. Vi måste inse att den tillhör Donald Trump och hans gelikar.
