Det är en av USA:s mest betydelsefulla platser, laddad med patriotism och uppoffring. Vid Arlington är 400 000 människor begravda, soldater och andra framstående amerikaner.
Historien går tillbaka till inbördeskriget.
På Memorial Day samlas varje år USA:s ledare för att hedra de stupade. De som kämpat i krig – militära strider som ibland varit djupt kontroversiella. Men besluten om dessa insatser har inte de omkomna fattat. Det är nationens ledare som fått ta ställning till rättfärdigheten. Soldaterna har utfört sin plikt, ytterst i lojalitet med den amerikanska konstitutionen.
I slutet av maj 2017 var president Trump på Arlington för att uppmärksamma just Memorial Day. Han var där med en av sina närmaste förtrogna, den pensionerade marinkårsgeneralen John Kelly. Sju år tidigare hade hans son stupat i Afghanistan. Nu besökte de begravningsplatsens område för nyligen jordfästa.
När de promenerade ihop frågade Trump, enligt John Kelly, vad de som hade offrat sina liv ”fått ut av det”.
I veckan berättade Kelly i en omtalad intervju i New York Times om händelsen, och att han först trodde att Trump ställde en av sina retoriska frågor:
”Men jag förstod inte att han var allvarlig – han förstod bara inte vad poängen var. När jag lärde känna honom förstod han inte heller den här osjälviskheten. Vad tjänar de på det?”
John Kelly har inget gott att säga om den president som han tjänade i två år, först som minister för inre säkerhet, sedan under 18 månader som Vita husets stabschef. Det är en roll som innebär närmast daglig kontakt med presidenten.
När New York Times frågar om Trump har någon empati, svarar Kelly kort: ”Nej”.
I den historiska forskningen pågår en ständig dragkamp mellan dem som betonar den enskilda individens och ledarens roll i historien, och akademiker som hellre ser större, ekonomiska, sociala eller teknologiska mönster.
I verkligheten handlar det ofta om en kombination. Men i fallet Donald Trump är det svårt att inte se hur en enskild individs karaktär i så hög grad är drivande.
Ta USA sedan 2015: brutaliseringen av offentligheten, den tilltagande polariseringen, de återkommande attackerna på den liberala demokratin. Hade landet varit detsamma i dag utan Trump?
Under valrörelsen har han till och med talat om att sätta in militären mot USA:s ”inre fiender” – ett begrepp som den ökände senatorn Joe McCarthy använde i sin häxjakt på påstådda kommunister. Det är ett oerhört uttalande, men betecknande för expresidentens tänkande: redan under sin tid i Vita huset framkallade han federala vedergällningsaktioner mot enskilda som stått upp mot honom, något som inte fått så stor uppmärksamhet men som är helt främmande för en liberal demokrati.
Det är ur flera perspektiv ingen liten sak att John Kelly nu tagit till orda.
Om man vet vad som drabbat dem som uttalat sig före honom, inser man att intervjun med New York Times kommer att föra med sig ett högt personligt pris. Han får Trumps svans efter sig, aktivister som visat sig våldsamma. Han tvingas utstå spott och spe i offentligheten från någon som om ett par veckor kan vara USA:s nästa president.
John Kelly gör rimligen intervjun för att han betraktar Trump som ett exceptionellt hot mot USA:s framtid. Han vill utifrån sina personliga erfarenheter få väljare som fortfarande står och väger att förstå vad som står på spel.
John Kelly berättar att Trump talat beundrande om Adolf Hitler, uttryckt förakt för funktionshindrade veteraner och kallat dem som dött på slagfältet för USA:s räkning för ”losers” och ”suckers”.
Enligt Kelly uppfyller expresidenten definitionen av en fascist. Får Trump möjligheten kommer han att styra som en diktator, eftersom han saknar respekt för konstitutionen och för normala rättsstatliga principer.
Intervjun kommer i ett läge när andra på ett oroväckande sätt backar undan för Trumps hot, eller tystnar, senast tidningar som Washington Post och LA Times. I veckan blev det känt att de oväntat frångår den långa traditionen i amerikansk press att på ledarplats ta ställning för en kandidat. Så här nära presidentvalet blir denna förmenta neutralitet i själva verket ett slags ställningstagande. Och för att åstadkomma positionsförändringen har tidningarnas ledarredaktioner körts över.
LA Times politiska redaktör Mariel Garza avgick i protest. Washington Posts tidigare chefredaktör Marty Baron hade i fredags följande att säga: ”Detta är feghet, ett mörkt ögonblick som kommer att lämna demokratin som ett offer. Donald Trump kommer att fira detta som en inbjudan att ytterligare skrämma Posts ägare Jeff Bezos (och andra medieägare). Historien kommer att markera ett oroande kapitel av ryggradslöshet i en institution som är känd för sitt mod.”
För dem som anser att det ”tjatas” om Trump, tycker det är fånigt när extrema epitet knyts till honom eller vägrar se skillnaderna mellan en normal politisk kandidat som Kamala Harris och en person som Donald Trump, blir man benägen att fråga: vad mer krävs?
