En sammanbiten Carl XVI Gustaf sitter i en rödklädd soffa på slottet. Bredvid står den gula labradoren Jambo.
Kungen utbrister: ”Man ställer sig frågan, vad har hänt? Vad har vi gjort? Vad har jag gjort?”
Det är januari 2005, drygt två veckor sedan en flodvåg svept in över delar av Sydostasien. Det som till en början framstod som en kris långt borta, utvecklades snabbt till en katastrof också för Sverige.
Det är DN:s dåvarande kulturchef Maria Schottenius som ställer frågor till monarken.
Jag läser intervjun på nytt när 20-årsdagen av tsunamin närmar sig, och påminns om hur befriande det kändes att någon, mitt i sorgen, sade som det var.
Efter tsunamin blev landets statschef denna ”någon”. Kungen fick konstatera att kejsaren var naken:
”I vissa lägen är det bättre att agera än att inte göra nåt alls. Då är det bättre att ringa på ambulansen och sen skicka hem den om den inte behövs. Men här i Sverige är det ofta så att ingen vågar ta ansvar.”
Dessa ord var ingen liten sak när de yttrades, därför att de sammanfattade vad som utvecklades till ett historiskt svenskt haveri.
När det väl gällde var den svenska staten allt annat än redo. Samhällskontraktet upphörde. Medborgarna sveks.
Katastrofkommissionens påföljande kritik var förödande:
I regeringskansliet fanns inte en fungerande krisorganisation.
Det saknades en jour- och ledningsstruktur för chefer.
Det existerade ingen adekvat beredskap för att hjälpa svenskar i nöd utomlands.
Konsekvenserna: den svenska hjälpen försenades, med förstärkt lidande som resultat.
Jag minns när ordförande Johan Hirschfeldt läste upp kommissionens slutsatser under en dragning i det gamla riksdagshuset. Det kändes som en svidande vidräkning med dem som bestämde i Sverige på den tiden, och något år senare blev det också ett maktskifte. Väljarna efterlyste förändring.
Det var i avsaknaden av ledarskap som kungen klev fram. Han fyllde det vakuum som uppstått efter att landets politiska ledning tagit julledigt och gått på teater, i stället för att lägga all kraft på krishantering.
Carl XVI Gustaf förmedlade en ovanlig medkänsla, som var rotad i hans egen erfarenhet av att som liten förlora sin far.
”Jag vet något om den saken”, sade han vid minnesceremonin. De orden dröjer sig kvar två decennier senare, även för dem som inte sympatiserar med monarkin som idé.
I efterspelet fick Socialdemokraterna bära ett tungt lass för misslyckandet. Ansvarsutkrävandet var nödvändigt, eftersom partiet vid tiden för tsunamin innehaft regeringsmakten i tio år.
Men de svenska svagheterna var också strukturella. Och de blev bara till vissa delar hanterade. Häromåret pekade Coronakommissionen på liknande brister i den offentliga apparatens reaktion: ”Det vidtogs för få och sena åtgärder… Regeringen borde omgående ha tagit ledningen i alla delar av krishanteringen”, konstaterade utredningen i sitt slutbetänkande.
Och när Ryssland invaderade Ukraina blev vi påminda om att Sverige är ett land där prestigesjukhus har glasfasader, beredskapslager är avvecklade och skyddsrummen är fulla av cyklar.
Regeringskansliet har sedan dess rustat upp sin beredskap, men fokus ligger på hot mot vår säkerhet.
Hur väl Sverige i dag skulle klara av att hjälpa svenskar i nöd på andra sidan jordklotet är faktiskt mer osäkert; signalen som allt oftare skickas ut från regeringen och UD är att man reser på egen risk.
Tsunamin blev en symbol för den nya globaliserade världen, där tusentals svenskar plötsligt kunde fira jul med familjen vid en strand i Thailand. Det var något nytt och ovant då.
2024 är globaliseringen på tillbakagång och alltmer ifrågasatt, och det är också idén om att svensk hjälp bör sträcka sig bortom nationens gränser – tvärtemot de tankar om ökat internationellt ansvar som kungen uttryckte för 20 år sedan.
Bortsett från stödet till Ukraina – där den samlade riksdagens engagemang är helhjärtat – är den övergripande trenden att Sverige vänder blicken inåt.
För de allra flesta var det svårt att greppa vidden av tsunamikatastrofen när den först blev känd.
När jag förra helgen läste Anna Bodins porträtt i DN av Victor Israelsson, som 12 år gammal blev av med hela sin familj i Khao Lak, kom minnena från sorgen 2004 tillbaka.
Tsunamin påminde Sverige om att världen kunde vara så brutalt nära. Och hur extremt beroende vi är av varandra.
I Thailand var det enskilda svenskar som tillsammans med lokalbefolkningen sträckte ut sina händer till de drabbade, som Victor Israelsson.
I kriser måste man kunna improvisera och agera bortom manualer. Handlingskraftiga organisationer och joursystem är nödvändiga, men ingen broschyr i världen kan ersätta den egna förmågan att tänka utanför ramarna. Det är enskilda individer som med engagemang och inlevelseförmåga får fart på nödsystem, det är människor som visar ledarskap. Ibland lyckas de samla en hel nation.
