Det är troligt att alla – utom möjligen Jimmie Åkesson – skulle bli glada av en inbjudan till Nobelfesten. Det är ett kuvert som är trevligt att öppna, som förgyller en dag.
Det är minst lika troligt att en inbjudan från USA:s president numera fyller de flesta mottagare med obehag. Om du befinner dig på Donald Trumps radar, så är skälet att han önskar något av dig. Han vill inte bara småprata och vara älskvärd. Han förväntar sig leverans – och underkastelse. Och gång på gång har Trump visat sig beredd att förnedra de ”gäster” som inte lever upp till hans förväntningar.
Således är det bäst att inte vara på Trumps radar, särskilt för regeringschefer som företräder små demokratier. Se bara på Danmark och Grönland. Att ha med Trump att göra är som att handskas med en gängledare – ju mindre han tänker på dig, desto bättre. Låt fokus ligga någon annanstans.
När Norges statsminister Jonas Gahr Støre plötsligt sitter i Ovala rummet, som han gjorde i torsdags, då gäller det att vara på sin vakt. Vad vill Trump?
Våra kära norska grannar har förvisso höga tankar om sitt lands betydelse i världen. Men i relationen med USA är Norge, precis som Sverige, en lilleputt.
I relationen med USA är Norge, precis som Sverige, en lilleputt
Och är det så att Trump råkar ha kunskaper om Norges naturtillgångar och strategiska position i Arktis, är det knappast en fördel. Det är snarare illavarslande. Man vill inte att han ska ha hört talas om Svalbard och oljan.
Det vi med säkerhet vet att Trump känner till om Norge är det han själv ständigt återkommer till – fredspriset.
USA:s president är besatt av utmärkelsen och tycker att han redan gjort sig förtjänt av den. Ingen amerikansk president har ju någonsin gjort så mycket för freden, vetenskapen – ja, mänskligheten! – som Trump.
Det är svårt att tolka hans vänliga ord i veckan om Norge – denna ”vackra plats” – som något annat än en oblyg Nobelansökan.
Allt detta vore löjeväckande, om inte så mycket stod på spel för världen just nu, särskilt för Europa.
För Ukrainas medborgare är Trumps nycker inte ”bra tv”, för att citera den amerikanske presidenten efter det katastrofala mötet i Ovala rummet med president Zelenskyj. Det är en fråga om överlevnad.
Statsminister Jonas Gahr Støre vet detta. Han inser också rimligen att besöket i Vita huset är riskabelt. De potentiella vinsterna är små. Mötet kan i värsta fall haverera. I bästa fall slutar det med att relationen med USA upprätthålls, utan att nya problem skapats.
Vissa stats- och regeringschefer har försökt hantera detta dilemma genom att prisa Trump när han suttit bredvid, enligt devisen ”smicker är gratis”. Vi minns hur Frankrikes Macron lade handen på ”Donald” och förljuget talade om sin ”vän”. Vi minns också Storbritanniens premiärminister Keir Starmer, som försökte charma Trump med en officiell inbjudan från kung Charles. Och detta trots att USA:s president hotat med att annektera Kanada, som formellt har den brittiske monarken som statschef.
Det har varit plågsamt att bevittna hur erfarna demokratiska ledare försökt kittla Trumps ego, samtidigt som de förvandlat sig själva till småpojkar.
Statsminister Jonas Gahr Støre gick dock ett steg längre i veckan. Han nöjde sig inte med att strö falskt smicker över Trumps ”fredsinitiativ” – som i praktiken är ett krav på att Ukraina ska kapitulera. När Putins anfallskrig kom på tal drogs han också farligt nära med i det moraliska likställandet mellan angripare och offer.
”Båda parter måste veta att de ska leverera – och de måste känna pressen att göra det”, sa Jonas Gahr Støre i ett uppenbart försök att ytterligare ställa sig in hos den amerikanske värden.
Uttalandet från den norske statsministern är häpnadsväckande. Det kan bli fred i morgon, om Ryssland upphör att angripa Ukraina och respekterar landets gränser.
Är det något liknande statsministern tänker sig att omvärlden ska säga om USA eller Ryssland gör anspråk på Svalbard – att ”båda parter måste känna press på sig att leverera”?
Volodymyr Zelenskyj har ”levererat” mer än vad Jonas Gahr Støre någonsin varit i närheten av.
Om det är någon som borde pressas att leverera mer till freden så är det Norge
Zelenskyj står på ett beundransvärt sätt upp för sitt folk och försöker med all kraft tränga tillbaka den ryska angriparen. Han behöver inte press utan stöd. Talet om ”båda parter” döljer det faktum att det är en av parterna som driver detta krig.
Jonas Gahr Støre sade i Vita huset att Norge är en vän till Ukraina, och det behöver ingen betvivla. Men sanningen är också att Norge under kriget gjort enorma övervinster på försäljning av gas till Europa.
Om det är någon som borde pressas att leverera mer till freden så är det Norge.
Stödet är nu på väg upp, men från en genant låg nivå. Samtidigt har landet tjänat minst 1 000 miljarder norska kronor extra på de ökade gaspriserna efter krigsutbrottet. Förra året donerade Norge blott 17 miljarder kronor till Ukraina, klart under jämförbara länder.
Faktum är att Norge med hela sin gigantiska oljefond har de resurser som krävs för att Europa ska kunna skapa vår tids Marshallplan för Ukraina.
Jonas Gahr Støre sufflerades i Vita huset av finansminister Jens Stoltenberg, Natos tidigare generalsekreterare. Sveriges Radio rapporterade rent av att ”Trumpviskaren” nu var på plats i Washington.
Man fick intryck av att herrarna ansåg sig ha särskilda insikter om hur de skulle hantera den amerikanske presidenten.
I själva verket fick vi se två män som valde att bekräfta Trump och låtsas som att han är en stor fredsduva. Därtill teg duon om det som utöver Putins anfallskrig verkligen hotar nordisk säkerhet: USA:s vansinniga idéer om att annektera Grönland.
Skäms, Norge.
