Det är precis tio år sedan, men det känns som ett annat sekel. Barack Obama var ännu USA:s president och höll en presskonferens om terrororganisationen IS. Det var sommar i luften och det avspeglade sig i Obamas klädval.
Han hade som vanligt en elegant kostym på sig, men den var inte mörk. Färgen för dagen blev i stället beige.
Sociala medier exploderade i en blandning av sarkasm, kritik och verklig indignation. Seriösa tidningar som New York Times och Washington Post publicerade kommentarer.
De handlade inte om vad Obama hade att säga om de islamistiska terroristerna, utan om hans val av klädsel.
Opassande, inte tillräckligt presidentiellt, en presskonferens som för tankarna till kyrkans åldrade män. Så formulerades kritiken.
USA kunde fortfarande tillåta sig att uppröras över en struntfråga
Jag drömmer mig ibland tillbaka till den där bisarra sensommardebatten, inte för att diskussionen om Obamas kläder hade rimliga proportioner utan för att den trots alla överdrifter andades politisk normalitet.
USA kunde fortfarande tillåta sig att uppröras över en struntfråga, därför att landet just då kanske inte bekymrade sig om så mycket annat.
Det är som när lokaltidningen toppar sin förstasida med nyheter om en bortsprungen katt. Provinsiellt, men också ett mått på ett slags oförarglig vardag.
Augusti 2024 bär också Kamala Harris en beige kostym, och på sociala medier berömmer Barack Obama klädvalet, men i övrigt är det mesta sig olikt. USA är inte samma land som för tio år sedan.
Ingen person har bidragit till denna radikala förändring så mycket som Donald Trump, och efter att Joe Biden lämnat över till Kamala Harris har de brutala inslagen i hans retorik sjunkit till nya bottennivåer.
Samtidigt har grovheten i hans kampanjande varit en realitet så länge, att många blivit avtrubbade. Angreppen internaliseras i vårt medvetande. Det sker en gradvis normalisering, som när en mobbare eller våldsverkare präglar en kultur.
Angreppen som sedan förs vidare bland anhängarna handlar om allt ifrån Walz rörelsemönster till hela hans utstrålning
Ta Trumps påhopp på vicepresidentkandidaten Tim Walz. ”Tampong Tim”, skriver expresidenten om Walz, och på hans egna sociala plattform ”Truth social” tar Trumps anhängare vidare invektiven och förvandlar dem till ett konsekvent karaktärsmördande. Det studsar sedan fram och tillbaka i Republikanernas mediala ekokammare.
Invektiven bör förstås i ljuset av att Walz får Harris kampanj att känna självförtroende. Han är populär och har starka band till arbetarklassens män. Han jagar, har tjänstgjort i det militära, varit lagledare. Således försöker Trump smutskasta hans manlighet med misogyna och perversa antydningar. Angreppen som sedan förs vidare bland anhängarna handlar om allt ifrån Walz rörelsemönster till hela hans utstrålning. Kort sagt: en kille som gillar tamponger.
Eller som Trumps (och Putins) lojala propagandist Tucker Carlson uttryckt saken: ”Jag bodde i ett pojkhem på en internatskola i New England på 1980-talet med många killar som Tim Walz, så när jag såg den där killen tänkte jag att, wow, jag vet precis vem du är, en riktig snuskhummer som vi brukade kalla dem”.
Attackerna är så galna, att man måste påminna sig om att de sker i världens mäktigaste demokrati. Men ännu grövre är precis som tidigare Trumps retorik mot kvinnor, vilket speglar hans grundläggande problem med det andra könet.
Återkommande antyder Trump att Harris utbytt sexuella tjänster för att påskynda sin politiska karriär
Efter att Trump insåg att en valseger i höst inte längre var som en promenad uppför trappan till hans Boeing 757, skruvade han upp kampanjvolymen till max. Och det var inte bara ljudet av gamla Abba-hits som strömmade ur högtalarna.
De senaste fem veckorna har varit extrema. Enligt en genomgång i New York Times har Trump kallat Kamala Harris för en ”galenpanna”, ”kommunist”, ”dum som sten”, ”riktigt skräp”, ”luffare” och ”otäck” – det senare en benämning han i regel reserverar för kvinnor. Han har också gjort insinuanta hänvisningar till Harris gamla relation med San Franciscos tidigare borgmästare Willie Brown.
Återkommande antyder Trump att Harris utbytt sexuella tjänster för att påskynda sin politiska karriär.
I veckan spred Trump ett inlägg på sin sociala plattform ”Truth social” från en användare, som innehöll en bild på Kamala Harris och Hillary Clinton med kommentaren: ”Lustigt hur avsugningar påverkar deras båda karriärer olika”.
Ur ett taktiskt perspektiv är det förmodligen helt rätt av Kamala Harris och Tim Walz att inte låta sig distraheras av de här sinnessjuka påhoppen. Trump vill få sina motståndare ur balans och att de ska ätas upp av hans grovheter.
För USA:s och Europas skull måste man innerligt hoppas att detta vägval är rätt. Men ingen bör missa vad som pågår
Walz och Harris har i stället svarat med lakonisk humor, samtidigt som de lyckats befria det demokratiska partiet från ett slags Trumpparalys. Plötsligt är hoppet, glädjen och självförtroendet tillbaka. Väljarbasen bubblar. Mobbaren äger inte längre rummet utan är lite bortgjord av begreppet weird; konstig.
För USA:s och Europas skull måste man innerligt hoppas att detta vägval är rätt. Men ingen bör missa vad som pågår.
Presidentvalet är inte ett normalt val mellan två likvärdiga parter. Det som sägs från Donald Trumps kampanj visar att ett av USA:s två stora partier är vilse i antidemokratisk terräng.
