I Sverige är det en fördel att heta Simon om man ska granska regeringen. Det fick Dagens Nyheter erfara när vi satte ljuset på Sveriges nationella säkerhetsrådgivare.

Vi ska återkomma till Simon, men först en bakgrund till varför DN tvingades ta till ett ovanligt journalistiskt grepp.

Allt började sommaren 2023. Regeringskansliet hade då mottagit en anonym visselblåsaranmälan. Den gjorde gällande att det fanns säkerhetsproblem i delar av myndigheten.

Saken var omgärdad av hemlighetsmakeri. Ytterst få verkade känna till vad den handlade om. Men våra reportrar Hugo Lindkvist och Kristoffer Örstadius kunde till slut nysta upp att det rörde sig om organisationen kring den nya nationella säkerhetsrådgivaren.

Hösten och vintern 2024 är DN i kontakt med över 200 personer. Vårt team gör fler än 50 begäranden om att få ut allmänna handlingar.

Och den bild som växer fram är inte smickrande för regeringen Kristerssons prestigeprojekt: det nationella säkerhetsrådet, lett av statsministerns barndomsvän Henrik Landerholm.

Hans vardag präglas inte av maximal omsorg om svensk säkerhet.

Henrik Landerholm glömmer sin mobiltelefon på Ungerns ambassad mitt under den känsliga Natoprocessen. Han lämnar kvar sin anteckningsbok i Radiohuset. Han besöker Gällöfsta kursgård och tar med sig hemliga handlingar dit. De blir kvar när Landerholm åkt vidare och hittas senare av personal på kursgården.

Dessutom lämnar Henrik Landerholm felaktiga eller missvisande uppgifter om vad som hänt, efter att ha fått hjälp av statsministerns stab.

Det påstås ibland att artificiell intelligens kommer att ersätta behovet av professionella journalister. Granskningen av Henrik Landerholm, som i veckan nominerades till Stora Journalistpriset, påminner om att AI är ett mycket viktigt stöd i alla redaktionella processer. Men utan skickliga reportrar och redaktörer hade det aldrig gått att få veta vad som egentligen hänt. AI:n har inget omdöme, den kan inte etablera förtroendefull kontakt med källor.

Vem var Simon, det där namnet som behövdes för att få inblick i Regeringskansliets arbete?

Simon jobbar inte på DN. Han finns inte ens i verkligheten. Det är ett namn som våra journalister hittade på när de märkte att regeringen systematiskt försvårade DN:s arbete.

Allt fördröjdes. Det kunde ta veckor att få ta del av allmänna handlingar, som tidningen med stöd i offentlighetsprincipen begärde ut.

Förhalningen var så anmärkningsvärd att det framstod som att granskningen rent av motarbetades.

För att testa denna hypotes skickade DN en ny, liknande begäran – men under det fiktiva namnet Simon. Inget sades om Dagens Nyheter.


Vem var Simon, det där namnet som behövdes för att få inblick i Regeringskansliets arbete?

Den här gången kom dokumenten inom två dagar. Och de levererades digitalt. För DN:s journalister tog motsvarande begäran mellan 30 och 46 dagar. Materialet skrevs sedan ut på papper, inte som brukligt digitalt, och behövde hämtas under begränsade öppettider.

DN har informerat statsrådsberedningens rättschef om denna anmärkningsvärda skillnad. Dessutom har vi anmält delar av den senfärdiga hanteringen till justitieombudsmannen.

Den är knappast förenlig med svensk grundlag. I tryckfrihetsförordningen finns ett skyndsamhetskrav. Det slår fast att handlingar ska lämnas ut ”så snart det kan ske” – i normalfallet samma dag. Några dagars dröjsmål är enligt tidigare JO-beslut acceptabelt, om det är nödvändigt för att pröva sekretess eller annat hinder.

Det är intressant att jämföra hur regeringen kastade grus i granskningsmaskineriet kring Henrik Landerholm, med hur en annan myndighet – Säpo – reagerade när DN avslöjade att deras livvakter på ett allvarligt sätt slarvat med säkerheten runt Sveriges högsta makthavare.

Granskningen visade att livvakter öppet spridit hemliga uppgifter om statsministerns och kungafamiljens liv. Det hade skett genom läckta träningsdata från livvakternas löparrundor. Också denna journalistiska undersökning, signerad Hugo Lindkvist, Adrian Sadikovic och Johan Andersson, har i veckan nominerats till Stora Journalistpriset.

När DN kontaktade Säkerhetspolisen om detta möttes vi inte av någon skepsis mot tidningens arbete. Reaktionen var strikt professionell: vi tar era uppgifter på allvar. Vi vidtar åtgärder för att säkerställa att något liknande inte ska hända igen.

Avslöjandet var djupt problematiskt för myndigheten. Men i stället för att skjuta på budbäraren försökte man lära sig och bli bättre.

Det är en intressant skillnad, och påminner om att DN tidigare haft svårigheter med just Regeringskansliet, även under socialdemokratiskt styre.

När vi avslöjat allvarliga brister på Transportstyrelsen, Riksrevisionen och nu Säpo – inget motstånd från myndigheterna.

Men när vi granskat utrikesdepartementet eller Regeringskansliet i stort blir det ett ständigt stångande om de mest basala frågor.

Känslan är att politiska överväganden sipprar ned i organisationer som ska vara styrda av svensk lag. Tjänstemännen är på sin vakt; de verkar skrämda av signaler från den politiska nivån.

Justitieombudsmannen riktade allvarlig kritik mot hur S-regeringen försvårade bland annat DN:s granskning av Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd.

DN visade att kampanjledaren Niclas Kvarnström raderade en rad mejl under Sveriges arbete för en plats i säkerhetsrådet. Han är i dag Sveriges nya nationella säkerhetsrådgivare.

Det är talande. I Tidöregeringens nya kulturkanon ingår offentlighetsprincipen och tryckfrihetsförordningen från 1766, något alla svenskar tydligen ska känna stolthet över.

I praktiken trampar landets regeringar just på dessa klassiska svenska principer.

Share.
Exit mobile version