Varför en utställning om din pappas flykt från DDR?
– Jag är uppvuxen med pappas trauma och hade länge tänkt på att gestalta det, men jag var otroligt rädd för att ”störa” vår relation. Efter hans död gick jag av en slump förbi Stasis kontor i Berlin och uppmuntrades att söka i arkivet. Pappa gav mig bara fragment av sin historia men jag hade starka minnen av att väckas av hans mardrömsskrik på nätterna. Samtidigt såg jag hans generositet gentemot andra långväga resenärer på mina föräldrars motell i Ängelholm. Jag insåg att det var dags att starta projektet efter en inbjudan att ställa ut på Landskrona konsthall, beläget intill Citadellet där min pappa togs emot efter sitt andra vådliga flyktförsök i en liten båt över Östersjön 1949.
Hur gick du tillväga?
– Med material från tyska, ryska, danska och svenska arkiv kunde jag leta mig fram i pappas spår. Besöka ställen där han bodde och gömde sig, satt i fängelse och torterades. Jag färdades genom hans landskap, konkret med bil genom forna DDR, Västtyskland och Danmark, men också genom sökandet i den stora tystnad som öden likt hans ofta bär.
Hur gestaltades dina skulpturer?
– De elva gestalterna göts i hårdgips på plats i konsthallen, sammanlagt 2,7 ton tunga. De bär sina personliga flyktingöden; avtryck, spår, öppningar och hålrum. För mig var det viktigt att detta inte bara handlar om min pappas flykt, utan en större tematik med en kör av ”röster”, som ett kollektivt minne.
Hur kom du in på konst?
– I mammas svenskfinskryska släkt finns målare och författare, och som ung påbörjade jag flera utbildningar inom konst, foto, textil och även arkitektur på KTH. Men jag hittade hem först på Kunstakademiet i Köpenhamn, avdelning Bygningskunst. Min fantastiska professor Peter Bjerrum uppmuntrade mig i min egen riktning, med den gjutna, skulpturala formen som utgångspunkt. På Kunstakademiet insåg jag att det inte finns någon skarp gräns mellan arkitektur och konst, att det snarare handlar om skala och volym.
Du har också lagt till en film och ett ljudverk i utställningen. Varför?
– Den fragmentariska filmen från min resa blev ett slags ögonvittne och på något outgrundligt sätt uppstod en dialog med skulpturerna. I ljudverket kunde jag utveckla de stora frågorna om flykt, förlust och frihet, vad det gör med en människa. Mitt fyra timmar långa samtal med prästen Lena Sjöstrand och arkitekten Johan Linton, som arbetat med Freudianska föreningens tidskrift Arche, kopplar vidare till flyktingkrisen 2015 och nuvarande migrationspolitik.
Vilken betydelse hade Landskrona konsthalls glasarkitektur?
– Det är tveklöst Sveriges finaste konsthall, med grönskan och ljuset både utifrån parken och inifrån den japanska trädgården. Här finns en öppenhet mot omvärlden.
Vad har projektet inneburit för dig?
– Arbetet har varit otroligt viktigt, både personligt och konstnärligt. Att kunna närma mig det som arkiven inte kunde ge svar på om min pappas öde med hjälp av det gjutna som språk. Att låta tystnad och avsaknad av svar gestaltas av de kraftfullt närvarande kropparna.
Hur fungerade det att flytta den platsspecifika utställningen, nu på Vandalorum?
– Min pappa bodde sina sista år i skogen nära Vandalorum i Värnamo, så de gjutna kropparna stannar till ett tag i närheten av hans glänta.
Vad arbetar du med nu?
– Jag har påbörjat en resa genom flyktingförläggningar där pappa vistades, från Landskrona via Gottröra till Gällivare. I Riksarkivet finns spår efter tusentals öden likt hans och deras kamp för en ny plats i ett nytt land.
