Vad USA-fixerade vi är! Ja, vi européer alltså. Uttryckssätt, samtidsspaningar, politiska trender – allt ska vi anamma. Knappt hann Högsta domstolen riva upp Roe mot Wade förrän Emmanuel Macron ville grundlagsskydda aborträtten i Frankrike. Svenska politiker var inte långt efter. Inom loppet av fjorton dagar hade EU-parlamentet röstat för att skriva in aborträtten i unionens rättighetsstadga.
Fler exempel på amerikaniseringen av Europas politik finner vi nu i Tyskland, där partierna positionerar sig inför nyvalet i februari. Oppositionsledaren Friedrich Merz (CDU) inledde valrörelsen med att döma ut förbundskansler Scholz som en ”lame duck”, samtidigt som vicekansler Robert Habeck (De Gröna) återvände till X efter fem års frånvaro. Just när andra började fly Elon Musks käftar meddelade Habeck att han är ”back for good”.
Nu ska de större partierna gå till val med var sin kanslerkandidat i spetsen. Förfarandet är en amerikansk import och etablerades inför förbundsdagsvalet 1961, då Willy Brandt utsågs till SPD:s kanslerkandidat i stället för partiledaren Erich Ollenhauer. Idén att separera kanslerskap från partiledarskap hade partikamraterna fått medan de följde John F Kennedys primärvalskampanj.
I dag verkar SPD dra liknande slutsatser från inspirationsresorna till USA. När partiledaren Lars Klingbeil besökte Demokraternas konvent i somras nådde Kamala Harris-effekten just sin kulmen. Die Zeit listade nio amerikanska lärdomar för den tyska vänstern, med kärnbudskapet att petningen av Joe Biden borde sporra SPD att byta ut sin kanslerkandidat inför nästa val.
Magdalena Anderssons besök vid samma konvent dömdes rutinmässigt ut i svenska medier. ”Snälla Magda – släpp det här med USA nu” löd rubriken till en artikel av Viktor Barth-Kron i Expressen (26/8). Han har förstås en poäng: Varför inte studera de länder där politiskt likasinnade faktiskt är framgångsrika?
I Tyskland, där socialdemokratin har det tufft i opinionen, kan Demokraternas strategi däremot verka lockande trots valförlusten. Nu förs ihärdiga diskussioner, både partiinternt och medialt, om att ersätta den okarismatiska och tvehågsna Olaf Scholz – ville han verkligen bli kansler? – med den mer omtyckta försvarsministern Boris Pistorius. Själv ligger Pistorius lågt. Regeringskrisen kan han omöjligen uttala sig om, eftersom han inte tillhör koalitionens ”inner circle”.
Övriga partier agerar mer bestämt. Under helgens partikongress utsåg De Gröna Robert Habeck till sin kanslerkandidat. Partivännerna talar om hans särskilda ”energy” och ”coola vibe”. Habeck anmälde sitt intresse för posten genom att släppa en video där han bär ett Taylor Swift-armband med texten ”Kanzler Era”. Nu är det mode i partiet. Habeck är säkert ingen äkta swiftie, men samlade i alla fall några pluspoäng i partiets viktigaste målgrupp: de kvinnliga förstagångsväljarna.
Redan tidigare har tyska politiker lanserat värden som frihet, mångfald och gemenskap i förpackningen ”The German dream”
Apropå amerikanska musikinfluenser är förstås sossevurmen för Bruce Springsteen ett kapitel för sig. I sin bok ”Mehr zuversicht wagen” från ifjol skissar Hamburgs kultursenator Carsten Brosda (SPD) på ett politiskt manifest inspirerat av Bossens låttexter. Thunder Road, Factory eller No Surrender; oavsett låt minns Brosda tillbaka på sin barndoms stad Gelsenkirchen, sin arbetande far och gamla vänner som kommit och gått.
”Vi kan lära oss mycket av den amerikanska tron på starka berättelser”, skriver han, och får naturligtvis medhåll. Redan tidigare har tyska politiker lanserat värden som frihet, mångfald och gemenskap i förpackningen ”The German dream”.
Kanske är det dumt att raljera. Hamburg är trots allt ett av den europeiska socialdemokratins starkaste fästen. Något gör Brosda och hans kollegor uppenbarligen rätt. Kanske är det hit Magdalena Andersson borde åka på nästa inspirationsresa? Bli bara inte förvånad om hon återvänder hem från Tyskland med slutsatsen att Socialdemokraterna borde lära mer av USA.
Läs mer:
Philip Franzén: Därför är Tyskland INTE ett Sverige för vuxna
