Små envetna typer. Ibland riktiga gröngölingar med pigg doft, men allt som oftast lätt grånade och trötta. Om försommaren ljusgröna uppstickare proppfulla av c-vitamin. Oskattbara byggmaterial för myror. Till julen törstande efter pynt, under resten av året med förkärlek för att gärna snika sig undan i hörn och under mattor. Visst, jag snackar barr, naturens ständigt strösslande minimalister. Barren som just precis nu har sin årliga hajp. Och inte bara som juldekorationer utan också i litterär form, de sticker sig helt enkelt in överallt. Det är som författaren och konstnären Anna Bengtsson för några år sedan utropade i sin bilderbok: ”Barr är bäst”, i vilken vi får följa de outtröttliga myrornas byggande av sitt samhälle.
Barren hittade vi också i förra årets Augustnomineringar. Bland fackböckerna hittade vi Tora Walls ”Skogen. I folktro, sägner och sagor” (Bokförlaget Stolpe) och i kategorin för barn och unga nominerades Klara Bartilssons oförlikneliga ”Barrbarnet” (Natur & Kultur), en berättelse om hur taggigt barrande utanförskap så småningom vänds till skimrande ljusgrön gemenskap.
”Barrbarnet” har en bestickande närhet till Tove Janssons novell ”Det osynliga barnet”. Visserligen barrfri, men också den berättar historien om någon som, genom kärlek och inkluderande, blir en hel och synliggjord person. Det så småningom helt och hållet synliga barnet hos Jansson är dock långt ifrån mesigt. När hon uppfattar ett hot mot den älskade muminmamman, biter hon ifrån rejält! Inte heller Barrbarnet vid namn Barrbro blir domesticerat, regler gäller för var och en med integritet så: ”Om man klappade åt rätt håll var hon inte ens stickig.”
Barr, och understundom många barr hopfogade till en hel gran, hittar vi förstås i Tove Janssons författarskap. En dekokt av granbarr är till exempel den godnattdrink som muminfamiljen, med rynkade nosar, tvingar i sig för att få till en riktig energiboost när det drar ihop sig till vinterdvala. Den sömn som abrupt bryts då den sönderstressade Hemulen väcker dem ur deras vinteride i novellen ”Granen”. ”Det är jul, förstår du, jul. Och jag har ingenting skaffat och ingenting ordnat…” ” Mamma, vakna, sa mumintrollet förskräckt. Nånting hemskt har hänt. De kallar det jul.”
Denna förunderliga och varmt ironiska berättelse är nog en av de bästa av alla julsagor och evangelier att läsa högt. Eller varför inte lyssna till när Tove Jansson själv läser sagan. Finns via en googletryckning nära dig.
En annan klassiker, bland många förstås, är Astrid Lindgrens ”Visst kan Lotta nästan allting”, berättelsen om hur Lotta räddar julen och granen trots att alla julgranar i hela stan sålt slut. Just denna barransamling, den som kallas julgran, är behäftad med starka emotioner. Att inte få hem någon julgran orsakar hos storasyskonen Jonas och Mia Maria en total meltdown. Men, som sagt, Lotta fixar saken. Gratis dessutom.
Helt andra existentiella barr sticker Anna Höglund in i berättelsen ”Mina i vildmarken” (Alfabeta). Som vanligt handlar de små skarpa berättelserna om björnarna Mina och Kåge, om just de tillkortakommanden och längtor som vi alla bär på vare sig vi är björnar, barn eller vuxna. Eller granar då, som i Sofia Hedmans och Emelie Gårdelers ”Granen som längtade” (Speja förlag). Men Höglunds Mina längtar bort och ut från den instängda tv-tristessen. Hon lämnar Kåge vid den nyköpta skärmen och går rätt ut till lingonen och barren. Till skogen som vidgar tankarna.
Julbarrens tid är kommen. Snart går vi där med våra en gång så doftande julgranar i släptåg. Så småningom, eller alldeles på tok för tidigt, har de små gröna nålarna rasat ner på mattor och golv och vi dammsuger och förbannar. Men varför inte ta Klara Bartilssons finalrader i ”Barrbarnet” ad notam: ”Det blir fortfarande barrigt ibland, men då vet vi att nån behöver en kram. (Eller så är det dags för julgransplundring).”
Läs fler texter av Pia Huss och mer om barn- och ungdomsböcker i DN Kultur.
