Roman
Jenny Jägerfeld
”Hämndprojektet”
Norstedts, 393 sidor
Vi har hört historien förr, den om gränsen mellan samtycke och våld, där offret först efter flera år fattar att det har rört sig om övergrepp. För förövaren kan det ta ännu längre tid att inse sin skuld, om det någonsin sker.
Jenny Jägerfelds nya bok handlar om Nico, en kvinna som har likheter med författaren själv, åtminstone yrkesmässigt: hon skriver böcker och är psykolog. ”Roman”, lyder etiketten på framsidan, men formen ligger närmare essän. Hade vi befunnit oss i USA kanske jag hade kallat detta för en lyric essay i Maggie Nelsons anda, som för övrigt är en av Nicos favoritförfattare. Hur som helst är ”Hämndprojektet” en bok som tematiserar luddiga gränser och själv har luddiga gränser, i övervägande positiv bemärkelse.
Nico kallar sig faustisk. Det betyder att man har ett ovanligt starkt begär att upptäcka och förstå världen, i kombination med ett mer optimistiskt konsekvenstänkande än genomsnittet. Alla kaosiga personer är inte psykiskt sköra eller destruktivt jagsvaga. Man kan även vara vildhjärna med en solid och konstruktiv grundkonstitution.
Att Nico har blivit våldtagen i unga år har visserligen ingenting med faustisk riskbenägenhet att göra, men redan då började hon smaka på hämnd som väg ut ur offerpositionen. Våldtäkten var vidrig, fast lämnade ändå inga psykiska sår, ”det var faktiskt inte traumatiskt. För en våldsam händelse eller situation är inte automatiskt traumatisk, inte ens en våldtäkt”, skriver Jägerfeld. Jag tackar för det påståendet, det är alltför vanligt att våldtäktsoffer på ren slentrian betraktas som sabbade för evigt.
Därmed inte sagt att just Nico skulle vara immun mot trauma. När hon hamnar i skiten igen, nu i vuxen ålder, blir hon uppenbart skadad. Hon kallar förövaren för Soldatsadisten, och hon träffar honom eftersom hon vill testa undergivenhetens ansvarsbefrielse genom bdsm: ”Det är egentligen inte smärtan jag vill åt, det är att bli befriad från min egen handlingsfrihet”. Här prickar hon in masochismens huvudsats, som ingen har formulerat bättre än Rut Hillarp: ”Inne i min fångenskap är jag fri”.
Tyvärr blir piskdejten ett totaltrauma långt bortom den gemensamma överenskommelsen, men eftersom hon har gett sitt samtycke innan och i rent chocktillstånd inte lyckas få ur sig stoppordet så skuldbelägger hon först sig själv. Samtidigt försöker hon normalisera händelsen genom att, för en tid, ha fortsatt kontakt med förövaren. Hört det förr? Det finns fortfarande förfärande många som inte fattar mekanismerna bakom att göra sig till vän med fienden.
Efter år av bortträngning och apati kommer så äntligen raseriet. Det är ”ett fullkomligt vitt raseri, blint och förtärande. Tryckvågen utplånar alla andra känslor, reaktioner, förnimmelser. Kvar finns bara en enda tanke /…/ Hämnden kommer att göra mig fri”.
Först odlar hon rena tortyr- och mordfantasier. Men hon lugnar sig och börjar överväga en amerikansk billboardhämnd, det vill säga köpa reklamplats för att outa sin förövare. Nico siktar även på spambombning och på att få personen dödförklarad: hur det ska gå till gör hon faktiskt en hel del fördjupad research om.
Jag bråkar verkligen med den här boken, samtidigt har jag svårt att släppa den, den är rapp och välskriven om än för långrandig i vissa resonemang. Men jag håller inte med om att det är hämnden som renar.
”Vad ska jag göra med allt våld som bor i mitt huvud?”, undrar Nico. Jag svarar: gör mod och list av urmaterian. Sublimera!
Att avslöja och uttrycka sig kring det sexuella gränslandets grumliga obalans är inte hämnd
Och jag tappar henne när hon koketterar med sin radikala skitighet, med det faktum att hon ens vågar tänka fula tankar. Här känner jag mig förlöjligad som hämmad, medelklassig ”Burberrybrud”, av det enda skäl att jag inte tror på hämnd. Det är betydligt coolare och ger mer psykisk vinst att ta revansch. Revanschen är den strategiska vredens tålmodiga seger och återtagandet av formuleringsprivilegiet trumfar övergreppet.
Dessutom kan man på så vis använda sina erfarenheter litterärt och politiskt.
”Att uppleva att man är delaktig i ett psykologiskt, historiskt, socialt, politiskt, religiöst eller annat större sammanhang hjälper mera än något annat en människa att komma ur den psykiska krisens lockelse till isolering”, skriver psykoanalytikern Johan Cullberg.
Hämnd är motsatsen, total isolering i den blinda ilskan.
Till slut fattar Nico att hämndfantasierna till viss del är ett försvar. Hon måste lära sig att vara svag och rädd. Hennes terapeut säger något som jag har tänkt hela tiden: ”Om man fastnar i sitt fokus på förövaren, kan det bli som en traumatisk bindning”. Nico kommer till insikt, och följer upp med ett Rilkecitat: ”Ingen känsla är slutgiltig”.
Slutet bjuder dock på en sorts överraskning: inte det att Nico skriver sig fri, men att hon faktiskt rent konkret ser romanen, själva texten, som en hämndaktion. Eftersom Soldatsadisten inte kan svara, eftersom hon gör honom lika stum som han gjorde henne. Ändå känner jag mig förbryllad: ska man verkligen kalla det för vedergällning, när man formulerar förklaringar som ett vapen mot den fega tystnaden?
Att avslöja och uttrycka sig kring det sexuella gränslandets grumliga obalans är inte hämnd. Jag skulle snarare kalla det skarp analys och en lektion i att inte fastna i förnedring.
Läs fler texter av Aase Berg och fler recensioner av aktuella böcker.
