Batterifabriken Northvolt, den gröna nyindustrialiseringens flaggskepp i Skellefteå, är illa ute. Planerna på en anläggning för miljövänligt fartygsbränsle i Örnsköldsvik har lagts på is och städer som Gällivare, Kiruna och Boden krymper – trots stora industriella satsningar.
Det fanns aldrig någon vettig plan, vare sig för framgång eller nederlag. I vilket fall som helst går det galet.
”På den smala remsan mellan bondland och världsmarknad har du byggt ditt liv”, skrev poeten Birger Norman i sin debutbok ”Sånger vid floden” 1951. I Norrland är man liksom alltid klämd mellan dåtid och framtid, mellan politiken och kapitalet.
Kanske var det 1809 det började på allvar, året då Sverige förlorade Finland och Tegnér skrev ”Låt, Svea, dina berg fördubblad ge sin skatt, låt skörden blomstra upp i dina skogars natt. Led flodens böljor kring som tamda undersåter, och inom Sveriges gräns erövra Finland åter”.
Huvudstaden riktade sina blickar norrut och tänkte sig hur en front skulle röra sig genom landet och förädla allt som slumrade i markerna; skogen, vattnet och malmen. Det tog några decennier innan allt kom i gång, år då teknologin tog stora språng och samhället var under omdaning. Kolonisationen av Norrland var en del Sveriges utveckling och sammantvinnad med alla de kamper som utkämpades: av arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, kyrkorna och demokratins förtrupper. För vilka skulle detta nya samhälle byggas, och hur? Sverige var ett land som ställde frågor, utredde och bråkade.
I slutändan fanns det ett ärende som trumfade allt: Med dessa norrländska rikedomar kan Sverige bli modernt
Inte minst den så kallade ”Norrlandsfrågan” var föremål för konflikter. På den ena sidan stod ofta de konservativa och bönderna, på den andra de stora industrialisterna och den unga socialdemokratin. I slutändan fanns det ett ärende som trumfade allt: Med dessa norrländska rikedomar kan Sverige bli modernt.
Det blev som det blev. Storskaligheten vann. Skogen föll, älvarna dämdes upp, bergen sprängdes.
Men det viktiga är detta: Det fanns trots allt något slags plan för det hela. Först – resonerade man – bygger vi ett kraftverk, sedan en elektrisk järnväg, därpå en gruva vars malm kan forslas ut på spåren, till en hamn som står klar. Fartygen rör sig i en farled som hålls fri från is, av brytare som redan byggts.
Därpå kunde nästa älv dämmas upp för att en massafabrik behövde el. Och ett spår läggas för att timret skulle fram till ett sågverk. Och så vidare. Parallellt med detta byggdes också samhällen där arbetare kunde bo och leva.
Lite hårdraget är det nu så här: Alla de industriprojekt som planerats de senaste åren – och som nu kanske inte ens blir av – initierades typ det tredje kvartalet 2017 när elen råkade vara särskilt billig. Sedan såldes allt in med en variant på ett välbekant narrativ: Med dessa norrländska rikedomar kan Sverige rädda jordens klimat.
Att elen inte på långa vägar skulle räcka om alla industrier skulle bli verklighet var liksom ingens problem.
Att det sedan skulle saknas 100 000 personer för att bygga och drifta industrierna upptäcktes så småningom. 100 000 personer som i sin tur skulle behöva bostäder, infrastruktur, skolor, vård och fritidsaktiviteter. Företagen behöver i sin tur byggklar mark, vatten, avlopp och vägar.
Till allt detta måste kommunerna ofta ta upp stora lån, med förhoppningen att kunna betala tillbaka dem med framtida inflyttares löneskatter.
Det svenska skattesystemet är nämligen stelbent. Kommunerna lever på löneskatterna medan staten tar resten. För att en kommun ska kunna dra nytta av en etablering eller exploatering måste de som arbetar med den vara skrivna i kommunen. Saknas bostäder så blir det inpendling i stället och skatteintäkterna uteblir.
Skellefteå kommun har de senaste tio åren investerat 42 miljarder kronor i den samhällsomvandling som krävs för att kunna tjäna på Northvolts etablering
Alltså måste man först – innan fabriken ens är klar – bygga bostäder för lånade pengar och sedan hoppas på att folk flyttar dit. Vilket de kanske ändå inte gör, eller också lägger företaget ned innan produktionen ens är i gång. Det hände till exempel i Pajala, med katastrofala följder.
Skellefteå kommun kommer, när investeringsplanerna är fullföljda, att ha lagt 42 miljarder kronor på den samhällsomvandling som krävs för att kunna tjäna på Northvolts etablering. Det motsvarar nästan en miljon per arbetsför invånare. Snart ska lånen betalas.
Kommunerna tar risken och staten är passiv. Det har funnits en ”samordnare”. Han har skrivit rapporter men det är ytterst oklart om någon läst dem. Ingen tycks ha tagit notis om hans varningar.
Däremot går det bra att upphetsat applådera utvecklingen. Som den moderata landshövdingen i Norrbotten som inför influgna investerare talade om ”Klondike 2.0” och nu kanske inser att hennes liknelse hade större relevans än hon trodde.
Klondike var epicentrum för en guldrusch i norra Kanada 1897. Omkring 100 000 personer gav sig av ut i ödemarken. Cirka 30 000 kom fram, varav hälften lyckades få tillstånd att prospektera och några hundra till slut hittade guld och blev rika. En rad ”boomtowns” etablerades där fattigdom, fylla och sjukdomar grasserade. Några år senare var de övergivna. Tusentals dog av våld, tyfus och svält.
Nu tycks det av allt att döma vara svårt att få lönsamhet i batterifabriker. Inte bara Northvolt i Skellefteå har problem. Planerna på en fabrik i Borlänge lades ned – där ska det nu möjligen bli en serverhall. I Mo i Rana i Norge står en färdig fabrik för fäfot sedan företaget insåg att villkoren var bättre i USA. I Finland gick det inte heller bra och i Mariestad har Volvo just skjutit sin satsning på framtiden. Bilbatterier är ingen bristvara i ett Europa där politikerna älskar diesel.
Det klimatvänliga stålet är troligen nästa bransch att krisa när marknadens intresse för premiumprodukter med signalvärde svalnar. Men även om det går bra så kommer det gå dåligt, helt enkelt eftersom de kommuner som ska bära dessa satsningar står ensamma med växtvärken.
Sen är det ju detta med hela den gröna omställningen. Att den är nödvändig råder det liksom inga som helst tvivel om. De flesta politiker lyssnar på forskningen och är bundna av internationella åtaganden som man säger sig vilja leva upp till. Det är i stället vägen till målet som blir politiserad. Vilka hänsyn som ska tas, och till vilka specialintressen. Här månar olika partier om olika grupper. Vänstern och de gröna tänker kanske mest på sina urbana väljare för vilka naturen har ett egenvärde medan socialdemokratin värnar jobben. Allt som kan få människor i arbete är bra.
På ytan ser denna historia ut att handla om krisande företag, men vad det i själva verket handlar om är politikens kris
Populisterna svajar i vinden, redo att fånga upp de folkliga uppror som kan ge dem en skjuts i nästa val. Och högern värnar företagen, så länge de skapar tillväxt. Den eventuella plan som den nuvarande regeringen har för klimatet handlar följaktligen mest om entreprenörskap. Det är företagen som ska rädda jorden undan överhettning. Inte av övertygelse, utan för att det är lönsamt.
Northvolt ser för tillfället inte ut att vara lönsamt.
På ytan ser denna historia ut att handla om krisande företag, men vad det i själva verket handlar om är politikens kris. Vill vi denna omställning eller ej? Vilka ska den gagna, vem ska offra vad? I vilken ordning ska allting ske, och vem ska betala?
Här hade man kollektivt kunnat skapa en annan berättelse om samhället, som Norrland trots allt är del av. Men vi tycks sitta fast i den gamla.
Läs andra texter av Po Tidholm
Läs mer:
Nordiskt batteribälte havererade
Riksdagspartier: Inga statliga pengar till Northvolt
Northvolts öde berör hela Europas ekonomi
