”Kan du hämta barnen på dagis? Jag har skjutit någon”.
Krutröken låg fortfarande i luften när polisen Hans Skjerven sjönk ned på en bänk på Kronans skola i Trollhättan, började tänka på det som var greppbart och skrev ett sms till sin dåvarande sambo.
Några minuter tidigare hade han och kollegan Eine-Marie Ögrim Bryntesson beordrat en svartklädd man med ansiktsmask att släppa sitt vapen. Ett skarpslipat svärd där spetsen var röd av blodet från tre personer som han hade dödat.
Men mannen gick rakt mot poliserna så de sköt varsitt skott, samtidigt. Ett träffade en ventilationstrumma i taket, det andra fick mannen att segna ner på knä. Några timmar senare avled han på sjukhus, Anton Lundin Pettersson, som blev 21 år gammal.
Den 22 oktober har det gått tio år. Än i dag vet poliserna inte vem av dem som avlossade det dödande skottet.
– Vi har valt att bära det tillsammans, säger Eine-Marie Ögrim Bryntesson.
Attentatet i Trollhättan är ovanligt, på flera sätt. Det var Sveriges första skolattack. Det är sällsynt att svensk polis skjuter ihjäl någon. Och det är unikt att det sker utan att någon ifrågasätter.
Hans Skjervens och Eine-Marie Ögrim Bryntessons agerande beskrivs som ett skolboksexempel vid PDV, pågående dödligt våld, då polisen ska försöka stoppa gärningsmannen innan han mördar fler. Även om det innebär att springa förbi skadade som kan vädja för sina liv.
Men själva har poliserna brottats med känslorna. Hans Skjerven har liknat det vid att bli en mördare i statens tjänst.
– Jag hade många existentiella tankar kring rätt och fel. Vi gjorde precis som vi hade lärt oss men det kommer med ett pris. Det är ett onaturligt agerande, nästan omänskligt på något vis.
När patrullen slet upp dörren till skolan låg elevassistenten Lavin Eskandar döende vid entrén. Lite längre bort låg den svårt skadade niondeklassaren Ahmed Hassan, som kippade efter andan.
– Något av det sista Ahmed såg var två poliser som tittade på honom och sedan klev över honom. Han fick inte den hjälp han trodde skulle komma. Hur har jag blivit den människan? säger Hans Skjerven.
Några år senare satt han i bilen med sin då åttaårige son och lyssnade på en radiodokumentär om skolattacken.
Efteråt satt de tysta en lång stund. Så kom det. ”Pappa, jag tycker det är rätt äckligt att du har dödat en annan människa”, sade sonen.
Vad svarade du?
– Att jag också tyckte det var äckligt. Men att det tyvärr inte fanns något val och att det är sådant man måste göra ibland för att skydda andra och inte riskera att skadas själv.
Den 4 februari i år gick Rikard Andersson, 35 år, in på Risbergska skolan i Örebro och sköt ihjäl tio personer. En ännu mer dödlig skolattack än den på Kronan.
Bara timmar efter dådet ringde en polis i Trollhättan som hade erfarenhet av krishantering sin kollega i Örebro för att berätta att flera poliser som hade deltagit vid insatsen på Kronans skola hade klappat igenom fullständigt efteråt:
”Fånga upp alla. Missa ingen”, löd hans uppmaning.
Reaktionerna kan komma senare, efter flera år.
Så var det i Trollhättan.
Hans Skjerven och Eine-Marie Ögrim Bryntesson började arbeta igen bara några dagar efter att de hade skjutit Anton Lundin Pettersson.
De tyckte att de togs om hand i det akuta skedet och länge trodde Eine-Marie Ögrim Bryntesson själv att hon mådde rätt bra.
– Folk frågade hur det var och jag svarade ”det är helt okej”. För det var helt okej, och för att man faller in i polisrollen.
Samtidigt låg tankarna och störde. Scener inifrån skolan spelades upp igen och igen.
– Jag visste inte varför.
Hon har ju jobbat länge som polis, är tränad för att klara extrema situationer och har mött mänsklig grymhet många gånger förr.
– Döden var inte främmande för mig. Men det här kröp under huden. Det ledde rakt in i privatlivet och påverkade hela familjen.
Eine-Marie Ögrim Bryntesson fick tvinga sig själv att lämna sin då sexårige son på hans skola, när hon helst av allt ville sitta kvar i tamburen och skydda honom.
Till slut orkade hon inte längre utan sade till sin chef att nu räcker det, ”jag måste få hjälp”.
Då hade det gått fyra år.
För Hans Skjerven pendlade känslolivet i början mellan att vara glad över att ha kommit hem från Kronans skola med livet i behåll, och att vara djupt sorgsen. För att med ens bli jättearg över alltihop.
Hans Skjervens vänstra öra tjöt av tinnitus från skottlossningen, samtidigt som han hade småbarn hemma. Han blev hyperalert och reagerade starkt på ljud och rörelser. Familjen upplevde honom frånkopplad. Avstängd.
Till slut ställde Hans Skjervens dåvarande sambo ett ultimatum, för att hon skulle stanna kvar.
– Då sökte jag vård, mest för att bevisa att det inte var något fel på mig, säger Hans Skjerven med ett snett leende.
Även då hade det gått fyra år.
Hans Skjerven kastades in i samma vårdsnurr som många av dem han möter i jobbet. Företagshälsovården hänvisade honom till vårdcentralen, som hänvisade till öppenpsykiatrin.
– Det är ju dit vi kör alla våra klienter, så jag satt där i väntrummet och hälsade på en kille som jag brukar haffa. Jag var på väg att backa ur flera gånger.
Till slut fick han remiss till en traumapsykolog och fick till sin förvåning veta att han hade PTSD, en diagnos han främst associerade med krigsfilmer där någon sitter och skakar i ett hörn med en kalasjnikov i famnen.
Behandlingen bestod av samtal kombinerat med EMDR. En psykoterapimetod som förenklat innebär att patienten återberättar sina minnen och arbetar med ögonrörelser.
– Jag sade med en gång att det där kommer inte funka, det är bara bullshit. Det är en väldigt märklig behandling där man sitter med ögonen som pingpongbollar och det var fruktansvärt jobbigt. Men väldigt nyttigt.
Den 4 februari i år satt Hans Skjerven på polisstationen i Trollhättan när nyheten om masskjutningen på Risbergska fick honom att kastas tillbaka i tiden.
– Örebro var inte samma sak, långt ifrån, men det var en attack på en skola.
Eine-Marie Ögrim Bryntesson, som jobbar som utredare, fick frågan om hon ville åka till Örebro och hjälpa till i utredningen som väntades bli mycket omfattande.
Hon tog en långpromenad.
– Ska jag åka eller ska jag inte åka? Hur kommer det påverka mitt välbefinnande?
Till slut landade hon i att hon kanske kunde bidra med något.
I Örebro mötte hon biträdande regionpolischef Niclas Hallgren som också hade arbetat vid skolattacken i Trollhättan.
– Han kunde tanka av mig. Vad är viktigt att tänka på? Hur blev det sedan? säger Eine-Marie Ögrim Bryntesson.
Både hon och Hans Skjerven beskriver att det behövs någon som följer upp även på lång sikt. Efter en kris blir man så upptagen av sina egna funderingar och av att försöka hantera situationen, att det är svårt att själv fatta beslut om att söka hjälp. Ovanpå det lever machostämpeln kvar inom poliskåren. Det är därför de nu vill berätta, för att avdramatisera och visa att det är okej att blotta sig.
– Det behöver inte vara en jättestor händelse som till slut får ens mentala ryggsäck att bli full, säger Hans Skjerven.
Efter masskjutningen i Örebro kom frågorna i massmedierna. Varför sköt poliserna inte tillbaka mot Rikard Andersson? Hur kunde skadade få vänta så länge på ambulans?
Det var stor skillnad, säger Hans Skjerven, mot hur han och Eine-Marie Ögrim Bryntesson bemöttes.
– Man ifrågasätter redan sig själv så det räcker.
Men det finns en instans som Hans Skjerven känner sig ifrågasatt av.
Brottsoffermyndigheten ansåg att han och Eine-Marie Ögrim Bryntesson inte hade utsatts för ett mordförsök eftersom Anton Lundin Pettersson hade lämnat efter sig ett brev som avslutades med en antydan om att han ville bli ihjälskjuten av polis, ett så kallat suicide by cop. Han skrev:
”Skulle jag överleva med hjälp av maskiner så dra ur sladden”.
– Det skulle alltså innebära att jag hade skjutit en människa som inte utgjorde något hot. Jag tog väldigt illa vid mig, säger Hans Skjerven.
Han ringde handläggaren på Brottsoffermyndigheten.
– Jag sade att jag önskade att hon hade stått i den där jävla trappan och mött den här människan som kom med ett svärd mot dig, och sedan påstå att han inte var ute efter att döda dig. Sedan lade jag på.
Tioårsdagen av skolattacken i Trollhättan närmar sig och Eine-Marie Ögrim Bryntesson beskriver hur det känns som att hennes hjärna är tidsinställd. Skolattentatet startade klockan 10.06.
– På förmiddagen tycker jag det är jättejobbigt och så ökar det fram till strax efter 10. Sedan släpper det. Så har det varit i alla år.
Hon och Hans Skjerven tänker på familjerna som förlorade Lavin Eskandar, 20, Ahmed Hassan, 15 och läraren Nazir Amso som blev 42 år. Och så funderar de även på hur Anton Lundin Petterssons familj har det. När en förhörsledare berättade för hans föräldrar vad han hade gjort, ställde mamman en fråga: ”Har jag rätt att sörja min son?”
Precis som i Örebro blev det ingen rättegång i Trollhättan, eftersom gärningsmannen var död. Kvar står de drabbade, ja en hel nation och undrar: varför?
Eine-Marie Ögrim Bryntesson tror att det aldrig går att besvara.
– Eftersom vi som är friska inte kan tänka oss in i detta. Det finns fortfarande ett stort varför även i Trollhättan.
