När Donald Trump klev in i den politiska manegen 2015 sjönk amerikanernas förtroende för nyhetsmedierna på några månader, till rekordlåga nivåer. I Gallups undersökningar syns tappet som ett tydligt stup. Det har annars vaggat sakta utför i decennier.
Efter att ha återhämtat sig nådde medietilltron ett nytt bottennapp tillbaka till 2016 års nivåer, under hösten 2023. Knappt en tredjedel av amerikanerna litar på medierna. Hacken är ingen slump:
– Jag tror att vi har underskattat betydelsen av hur mycket politiker och opinionsbildare i samhället har släppt sina hämningar. Ingenting är så betydelsefullt som elitens retorik, säger Brendan Nyhan, professor i statsvetenskap vid Dartmouth College i New Hampshire, USA.
Han besöker Stockholm i samband med en konferens om kunskapsmotstånd på Stockholms universitet i november.
Trump häcklade tidigt medierna, trummade på sina kampanjmöten i gång publiken att bua ut journalisterna på plats och hotade med att skärpa förtalslagstiftningen. Nu, nio år senare, när Trump gjort comeback, förvarnar han om att han kommer att hämnas på sina fiender – och bland dem ingår (mer eller mindre uttalat) både enskilda journalister och redaktioner.
USA är inte unikt: forskningen visar att politiska ledares signaler är avgörande för allmänhetens förtroende för medierna. Det syns tydligt också i Sverige, framhåller Fredrik Stiernstedt, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola, under ett halvdagsseminarium på Kulturhuset, med en rad forskare.
– Här börjar tilliten till nyhetsmedierna falla 2014. Det är samma år som Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen.
SD:s mediekritik har haft effekt framför allt på väljare på högerkanten, menar han, och pekar på att de har påtagligt lägre förtroende för nyhetsmedierna än andra partiers väljare. Trenden är densamma i många länder, i USA anser endast 11 procent av republikanska väljare att medierna är pålitliga.
Men utbredd misstro handlar inte enbart om retorik.
– Uppfattningen om nyhetsmedier hänger ihop med så kallad systemtillit. Om befolkningen har högt förtroende för samhällets institutioner och för sina politiker, har de i allmänhet förtroende även för medierna, säger Fredrik Stiernstedt.
I Sverige är tillitsnivåerna relativt höga, långt över motsvarande nivåer i Frankrike och Grekland, men under de i Finland och Norge.
I boken ”Democracy erodes from the top”, om högerpopulismen i Europa, beskriver den amerikanske statsvetaren Larry Bartels hur attitydförändringar i ett samhälle i allt väsentligt får sin näring och inspiration från eliten och ledarna – inte tvärtom.
Det senaste decenniets polariserade politiska klimat och det förändrade medielandskapet har satt frågor om desinformation, medieuppfattning och demokrati under lupp, och som forskningsområde är detta ett snabbt växande fält. Brendan Nyhan har under lång tid följt amerikaners exponering för konspirationsteorier och studerat vad som påverkar människors mottaglighet för desinformation.
Han betonar att den grupp som befinner sig i en isolerad bubbla av rent hittepå är liten. I samband med presidentvalen 2016 och 2020 (årets val har forskarna inte hunnit analysera än) fick en majoritet väljare på båda politiska sidor sin information från ett flertal källor. Vilka av dem man tror på är emellertid en annan fråga.
Och det finns flera skäl till att man tror på felaktiga uppgifter, eller envist håller fast vid falska fakta. Kunskapsresistens, eller kunskapsmotstånd, studeras bland annat i ett flerårigt projekt vid Stockholms universitet, som leds av bland andra Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi och författare. En människas motvilja att ta till sig fakta – eller ändra sig när hon överbevisas – beror ofta på att en övertygelse har blivit värdefull för henne av något skäl, till exempel en vilja att tillhöra en viss grupp eller gemenskap. Ofta har sådana övertygelser politisk betydelse.
Om en specifik uppfattning – som att vaccin är farligt eller att klimatförändringar inte finns – får fäste och blir viktig, kanske rent av identitetsbärande, för en grupp kommer medlemmarna att försvara vaccinskepsisen även om den strider mot vetenskaplig evidens.
– Det här kan leda till att man börjar leta efter skäl att avvisa vad forskarna säger. Och om även politiker säger att forskare driver en egen politisk agenda – då blir det kladdigt. Då har faktafrågorna plötsligt fått politisk färg, trots att fakta inte har med politik att göra, utan enbart ska ligga till grund för politiska beslut, säger Åsa Wikforss under seminariet.
En grupp som enas i en känslomässigt förankrad övertygelse stärker inte sällan känslan av gemenskap i uppfattningen att de har sett något omvärlden är blind för, som att nyhetsmedierna är i maskopi med det politiska etablissemanget.
För en politiker kan växande mediemisstro ha flera fördelar, menar Stiernstedt, som att det i förlängningen är lättare att få allmänhetens stöd för att minska resurserna till public service, eller att öka intresset för egna, alternativa mediekanaler.
Att känna till hur mekanismerna bakom konspirationsteorier och kunskapssyn fungerar är inte fel, men både amerikanska och svenska forskare poängterar att kurser i källkritik inte är någon enkel lösning. De kan till och med vara kontraproduktiva, om de leder till att alla källor ifrågasätts och att alla uppgifter relativiseras. Som om sanning inte fanns.
De sociala medieplattformarnas varningar för tvivelaktigt material kan hjälpa på marginalen, men det enda som tycks ha reell påverkan på misstron mot medierna är de ledande politikernas uttryckssätt, säger Fredrik Stiernstedt:
– Om den politiska eliten slutade sprida antimediepopulistiska budskap, skulle det vara ett botemedel. Vi vet med säkerhet att det skulle fungera – men det kommer inte att hända. Mediemisstron är till stor del politiskt motiverad, och jag är rätt säker på att vi får lära oss att leva med det här.
