Lyrik
Pooneh Rohi
”Genljud”
Pamflett förlag, 397 sidor
Efter två romaner och en novell gör författaren och lingvisten Pooneh Rohi diktdebut. 400 sidor tjocka ”Genljud” beskrivs som en bok om arvsled, ljud i exil och ett modersmål som förtvinar.
Och även om Rohi skiftat genre är vördnaden med vilken orden behandlas bekant. Hon tangerar inte den klaustrofobiska skräckkänsla som präglade senaste (och hyllade) ”Hölje” från 2021, men den lite distanserade, språkliga exaktheten känns igen. Liksom smärtpunkterna, i förvirringen över att bli någon annan.
Liksom ”Hölje” kretsar också ”Genljud” kring moderskapet. Hos diktjaget bor det inte bara granne med exilen, utan flyter samman med det. En gemensam föränderlighet, att lämna sin kropp och i någon mån börja om på nytt, som Pooneh Rohi är mycket skicklig på att fånga. De goda exemplen är flera, men kräver tålamod.
Stenen, gruset och berget fyller en viktig funktion. Diktjaget intalar sig att ”tiden slipar allt till en slät grå yta” och ”liksom stenhällarna accepterar jag kroppens minnesristningar”. Rohi skriver: ”jag har väntat på stenarna / på deras kroppar / deras lukt / deras leenden” och här finns en måhända ofrivillig men likväl påtaglig pendang till Heidenstams längtan efter stenarna där barn han lekt.
Vidare får föräldraskapets ojämlika grundvillkor sin beskärda del: ”en dag / ska du blicka ut över / stenarna som jag gav / jag vet: / du kommer aldrig att förlåta mig”.
”Genljud” är en öppen bok. Författaren förhåller sig mer eller mindre flyktigt till tematiken. Det finns till exempel många olika sätt att, bortom sin kontext, läsa och tolka en rasande vacker dikt som följande: ”alla mina sånger / är om dig / trots att vi / inte delar några ord”.
Bokens struktur bidrar till att just den typen av öppenhet skapas. ”Genljud” är en mindre tegelsten, men sparsmakad inuti. Konsekvent lämnar Rohi vänstersidorna blanka. Högersidorna består av max fyra-fem rader.
Jag kan undra om inte Rohi hade tjänat på att komprimera ytterligare. Kanske är greppet starkt i teorin, men dessvärre blir läsupplevelsen något statisk. Även om det är skickligt utfört med hög pretention gör omfattningen att man kunnat önska sig större variation.
På sina håll är det direkt tråkigt. Kroppsligheten och det direkt djuriska är emellanåt starkt, men framstår ibland som blott poetiskt krumbuktande (”jag inser: / i mig / klyver bruset / moderstungan itu”).
Det hade kunnat mildras om författaren något oftare bröt av mot invant mönster, som i följande strof:” du har aldrig bett om att bli reproducerad / jag vet jag vet jag vet”.
Med det sagt är ”Genljud” en samtidigt välarbetad och behärskad bok, som onekligen kräver läsarens uppmärksamhet. Och det kan verkligen bränna till. Följande strof är bland de finaste beskrivningar av språkförbistring jag har läst:
här räknar min mun
benämningar
mäter positioner
för hinder
Så ja, det är fullt rimligt att hysa stora förhoppningar för Pooneh Rohis framtid som poet. Även om hon likt stenhällar får slipas med tiden.
Läs fler texter av Gabriel Zetterström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
