Präktig flickbokshjälte möter monstret i de färöiska djupen

Det börjar ju bra. Kloakerna svämmar över i staden. Råttor dyker plötsligt upp på gatorna och oförklarliga jordskalv drabbar den färöiska huvudstaden Tórshavn. Ett enormt, hungrigt odjur gömmer sig djupt under stadens gator. 13-åriga Asta är ensam och mobbad, med en kokande ilska inombords. En person med ett stort inre mörker möter alltså en dag det yttre mörkret i form av ett instängt ormmonster. Debutanten Silja Aldudóttir bäddar verkligen för en spännande läsfest.

Men farten och spänningen avtar ganska snart. Helt i onödan, kan man tycka med det upplägget. Asta är en intressant tjej som i brist på vänner har skapat sin egen plats, en trädkoja, gömd i stadens park. Kojan är hennes hemlighet. Men en dag möter hon Lóa, en jämnårig flicka som hänger i parken i stället för att vara på scouterna. Vänskap uppstår, kanske även något mer.

Skildringen av flickornas spirande relation är väldigt bra. Särskilt när Lóa tar med en ny tjej till Astas hemliga koja utan att fråga. Denna ångestfulla situation blir katalysatorn för Astas senare möte med monstret i kloakerna. Och härifrån borde ju storyn verkligen ta fart, men i stället blir det tvärtom. Asta, som av en slump upptäcker det gigantiska ormmonstret, blir nu inte, som man kanske skulle tro, livrädd. Hon förvandlas till en präktig och orädd flickbokshjälte som bara vill in genom järngallret, under vattenytan och ta kontakt med monstret med långa vassa tänder ”som svärd”.

Odjuret som man aldrig riktigt får reda på vad det egentligen är, hinner inte bli skrämmande för läsaren, för väldigt snart har Asta och jätteormen byggt en nära relation. Han blir som ett gigantiskt husdjur som spinner när hon gosar med den (där nere i kloakmörkret). Och hon kallar honom ”Lillen”. Spänningen i boken är som bortblåst trots illustratörens tappra försök att gjuta liv i monstret. Nu handlar i stället allt om att rädda odjuret – man har planerat att spränga fram den gamla ån som legat dold under gatunätet. Ska ungdomarna hinna?

Det känns som om Silja Aldudóttir inte riktigt har kunnat bestämma sig för vilket eller vilka spår hon ska följa. Och resultatet blir lite därefter, splittrat och ibland ganska tafatt. Potentiellt intressanta konflikter i Astas liv, mellan skolkompisar, nya och gamla vänner tar inte fart. Och monstret, som kunde ha varit en drake eller självaste Midgårdsormen, förminskas till ett (visserligen enormt) skadat husdjur som bara Asta förstår och kan rädda. Lillen alltså. Boken hade verkligen förtjänat en skarpare redaktörsinsats.

Läs fler texter av Steven Ekholm och mer om ungdomsböcker i DN Kultur.