Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Vår tid må vara minst lika kroppsfixerad som när ”Rovdjuret” (1987) släpptes, men nog har det hunnit hända en del hänt sedan Reagan-erans ideologiskt steroidpumpade ideal. Hur fräschar man till en sådan franchise utan att larva till det med repetitiv kultfilmskitsch?
”Predator: Badlands” spårar rötter som sträcker sig betydligt längre bakåt än åttiotalet. Likt i föregångaren ”Prey” (2022), där en comanchekrigerska ställs mot rovdjuret, försöker Dan Trachtenberg renodla och skala ner actionrafflet till en arkaisk överlevnadssaga. En frisk fläkt i ett slöskrollande skärmsamhälle. En gång fick världskrigsparanoia publiken att finna hjältar i västerngenrens mytologiska flora – kanske är filmprojektorn nu redo att kontra strömmade algoritmnöjen med nyversioner av jägar- och samlarsamhällen?
”Predator: Badlands” talar direkt till reptilhjärnan med en inledande näringskedja i miniatyr. Ett rymdkryp äts av ett större som sedan dödas av den luftfarkost med vilken det utomjordiska, humanoida rovdjuret Dek (Dimitrius Schuster-Koloamatangi) färdas mot en duell mot sin storebror.
Striden är hård men i grunden vänskapligt menad träning. Det räcker inte för att imponera på deras blodtörstiga klanledarpappa, så pass missnöjd att den större tvingas offra sig för att skydda sin lillebror. För att visa sitt värde och kunna föräras sitt kamouflage – det som bidrar med stor spänning i de tidigare ”Predator”-filmerna – överger Dek sin hemplanet för att jaga jakttrofé på en av galaxens farligaste platser.
Perspektivet är uppfriskande, då filmmonstret som annars agerar antagonist nu i stället blivit huvudperson. Oväntade vänskaper kommer i form av Elle Fannings pratglada, halvtrasiga android – tillverkad av Weyland-Yutani, megaskurkbolaget från ”Alien”-universumet – och ett litet apmonster (tips: läs min kritikerkollega Wanda Bendjellouls genomgång av gulliga sidekicks). Den engelsktalande androidens översättningsfunktioner gör det också möjligt för Dek att språka på sitt utomjordiska modersmål (skapat av lingvisten Britton Watkins).
Rappkäftad dialog i all ära, men ”Predator: Badlands” lever inte på fyndiga oneliners. Fokus ligger som väntat på strider, där det sömlöst växlas mellan hård och fysisk koreografi och digitala effekter. Emellanåt blir det så stridsbaserat att jag som trogen tv-spelare väntar på att varje dödsstöt ska följas av erfarenhetspoäng.
Där ”Alien”-serien tar till alla möjliga knep för att fördjupa mytologin väljer Dan Trachtenberg att utforska ”Rovdjuret”-universumet genom tydliga, avskärmade nedstick. Betydligt mer rakt på sak än den ambitiösa skaparberättelse som Ridley Scott introducerade i ”Prometheus” (2012).
Greppet är intressant i all sin enkelhet, men får också ”Predator: Badlands” att kännas mer som ett sidoäventyr, en parentetisk spinoff. Mer passande för en antologi (likt Trachtenberg animerade ”Predator: Killer of killers”, tillgänglig på Disney+) än som självständig storduksupplevelse.
Det är lätt att respektera Dan Trachtenbergs kreativa ingång, men om det blir ett nästa besök till ”Predator”-universumet hoppas jag att resan sker via tv-spelens interaktiva berättande.
Se mer. Det förlängda ”Predator”-universumets höjdpunkter: ”Alien” (1979), ”Prey” (2022), ”Alien: Earth” (2025).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN.
