Från taket ovanför Moderna museets restaurang leder två spiralformade rutschkanor ner mot marken. Besökare tar sig upp via en spiraltrappa, och alla som är tillräckligt långa och inte väger för mycket får åka. Färden tar omkring tio till femton sekunder, och genom glaspartierna kan man blicka ut över Stockholm.
– Man kastar sig ner och ser ett fantastiskt sceneri. Det skapar rädsla, men också mycket glädje. Ingenting mittemellan, där vi vanligtvis befinner oss. De två starka känslorna skapar något väldigt unikt tillsammans, säger konstnären Carsten Höller.
Det nya konstverket, ”Stockholm slides”, invigs den fjärde oktober.
Höller är internationellt känd för sina interaktiva konstverk, bland annat rutschkanor i London och Zagreb. Han menar att rutschkanor, utöver en konstnärlig och lekfull dimension, också har en praktisk funktion som ofta förbises.
– Det går snabbt, är väldigt säkert och kostar ingen energi. Det är märkligt att vi inte tänker på rutschkanor när vi bygger hus. Man tänker bara på trappor, hissar och rulltrappor, men inte på rutschkanor.
De två kanorna går åt olika håll – en medsols och en motsols. Det är ett medvetet konstnärligt val som anknyter till karusellernas tradition: i Europa snurrar de flesta karuseller motsols, i USA medsols.
– Jag funderar på om det skapas fundamentala skillnader redan i barndomen beroende på vilken typ av karuseller man åker.
Idén är sprungen ur molekylär teori: två molekyler som är identiska men spegelvända kan reagera helt olika i en kemisk reaktion.
– Det fascinerar mig, för man förväntar sig inte att det ska vara så.
Han vill också utmana föreställningen att rutschkanor enbart är till för barn.
– Många vuxna kan tycka att det är löjligt att åka rutschkana, men om man tänker på saken är det inte löjligt alls. Motsatsen faktiskt.
Konstverket har bygglov i fem år. Kostnaden landar på 11 miljoner kronor och har finansierats genom donationer.
För Carsten Höller är det inte bara själva åkturen som är viktig.
– Folk tror att man måste åka ner, men det här är minst lika mycket en skulptur att betrakta. Det är en metallskulptur med människor inuti.
Han ser sina verk som upplevelser snarare än traditionella konstobjekt.
– Jag vet inte om jag ser så mycket framtid i den representativa konsten som bara säljs vidare. Jag tycker mer om konst som en upplevelse man kan kontemplera över. Inte själva konstobjektet, utan sin egen upplevelse.
Om två personer åker samtidigt kan de i en kort millisekund se varandra där banorna korsas. Upplevelsen blir extra stark när den delas med andra, menar han.
– Det kan bli socialt, även om du inte känner de andra som är där.
Läs mer:
Brutala begränsningar i jakt på råvarans innersta väsen
