Disco
Primal Scream
”Come ahead”
(BMG)
Vad är Primal Scream år 2025? Är det ens ett band längre?
De senaste tio åren har tre tidigare medlemmar och producenten Andrew Weatherall, arkitekten bakom bandets klassiker ”Screamadelica”, lämnat jordelivet. Samtidigt har Primal Scream slutat att vara den brittiska indiepoppens elefantkyrkogård, som det var när såväl Stone Roses basist Gary ”Mani” Mounfield och My Bloody Valentines oväsensvisionär Kevin Shields var något slags hedersmedlemmar.
”Come ahead” är bandets elfte fullängdare, men kanske bäst beskrivs som ett personligt soloalbum från sångaren Bobby Gillespie. Omslaget på ”Come ahead” pryds av en bild på Gillespies pappa, fackkämpen Bob, och efter den tre år gamla självbiografin ”Tenement kid” genomsyrar Gillespies socialistiska perspektiv hela ”Come ahead”. Det är hans tankar om vart världen är på väg – helt åt helvete, väldigt snabbt – som är grunden skivan vilar på.
Det är inget fel på, eller svårt att identifiera sig med, det flammande engagemanget, men samtidigt ekar orden om ”bourgeoisie bastards” och ”there’s no trickle down” lite tomt efter utsagor om att Gillespie ska ha behandlat ett par avlidna medlemmarna milt sagt osolidariskt, i form av uteblivna turnéintäkter och royalites. Som textförfattare har Gillespie också en del att bevisa: Han hade definitivt kunnat rensa bland klyschorna.
Det är egentligen heller inget fel på den musikaliska ambitionen. Med David Holmes som logiskt producentval vill Gillespie ofta göra ett slags discobänksrealism, där världspolitikens beskhet och motrörelsens hårda kampvilja balanseras upp av mjuka Phillydiscons stråkar och hoppingivande gospelkörer. Andrew Innes, den enda andra kvarvarande medlemmen i Primal Scream med något slags agens och mandat, dyker dessutom upp här och där, men inte tillräckligt ofta, med svidande vackra gitarrslingor.
Tanken att den bördigaste jorden för att så revolutionens frö finns på dansgolvet är fin. Den är ofta det. Men då krävs också större skärpa i såväl formuleringar som låtskrivande.
Bästa spår: ”False flags”
Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik
