”Lille Rulle” kallades han, Dagens Nyheters grundare Rudolf Wall. Glädjen över premiärnumret den 23 december 1864 kunde inte dölja att framtiden oviss ut, både för den 38-årige Wall och hans nya tidning.
Redaktionen – tre personer – hyrde några rum i ett rivningshotat hyreshus på Riddarholmen. Wall hade visserligen lång erfarenhet av tidningsbranschen. Redan som trettonåring började han som springpojke på Aftonbladet. Men några framgångar hade han inte skördat.
Friskytten, den satirtidning som Wall chefade över i tio år, var ökänd för sin dåliga ekonomi. När tidningen slutligen lades ner 1857 försökte Wall etablera sig som brännvinsmagnat. Det slutade i konkurs.
Men trots skakiga förutsättningar var Rudolf Wall optimist. Han räknade med att papperspriset skulle sjunka tack vare nya metoder att göra pappersmassa. Och den ökade läskunnigheten och urbaniseringen innebar nya läsargrupper, menade han.
Dessutom var Rudolf Wall besatt av nyheter. Och han såg till att DN-läsarna verkligen fick senaste nytt.
All post med järnvägen från södra och västra Sverige till Stockholm samlades på tågstationen i Liljeholmen. Postsäckarna låg där över natten och delades ut först dagen därpå.
Wall ordnade ett bud från Dagens Nyheter som hämtade posten redan samma kväll. Det gav nyheter till morgondagens tidning och ett försprång för DN gentemot konkurrenterna.
Läsarna gillade den nya tidningen. Upplagemålet överskreds snabbt. Redaktionen kunde flytta till nya lokaler i Gamla stan med eget tryckeri. År 1889, när DN firade 25-årsjubileum med en jättefest på Grand Hotel, var tidningen störst i Stockholm.
Men då hade Rudolf Wall dragit sig tillbaka. År 1888 sålde han sin aktiemajoritet till tryckeridisponenten Fredrik Vult von Steijern som också var musikrecensent i DN.
Oktoberrevolutionen i Ryssland var den riktigt stora nyheten under 1917. De kommunistiska bolsjevikerna, under ledning av Vladimir Lenin, tog över det ryska jätteriket. Nu skulle proletariatets diktatur råda.
Vad det innebar i praktiken var svårgreppbart. Västjournalister var portade. Det födde en idé hos DN-journalisten Tora Garm: varför inte försöka ta sig in i revolutionens Ryssland smygvägen?
Hon tog reda på att soldater ur svenska Frälsningsarmén kunde få tillträde till Petrograd (nuvarande Sankt Petersburg). Sagt och gjort, Tora Garm maskerade sig till frälsningssoldat.
Den 28-åriga Tora Garm kom från Vänersborg och var lärare i grunden. Via frilansjobb och vikariat hade hon skaffat sig fast anställning som allmänreporter – en av mycket få kvinnor på DN-redaktionen.
Under signaturen Mystique rapporterar Tora Garm från ett vintrigt kaotiskt Petrograd. Det är ögonvittnesskildringar från gatan: människor hänger i klasar utanför spårvagnarna och borgerskapet försöker sälja sina pälsar och antikviteter för att kunna lämna Ryssland. I bolsjevikernas högkvarter Smolnyj jagar hon ikapp en orakad utvakad Lenin och får några citat.
Den svenske dåvarande kommunistledaren Zäta Höglund blir harmsen över att Tora Garm nämner att han bor på ett av Petrograds finaste hotell. Hon får även kritik från Rysslandskännare som hävdar att reportagen brister i analys.
Men ingen kan ju ta ifrån Tora Garm att hon var på plats. Och hon haffade Lenin.
Trots den uppmärksammade reportageresan till Ryssland blev Tora Garms tid på DN kort. Hon gick vidare till Vecko-Journalen och senare Stockholms Dagblad där hon bland annat rapporterade från frihetskriget i Estland 1919-1920.
Om Tora Garm banade väg för kvinnliga utrikesreportrar på Dagens Nyheter så kom Barbro Alving efter och anlade en autostrada.
Hon började på DN som 25-åring. Det var 1934 och kristider, men tidningen sjöd av kreativitet och förändringsvilja. Den tidigare officiösa tonen i artiklarna hade ersatts av ett personligt tilltal. Stor möda lades också på att få layouten varierad och slagkraftig.
Barbro Alving, signaturen Bang, passade perfekt i den nya tidsandan. Sommaren 1936 fick hon förtroendet att rapportera från de olympiska spelen i Berlin.
Bang var inte intresserad av tiondelar eller målskyttar. Med närvaro, krass humor och ironi beskrev hon i stället de propagandakulisser som de styrande nazisterna i arrangörslandet Tyskland byggt upp.
Reportagen från Berlin-OS blev Barbro Alvings genombrott. Bang blev en celebritet, känd långt utanför DN:s läsekrets. Hon åkte på eget bevåg, men skrev för Dagens Nyheter, till spanska inbördeskriget 1936-37. Under andra världskriget rapporterade hon från fronterna i Finland.
Senare gjorde Barbro Alving uppmärksammade reportage från Hiroshima efter atombomben, från Indien inför självständigheten och från revolten i Ungern 1956.
Bang var inte rädd att själv figurera i texterna. Hennes privatliv öppnades för läsarna. Och hon levde okonventionellt enligt dåtidens normer: dottern Ruffas pappa var gift på annat håll och Bang var sambo med en kvinna.
Barbro Alving var övertygad pacifist och engagerade sig på 1950-talet i kampen mot atomvapen. När Bang 1956 inkallades till en övning med civilförsvaret vägrade hon och dömdes till en månads fängelse på Långholmen. Fängelsevistelsen ledde till en lång artikelserie i Dagens Nyheter.
Barbro Alving lämnade DN 1958 och gick över till Vecko-Journalen. Avhoppet från DN skedde i protest mot att DN på ledarplats tog parti för en svensk atombomb.
Tiden efter andra världskriget blev framgångsrik på många plan för Dagens Nyheter. Upplagan steg med över 10 000 exemplar årligen och annonsintäkterna strömmade in, dessutom utvecklades DN till den självklara platsen för kulturdebatt och det politiska samtalet i Sverige.
Att DN fick den rollen berodde till stor del på en person: Herbert Tingsten. Han var professor i statsvetenskap och hade under kriget gjort sig känd som oförfärad antinazist. När han som 50-åring tillträdde som chefredaktör för DN år 1946 skärpte han tidningens profil i samhällsdebatten.
En av efterkrigstidens mest brännande frågor handlade om ifall Sverige skulle välja sida mellan de båda kärnvapenmakterna USA och Sovjetunionen. Den socialdemokratiska regeringen drev en neutralitetspolitik. Men på Dagens Nyheters ledarsida förespråkade Herbert Tingsten att Sverige borde skaffa kärnvapen och ansluta sig till Nato.
Det var därför Barbro Alving lämnade DN i protest.
Tingstens hjärtefrågor lät sig dock inte begränsas av någon partipolitisk fålla. Han ville avskaffa kungamakten i Sverige och införa republik, han var stor Israel- och USA-vän och samtidigt starkt fördömande mot rasåtskillnadspolitiken i Sydafrika.
När det i slutet av 1950-talet drog ihop sig till folkomröstning om hur pensionssystemet i Sverige skulle utformas stödde Herbert Tingsten den socialdemokratiska linjen – en allmän obligatorisk tjänstepension finansierad av arbetsgivaravgifter (ATP).
Därmed hamnade han på tvärs med kollegerna på ledarsidan, Dagens Nyheters ägare Bonniers samt Folkpartiet, det riksdagsparti som stod närmast DN:s liberala hållning.
Konflikten kring pensionsreformen bidrog till att Herbert Tingsten avgick som chefredaktör för DN på nyåret 1959. Han fick inte mindre än tre efterträdare: Sten Hedman som kallades administrativ chefredaktör och stod som ansvarig utgivare, Sven-Erik Larsson som tog över ledarredaktionen samt Olof Lagercrantz som främst höll i kulturmaterialet.
Jan Olof Olsson, signaturen Jolo, var journalist på Dagens Nyheter från 1945 till 1974. Han stod aldrig på barrikaderna, han var aldrig korrespondent och han beskrev lika gärna Luntmakargatan som Broadway. Inte desto mindre blev Jolo en av DN-historiens mest lästa och omhuldade skribenter. Många av hans texter inspirerar än i dag.
Vad var det då som gjorde Jolo så omtyckt? Många pekar på det direkta tilltalet, den lågmälda tonen och återgivandet av någon till synes obetydlig detalj – doften av sommarvarm regnvåt asfalt, en snitsigt knuten halsduk på ståplatsläktaren, en flottig veckotidning på ett kafébord.
Jolo var 54 år när han dog av en plötslig hjärtinfarkt. Han hade just lämnat ifrån sig en intervju med den socialistiske agitatorn Anton Nilson som år 1908 sprängde en båt som huserade brittiska strejkbrytare i hamnen i Malmö. Texten publicerades några dagar efter Jolos död.
Dagens Nyheters 160-årsdag sammanfaller med ett fenomen som grundaren Rudolf Wall inte kunde förutse: den snabba utvecklingen inom artificiell intelligens (AI) och hur AI-genererat innehåll kommer att påverka artiklarnas utseende och innehåll.
Kanske kan Jolos stilistik inspirera nutida journalister att åstadkomma tidningstexter som skiljer ut sig från AI-materialet: artiklar som är varierade, lyhörda och speglar ett kollektivt medvetande.
Som det här klarsynta och vemodiga självporträttet som dyker upp i ett kåseri från 1969. Jolo beskriver en resa med färjan mellan Helsingborg och Helsingör:
”Jag hade förmånen, eller olyckan – vilket man vill – att se ut som något hundratusental andra svenskar: lite stora, förtroendeingivande, med hämningar och prestigeängslan väl inkapslade bakom orörliga ansiktsuttryck”
Läs mer:
Dagens Nyheter 23 december 1864 – så här såg den första tidningen ut
Rudolf Walls programförklaring från första numret av DN 23 december 1864
Barbro ”Bang” Alvings klassiska reportage från OS-invigningen i Berlin 1936
Peter Wolodarski om framtiden: ”Hotet mot pressfrihet den viktigaste frågan”
