Är det inte för sent för ”1984”? I fjol när George Orwells totalitära framtidsscenario firade 40 (alltså årtalet i titeln, romanen publicerades 1949) diskuterades det huruvida dystopin är daterad.
Tematiken har knappast blivit inaktuell, men storebrorssamhället är väl redan här, även om det fått en annan karaktär. ”1984”-kritiken har också blivit utnött allmängods – alla från Promoe till din mamma har problematiserat övervakning. Och när en antidemokratisk influerare som Elon Musk, tillika världens rikaste man, själv refererar till Orwell är det svårt att avgöra om satiren är död eller om man ska begrava den dystopiska litteraturen som sådan.
En ljuskägla faller över scenen när dörren öppnas på glänt till Winstons lägenhet, medan det flimrar effektfullt som myrornas krig när propagandan ljuder i hörlurarna
Kulturhuset Stadsteaterns klassikertolkning, dramatiserad av Gustav Tegby, tar dock ett självsäkert kliv in i det stora mörkret. Publiken får bära hörlurar genom nästan hela föreställningen för att hänga med när statstjänstemannen Winston Smith (Pekka Strang) viskar fram anteckningarna i sin förbjudna dagbok. Han arbetar vid Sanningsministeriet med att skriva om arkivdokument, för att anpassa historien till det enda partiets senaste version, men odlar ett inre motstånd mot tankekontrollen. Mot dubbeltänket som påbjuder att krig är fred och att frihet är slaveri.
Mörkläggning pågår men allt är inte svart på stora scenen. ”1984” liknar mer ett interaktivt hörspel som är extra allt – det räcker inte att blunda och luta sig tillbaka. En ljuskägla faller över scenen när dörren öppnas på glänt till Winstons lägenhet, medan det flimrar effektfullt som myrornas krig när propagandan ljuder i hörlurarna.
Greppet förstärker klaustrofobin när Winston ängsligt iakttar omgivningen, och aldrig vet vem han kan lita på. I början av föreställningen är scenen flankerad av Matilda Ragnerstam och Lennart Jähkel, som sitter vid varsitt skrivbord och väser instruktioner i hans öra. Senare spelar de kärleksintresset Julia respektive partitoppen O’Brien, som Winston hoppas ska vara hans allierade i motståndsrörelsen.
Sara Cronberg regisserar en relativt rättfram återgivning av romanberättelsen, som samtidigt är inbjudande och övertygande experimentell. När O’Brien (Lennart Jähkel) vid ett massmöte kommenderar publiken att ställa sig upp lyder den typ mangrant (ja, jag också). Det är inget billigt knep för att skamma vår disciplin, utan används hastigt för att etablera en oskön osäkerhet. Och inte heller när Winston och Julia söker sig till en skogsglänta, som långsamt framträder på jätteskärmen bakom skådespelarna, kan bilden undgå att glitcha.
Det uppstår en mättnadskänsla av tårta på tårta när föreställningen ganska mödosamt går i mål
Det finns dock en konceptuell och dramaturgisk utmaning med ”1984” som till slut blir ett problem på Kulturhuset Stadsteatern, eftersom ”poängen” har gått fram redan innan ridån gick upp. Det uppstår en mättnadskänsla av tårta på tårta när föreställningen ganska mödosamt går i mål.
Men inledningsvis finns det mycket som skärper sinnena i ”1984”. Teleskärmarna – som på samma gång samlar in och sprider information – förebådar ju dagens mindre uttalat tvångsmässiga uppkoppling. Romanavdelningen som Julia arbetar på genererar nöjeslitteratur, ungefär som AI.
Är techfeodalism frihet? Är Trumps deal med Putin fred? På Kulturhuset Stadsteatern får publiken själv fundera över dagsaktuella paralleller. Och även om Orwells vision ofta blir storbroderligt behandlad går det inte att tänka sig samtiden utan den i öronen.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Jacob Lundström.
