Publikfriande solrosutställning tunn som sockervadd

Kan solrosen göra en utställning? Ute i sommargrönskan på Värmdö spänner Artipelag en lättsam konsthistorisk båge enbart genom bilder av solrosor. Målade, skulpterade, fotograferade. Ett hundratal verk av ett trettiotal konstnärer visas, många välbekanta namn alltifrån Carl Larsson och Hilding Linnqvist till Lena Cronqvist och Anselm Kiefer.

”I follow the sun. Solrosor i konsten 1889-2024” kramar visserligen ur motivet så gott det går med huvudsakligen intresseväckande konst, men utställningsidén framstår ändå som rätt udda och enkelspårig. Upprepningen av ett så romantiserat motiv gör dessutom övermättnaden överhängande. Men vad berättar egentligen blommorna i bilderna?

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

Väggtexter förklarar att solrosen i de äldre verken symboliserar kristen tro och trohet inom familjen, som i Carl Larssons ”17 år”, med porträttet av dottern Suzanne på förstukvisten. Medan blomman som Andy Warhol håller i handen i ett foto av Steve Wood ges queera betydelser i katalogen.

Utställningens yngre konstnärer har annars helt enkelt fascinerats av solrosens uttrycksfulla färg och form. Här utgör Anna Bjergers inkännande studier av solrosens huvud och stjälk i tusch och olja utsökta exempel. Den flödiga färgen tycks fortfarande fuktig.

Tal R renodlar kronbladen runt sina solroskroppar till lysande mönsterbårder. I hans väldiga stilleben avtecknar sig kransarna elegant mot de dunkelt färgmättade bakgrunderna. Medan Klara Kristalovas ensamma människoblomma i brons helt har sugit upp mörkret. Båda bär ekon av folkkonstens okonstlade uttryck. Och av stark inlevelse, närmast en identifikation med växten. Här spårar jag ett underliggande tema som för mig blir utställningens behållning.

Bild 1 av 3

Bild 2 av 3

Bild 3 av 3

Som i Emil Noldes målning där en naken kvinna ligger och betraktar en solros, som vore den hennes like. Och Gerry Johansson fotograferar förtorkade solrosor så att de framstår förmänskligade, mot ett landskap i vinterskrud. Grafiska strån, avbildade på ålderns höst. Medan den finska fotografen Elina Brotherus står mitt i solrosåkern. Leker väl att hon själv är en blomma, men den gula plastpåsen som hon har nerdragen över huvudet skänker fotografiet en oroande dubbeltydighet.

Förgängligheten slår ut i full blom i Clara Gesang-Gottowts svit av skimrande målningar. Särskilt där hon gnidit runt med tunn brungråoljefärg på duken så att endast skuggor av solrosor framträder. Så att målningen visar färgpraktens frånvaro.

Van Goghs solrosor, motivets själva urbilder, är inte närvarande alls på Artipelag, föga förvånande med tanke på hur hett eftertraktade detta dussin existerande målningar är. Hit räknar jag inte de som avbildas i ”Imagine Van Gogh”, en så kallad immersiv upplevelse som visas parallellt i museets Artbox.

Egentligen är det inte mer än ett avancerat bildspel, där sekvenser med kraftigt uppförstorade utsnitt ur Van Goghs målningar omsluter och sköljer över betraktaren från väggar och golv. Ackompanjerade av klassiska toner, utan någon röd tråd.

Publikanpassat så det förslår, men konstens inneboende kraft blir här fluffigt uttunnad till sockervadd.

Läs mer:

Artipelag satsar på solrosor i sommar: ”Utmaningen har varit att inte bara visa gulliga blommor”

Läs fler texter av Magnus Bons  

Läs mer om konst